fredag 29 november 2013

Lika men ändå inte


Häromdagen lånade jag ett par saker på biblioteket - när jag plockat till mig Viviane Élisabeth Fauville av Julia Deck fick jag syn på Katarina Hallbergs skiva med tonsättningar av Karin Boyes dikter. Jag tyckte att de kändes en aning lika med sina isiga pastellblå och hudtoner och så det där ögat som tittar tillbaka på betraktaren men samtidigt ger de ett väldigt olika intryck. Min man tyckte att skivomslaget såg ut som hudkrämsreklam, och även om jag inte vill gå så långt (hyn som syns är dock perfekt, antingen av naturen eller med hjälp av smink och/eller retusch, är det ju en väldigt mycket mer ordinär och insmickrande bild än ansiktsutsnittet i den trasiga spegeln på bokomslaget. I det andra fallet finns en historia, även om jag tycker att den trasiga spegeln är ganska knepig (men jag har inte läst boken än, den kanske är mer än bara en småsliten symbol).

torsdag 28 november 2013

Utläst: The Girls av Lori Lansens

Det är lika bra att jag tar det jag irriterar mig mest på med The Girls av Lori Lansens: på framsidan av min utgåva ser man två par bara fötter precis ovanför ett grunt vattendrag. Rena, välformade fötter, oskadda, onötta, identiska. Ah, tvillingarnas fötter, så klart - eller verkligen inte, eftersom det upprepas gång efter annan att Ruby har små klumpfötter längst ned på tunna, obrukbara ben. Så det är idén om tvillingfötter som avbildas och jag begriper faktiskt inte varför. Så, nu har jag skrivit det och kan gå över till väsentligheterna.

Ja, Rose och Ruby är tvillingar men de är inte bara det utan siamesiska tvillingar, sammanväxta eller snarare inte delade vid huvudenas sida. Omöjliga att separera vid en operation är de varandras ständiga följeslagare och på god väg att bli det tvillingpar i denna situation som levt längst - trettioårsdagen närmar sig och Rose påbörjar sina memoarer, samtidigt som hon känner att hon måste involvera Ruby i dem. En självbiografi med två berättare.

De är olika på så många sätt, Rose och Ruby, och de ser sitt liv - sina liv - på så olika sätt. När båda får komma till tals ger det väldiga möjligheter att skildra händelser utifrån vitt skilda utgångspunkter, trots att man föreställer sig att så inte skulle vara fallet. Rose skriver långt, noggrant, utförligt och medvetet, härmande andra självbiografier men också reflekterande en del kring formen. Ruby skriver för att hon är så illa tvungen men upptäcker till sin förvåning att hon faktiskt tycker om det, att hon också är en skrivande människa. Ruby har också en tendens att med en halv mening antingen vända upp och ned på Roses många sidor långa kapitel - eller att berätta det Rose helst av allt vill hålla tyst om, eller åtminstone fördröja. Smärtorna de delar - och de de inte delar. Och mer än en gång kan man undra vems sanning som är mest "sann" - vad var det egentligen som hände? Med dessa berättare blir det så tydligt att det kanske inte finns ett egentligen, att allt finns i betraktarens öga och uppfattningsförmåga.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva sammanväxt med någon men samtidigt tycker jag att Lori Lansens lyckas bra med att ge någon sorts känsla av det - och av hur det är det enda man egentligen vet och känner till, det är centralt men samtidigt märkligt underordnat, även om både Rose och Ruby kan vara ganska ordentliga med att förklara olika termer för ovetande läsare.

Det som får mig att rysa är genljudet av Roses första ord, romanens första ord, om hur hon skulle vara tvungen att leva tusen liv som någon annan för att bli lika älskad som hon blivit i sitt nuvarande:
I have never looked into my sister's eyes. I have never bathed alone. I have never stood in the grass at night and raised my arms to a beguiling moon. I've never used an airplae bathroom. Or worn a hat. Or been kissed like that. Never a private talk. Or solo walk. I've never climbed a tree. Or faded into a crowd. So many things I've never done, but oh, how I've been loved. And, if such things were to be, I'd live a thousand lives like me, to be loved so exponentially.
Någon annan tycker säkert att det är lättköpta poäng men på mig fungerar det.

