Utläst: Furioso av Carin Bartosch Edström

En deckare i musikmiljö måste ju vara någonting för mig, eller hur? Så har jag resonerat och förra året lånade jag Carin Bartosch Edströms Furioso som e-bok men av läsningen blev intet. I somras gjorde jag ett nytt försök och då läste jag - om än med stora tvivel på att jag verkligen skulle fortsätta, trots att avsnitten inleds med citat ur Mozarts Don Giovanni, en av mina absoluta favoritoperor.

Furiosokvartetten ska spela in det sista stycket på sin kommande skiva men primarion, förstaviolinisten, skadar sin hand och kan inte spela. Inspelningen kan inte vänta utan i stället engageras en världsstjärna bland violinister, den karismatiske Raoul Liebeskind, till musikerskaran som annars uteslutande består av kvinnor. På en liten isolerad ö i skärgården uppstår ljuv och passionerad musik på flera plan men relationerna bland de närvarande är mer än lovligt intrasslade i varandra och till sist mister någon livet.

Jag vet inte riktigt vad det var jag hoppades på när jag började läsa men antagligen mer musik (det som är renodlat musik och musiker är dock bra, inte för inte är författaren kompositör och f.d. orkesterchef) och mindre dyrkan av mannen, som visserligen spelar som en gud men tycks bete sig som ett kräk. Den enda som inte är eller blir fullständigt trollbunden av honom är den homosexuella kvinnan, som betraktar honom som en av sina närmaste vänner och ändå blir sviken. Jag har så svårt att se vad det är de faller för och som läsare har jag svårt att behålla intresset sida upp och sida ned av hur de från början otillfredsställande relationerna skruvas varv på varv mot det ohållbara och väntar faktiskt bara på att någon ska dö, så att deckardelen tar sin början.

Tack och lov tar det sig efter ett bra tag och blir riktigt spännande, även om mina misstankar vad gäller vem som är skyldig infrias lite väl enkelt. Men då har det omsorgsfulla trasslandet i relationshärvorna också lett till att det finns mer att hämta på slutet.

Kommissarien som skickas att utreda mordet är en välbevarad kulturtant som gillar klassisk musik och opera, vilket naturligtvis ger henne pluspoäng hos mig, liksom att hon är stark och smart. Tyvärr måste hon förses med en svaghet som snarare gör henne till en schablon mer än en människa, och det är kanske det som förblir min stora invändning mot den här boken - alla dessa hopplösa kvinnor som skulle kunna vara så mycket mer om de inte satt fast i sin kärlek eller "kärlek".

Don Giovanni-citaten ska nog leda tankarna till förföraren som får sitt straff men jag försöker hela tiden läsa in för mycket - vem är egentligen Donna Anna och Zerlina (att Raoul är Don Giovanni är ju självklart och jag känner mig ganska säker på Donna Elvira) - och kvinnan som blir utan operamässig motsvarighet, vem är hon, Leporello? Eller kanske läser jag bara fel; hur nära måste man följa sitt original? Men egentligen finns det ett parafraserat Congrevecitat (nej, det är inte Shakespeare) som täcker in det mesta: Hell hath no fury like a woman scorned.