Jag vill dock utfärda en varning för en mer än mardrömslik förlossning om man är känslig för sådant.

onsdag 27 november 2013

Sekwa - snart inte bara franskt

Eftersom Sekwa närmast blivit synonymt med utgivning av bra böcker kommer det som en glad nyhet att förlaget tänker starta en imprint med litteratur från det anglosaxiska språkområdet (de har gjort ett undantag från den helfranska inriktningen tidigare). Själv kommer jag nog att se det som yttreligare en tipskanal för att sedan läsa böckerna på originalspråket, eftersom jag har väldigt hög tilltro till Sekwas kvalitetsstämpel (även om åtminstone någon av deras böcker inte motsvarat mina förväntningar).

Imprinten kommer att heta ETTA och här skriver Sekwa om den. ETTA:s hemsida finns här. Personligen tycker jag dock inte alls om logotypen - medan jag är väldigt förtjust i Sekwas egen.

tisdag 26 november 2013

Grattis Marcus, Johanna och Sista timmen-trion

I eftermiddags tillkännagavs vinnarna av Forma Books Blog Award 2013 och jag blev väldigt glad när vinnaren i kategorin Årets bokblogg visade sig vara Marcusbiblioteket, som jag såväl nominerat som röstat på.

Så grattis, Marcus, och grattis till de andra vinnarna:

Johanna Palm på Bokunge för årets bokrecension

Sista timmen som Årets nischade bokblogg

måndag 25 november 2013

Tematrio - prisvinnare


Med anledning av kvällens Augustprisutdelning vill Lyran att vi berättar om tre prisbelönta böcker (för jag vägrar använda ordet "prisa" i den bemärkelsen) vi har läst eller skulle vilja läsa. Jag tror att jag satsar på böcker jag skulle vilja läsa den här gången.

Jag skulle faktiskt gärna vilja läsa kvällens vinnare i fackboksklassen, Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Dels för att jag hört mycket gott om den även från håll jag inte förväntat mig det, dels för att jag själv är lite fascinerad av den där expeditionen och läste delar av Med örnen mot polen som barn med lika delar skräck och förtjusning.

Trots att det gick som det gick i somras skulle jag verkligen vilja läsa den bok som tilldelades Man Booker Price 2009: Wolf Hall av Hilary Mantel. Alla dessa lyriska läsare kan väl inte ha fel? Därtill lite extra bildning i engelsk historia, vilket jag nog skulle behöva.

Sedan knappt ett år står förra årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomsboksklassen i hyllan och väntar på att bli läst - ABC å allt om D av Nina Ulmaja. På sätt och vis handlar det väl om att barnen behöver bli lite större, på sätt och vis om hur jag prioriterar mitt läsande: romaner, romaner, romaner och så någon gång emellanåt något annat. Men det är få emellanåt och många böcker i kö. Men någon dag när andan faller på, så. Jag var kanske inte ett bokstavsbarn men nog är jag en ordmänniska. Också.

lördag 23 november 2013

Guldpaket


Idag har vi firat treåringen här hemma men jag fyllde ju år för några veckor sedan och fick två paket på guldtema. Att det var frågan om böcker var självklart och med temat var det ju ganska uppenbart att den ena var Donna Tartts The Goldfinch, som jag önskat mig. Den andra lyckades jag inte lista ut förrän jag såg författarnamnet - Doris Lessing. Det var The Golden Notebook och titeln hade jag inte kommit på om det inte vore för att jag nyligen sett den i min svärmors bokhylla.


fredag 22 november 2013

Ibland blir det lite fel

Den senaste veckan har en väldigt stor del av mina bloggläsare kommit via googlesökningar som har att göra med Eva Jarnemyrs bok Från frustration till flow med lean@home. Det roliga är väl den som har sökt på "lean från kaos till frustration" - vill man verkligen läsa boken om det är den utvecklingen man ser framför sig?

Och inte en enda av de par hundra som klickat sig fram till inlägget har kommenterat - det tycker jag är lite tråkigt.

torsdag 21 november 2013

Lokalt litteraturpris

Jag bor inte i Huddinge men väl nästan på gränsen till kommunen som har instiftat ett litteraturpris till Karin Boyes ära. "Huddinge kommuns skönlitterära pris till Karin Boyes ära" är hela namnet och det delas ut till författare som i första hand är verksamma i Huddinge kommun.

Men trots att jag nästan bor där, trots att jag tycker mycket om Karin Boye verk och trots att jag älskar skönlitteratur är det här ett pris som jag bara vagt minns finns. Ordentligt påmind blev jag ändå vid dagens biblioteksbesök då det stod en stor skylt med årets pristagare, den femtonde i ordningen, vid disken: Athena Farrokhzad.

Bland tidigare vinnare finns Theodor Kallifatides, Johanna Nilsson och Martina Lowden.

onsdag 20 november 2013

Inte lika fin som Elsas


Eftersom jag inte hunnit blogga förrän nu är jag sist i raden som kommenterar Googles Selma Lagerlöf-doodle på det som skulle ha varit hennes 155-årsdag. Nu är det länge sedan jag läste något av henne men det är ju trots allt hennes En saga om en saga och andra sagor som är min lilla profilbild här på bloggen.

Jag tycker dock att den som visades på Elsa Beskows 139-årsdag var betydligt finare.

tisdag 19 november 2013

Påbörjad önskelista

Jag har påbörjat min önskelista inför julen:

The Goldfinch av Donna Tartt
Bellman & Black av Diane Setterfield
Min kamp 2-5 av Karl-Ove Knausgård, pocketutgåvorna
Novembers Novellixkvartett om jag inte köper den själv dessförinnan
Kroppspanik av Julia Skott

måndag 18 november 2013

Tematrio - Elisabeth

Imorgon har Lyran, som egentligen heter Elisabeth, namnsdag och passar på att fira sig själv och andra bärare av förnamnet med en Tematrio där författare eller litterära figurer ska heta - just det, Elisabeth (eller Elizabeth eller Elisabet eller någon annan stavning/variant av namnet).

Eftersom jag av någon anledning har ganska svårt att komma på vad litterära gestalter heter får jag satsa på författare och det blir Elizabeth med Z för hela slanten.

Jag har läst samtliga Elizabeth Georges deckare utom den senaste och tycker nog att de tidiga var bättre - å andra sidan har jag inte läst om dem på länge så det kan ju hända att det är mitt minne som sviker mig. Just nu känner jag mig dock inte särskilt lockad - det finns så många andra deckare att läsa.

Och inte alldeles osökt kommer jag då in på Elizabeth Hand, vars böcker om Cass Neary jag inte kan få nog av. Så mörkt, svart, ont - och så... insnärjande i sina beskrivningar av det visuella. En dödens estetik som inte liknar något annat. Och en textlig densitet som är ovanlig för genren - hälften så långa som många andra deckare/thrillers/spänningsromaner och dubbelt så innehållsrika.

Elizabeth Kostova har jag bara läst en bok av - The Historian, en modern Draculahistoria där fakta blandas med fiktion. En ung kvinna fortsätter sin fars forskning och kommer nära något mycket farligt. Mycket omfångsrik men med ett väldigt driv.

söndag 17 november 2013

Vecka 46

Den här veckan har jag:

  • läst The Girls av Lori Lansens
  • fått ett publiceringsdatum för en gästrecension jag ska skriva
  • fått hem mitt första recensionsexemplar
  • påbörjat läsningen av detsamma
  • skickat in min ansökan till lyssnarjuryn för Sveriges Radios Romanpris 2014
  • sökt ett ekonomijobb på en detaljhandelskedja som säljer en hel del böcker
  • hittat ett ekonomijobb som matchar min kompetens på ett förlag
  • muttrat över ett annat mycket mer intressant ekonomijobb som inte alls matchar min kompetens på ett av de största förlagen
  • börjat plita på min ansökan till en av platserna som bloggambassadör för Bokmässan 2014

lördag 16 november 2013

Att söka eller inte söka

Nu när jag mailat min ansökan till lyssnarjuryn för Sveriges Radios Romanpris kan jag börja fundera över om jag ska söka en av platserna som bloggambassadör för Bokmässan 2014. För en gångs skull försöker jag vara lite strukturerad när det gäller mig själv.

Det positiva med att vara med:

Det verkar väldigt roligt.
Det ger mer av det sociala som jag tycker är det bästa med bloggandet.
Jag kommer att komma iväg till Bokmässan.

Det negativa:

Det tar en hel del tid.
Kommer jag ens att ha möjlighet att vara i Göteborg fyra dagar i slutet av september nästa år?
Det är något att leva upp till - kan jag det?

Det som talar mot att jag skulle komma med:

Jag har aldrig varit på Bokmässan - hur vara ambassadör för något man egentligen inte känner till?
Jag har en synnerligen onischad blogg.
Jag vet inte om jag läst en enda brasiliansk bok.

Det som talar för:

Jag har aldrig varit på Bokmässan - att söka då är väl tillräckligt galet för att man ska få en chans, och jag kan ägna en stor del av förarbetet just åt att ta reda på hur man får ut så mycket som möjligt av dessa dagar som förstagångsbesökare.

Hmmm, det är nog lika bra att låta bli. Eller så ska jag låta bli att vara strukturerad.

fredag 15 november 2013

Hembygdsnostalgi på gott och ont

Jag tycker om att läsa böcker som utspelar sig på platser och i miljöer jag känner väl, tycker om att se det välbekanta med någon annans ögon (å andra sidan tycker jag om att läsa mig in i synnerligen obekanta städer och företeelser också men det ena behöver ju inte utesluta det andra). Och bland det mest välbekanta är området där jag växte upp. Jag har turen att ha en på sätt och vis väl avgränsad plats att gå tillbaka till och i en Tematrio i somras visade jag upp den i litterär form. Det handlar om ett villaområde i en närförort till Stockholm: Södra Ängby, som är granne med Blackeberg och här kanske någon vaknar till: John Ajvide Lindqvist. Just det.

Och när jag tittar efter något helt annat på internet faller min blick på en mening om en bok jag inte alls hört talas om, Klubb Ibsen av Peter Handberg "barndom i Blackeberg... 60-70-tal". Mer än så behövs inte. Jag vill läsa den bara för att den utspelar sig där den utspelar sig och på vinst och förlust går jag in på bibliotekets hemsida. Den finns som e-bok och ett par klick senare har den landat i telefonen. Jag har ett par böcker före i kön men sedan ska jag hälsa på i ett Blackeberg lite före min egen tid men inte tidigare än att ekot fortfarande fanns kvar.

Det kommer nog inte att vara någon särskilt trevlig utflykt, med tanke på det jag läst om boken, men jag ser ändå fram emot läsningen.

torsdag 14 november 2013

En avbockad punkt


Så. Nu har jag mailat min ansökan till den lyssnarjury som får äran att utse vinnaren av Sveriges Radios romanpris 2014. Och om det är någon som blir inspirerad så har man fortfarande nästan tjugosex timmar på sig.

Läs mer här.

onsdag 13 november 2013

Tre av fyra


Jag är ju inte någon stor köpare av nya böcker och egentligen inte någon riktig novelläsare men den här kvartetten från Novellix kommer jag att slå till på, eller kanske önska mig i julklapp. Jag gillar Karolina Ramqvist, jag gillar Elsa Billgren, jag gillar Martina Montelius och även om jag läst väldigt lite (eller kanske inget) av Gun-Britt Sundström har jag haft hennes Maken på min att-läsa-lista i åratal. Därtill är jag väldigt förtjust i de pastelliga omslagen.

tisdag 12 november 2013

Tematrio - avbruten läsning


Den här veckan handlar Lyrans Tematrio om böcker man inte läst ut och varför. När jag var yngre läste jag ut alla böcker jag påbörjade, kosta vad det kosta ville. Med tilltagande ålder och avtagande lästid har det blivit fler och fler avbrutna läsningar, eller kanske uppskjutna, eftersom jag tänker att jag ska läsa ut/läsa om dem någon annan gång. Bara i sommar har jag åstadkommit två stycken...

Wolf Hall av Hilary Mantel påbörjade jag entusiastiskt i somras, efter att ha läst den ena lyriska recensionen efter den andra. Redan de första sidornas förteckning över persongalleriet fick mig egentligen att tveka men jag gjorde ett ärligt försök. 150 sidor segade sig fram innan jag slutligen gav upp - tillfälligt, för jag ska läsa den, det ska jag. Jag vill verkligen tro att det var fel tillfälle för mig och inte att jag inte längre klarar av att läsa något som är lite mer krävande än genomsnittsboken.

Drabbad av renhet av Margit Abenius är en biografi över Karin Boye som jag läst ett par gånger tidigare men påbörjade en omläsning av några dagar efter att jag tagit min paus från Wolf Hall. Jag läste femtio sidor en kväll men kunde sedan inte förmå mig att fortsätta. Det är bara att inse - på semestern ska jag hålla mig till att läsa lättsamma saker.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust är mitt långvariga sorgebarn i den här genren. jag har läst de två första böckerna två gånger vardera men sedan, någonstans i del tre tar det slut. Jag kommer inte vidare. Det är märkligt, eftersom jag faktiskt älskar att befinna mig i den Proustska språkvärlden men tempot i böckerna är så väsensskilt från tempot i mitt liv och på något sätt springer jag ifrån dem. Men någon gång ska jag...

måndag 11 november 2013

Nu kan man rösta

Idag tillkännagav Forma Books vilka som är de slutliga kandidaterna till Forma Books Blogg Award 2013. Det var riktigt rolig läsning, eftersom två av mina favoritbloggar(e) är med i kategorin Årets bokblogg - Marcusbiblioteket och Fiktiviteter.Tyvärr saknas en från min personliga topp 3 - Dark Places/Helena Dahlgren och hon är inte ens med i kategorin Årets bokrecension, där jag absolut tycker att hon hör hemma. Fiktiviteter återfinns även i den kategorin så i år borde hon verkligen få ett välförtjänt pris.

Nåväl, det finns fler kandidater i såväl dessa två som i kategorin Årets nischade bokblogg som man kan bekanta sig med och rösta på. Här gör man det fram t.o.m. den 25 november.

söndag 10 november 2013

Dagens tips


I kväll är jag helt mör efter lång repetition och två requiemkonserter och orkar inte ens försöka åstadkomma något vettigt inlägg. Istället tycker jag att ni ska bege er till Marcusbiblioteket och ta reda på vilken sorts bokkonsumenter ni är.

lördag 9 november 2013

Presentbok

Idag har vi varit på fyraårskalas och när det önskades böcker sade jag till barnen "vi får se vad vi har på lager", eftersom jag ständigt har ett lager av böcker som kan ges bort i present, såväl begagnade som nya. Till min ganska stora förvåning sade snartfemåringen "jag tycker att vi ska ge honom boken om Nalle Puh". Jag protesterade lite, sade att det nog inte är så att kompisen läser* kapitelböcker än men fick till svar att "han kan läsa första kapitlet" och vad annat kunde jag säga än att jag skulle prata med föräldrarna?

Så det gjorde jag, och i och med att snartfemåringen är en stor förebild för fyraåringen kommer det nog att bli bra, även om den får ligga på en hylla och mogna ett tag. Men jag är väldigt glad över förslaget, över att böcker är så självklara för mina barn, precis som jag vill att de ska vara.

Annat på temat: min mor, som passar dem en del, undrade hur mycket vi läser för dem egentligen, eftersom vi har hur många böcker som helst och de tycks kunna alla utantill. Och jag spinner som en mycket nöjd och belåten katt.

*Med "läser" avser jag egentligen "får läst för sig".

fredag 8 november 2013

Utläst: Before I Go to Sleep av S. J. Watson

Även Before I Go to Sleep av S. J. Watson köpte jag i en välgörenhetsbutik under min Oxfordresa. Jag började läsa på fredag morgon - på lördagen satt jag uppe till klockan ett för att läsa ut den, något som inte hör till vanligheterna i min småbarnsföräldratillvaro dominerad av sömn- och tidsbrist, men jag kunde inte, ville inte vänta.

En morgon vaknar Christine till en främmande tillvaro - hon är inte tjugonånting utan medelålders, mannen bredvid henne i sängen bär en vigselring, liksom hon själv, och förklarar att han heter Ben och att de är gifta sedan tjugo år tillbaka, att hon råkat ut för en olycka och därför lider av minnesförlust: varje morgon är det likadant, allt från gårdagen och de senaste tjugo åren är borta, blankt, utraderat.

Det visar sig dock att hon fört dagbok och på så sätt får läsaren följa med in i denna mardröm av upprepning. För när man inte alls kan lita på sitt minne blir man väldigt sårbar och måste lite på andra men kan man verkligen det? Varje dag ringer en läkare hon träffar i smyg och berättar att och var dagboken finns, varje dag inleder hon med att läsa sig fram till nuet. Och pusslet stämmer inte riktigt - liksom hennes frågor inte längre stämmer i andra sammanhang, för nu blir hon ju påmind av dagboken.

Det är obehagligt, väldigt obehagligt, på ett lågmält sätt. Finns det ett reellt hot eller är allt bara undermedvetna försök att skapa ordning i kaos? Är det brottstycken av minnen som kommer eller är det fantasier? Försöker alla dölja saker eller är det bara något Christine inbillar sig? Och kan jag som läsare lite på Christine?

Ibland när jag läser fiktiva dagböcker blir jag lite trött på den ickeautentiska känslan - jag har någon sorts idé om hur man skriver dagbok i verkligheten och de litterära kan vara lite för detaljerade, lite för mycket förklaringar för läsaren av saker som borde vara självklara om man inte just tänkte sig en läsare i allmänhet, lite för långa avsnitt. En dags anteckningar kan vara så omfattande att de borde ha tagit timmar att skriva (och i praktiken har tagit författaren veckor). Här tangerar omfattningen verkligen gränsen, särskilt som Christine varje dag läser igenom det hon skrivit tidigare, samtidigt som det är begripligt att så mycket som möjligt måste finnas med - för hennes egen skull. Hon själv är läsaren som måste informeras om allt, igen och igen.

Och naturligtvis finns det åtminstone en väldigt snygg vändning där läsaren hänger i luften på precis samma sätt som Christine och det är inte något fusk alls från författarens sida, det är de förfärliga premisserna.

torsdag 7 november 2013

Bilderbokspussel


Bokrelaterad merchandise kan lätt bli lite... fånig, även om man älskar böcker men för barn finns det fler saker som känns "motiverade", som t.ex. pussel med motiv ur bilderböcker. Jag är ju mycket för att köpa begagnat men just pussel kan vara ett vågspel - om det inte är så få bitar att man köper dem "lagda" eller lätt kan testlägga dem eller åtminstone räkna pusselbitar i affären. Treåringen lägger bara pussel med mycket få bitar men snartfemåringen börjar närma sig gränsen för testbart antal bitar men nu hittade jag varsitt Alfonspussel åt dem.


Dessutom hittade jag ett Tottepussel och ett Barbapapapussel med lagom många bitar för treåringen och ett Pettsonpussel som nog är lite överkurs för snartfemåringen. Därtill ett Pettsonspel och så är den kategorin julklappar mer än avklarad - för sammanlagt ungefär en hundralapp.

onsdag 6 november 2013

Utläst: Gone Girl av Gillian Flynn

Tills sist, en månad efter hemkomsten, började jag läsa en av böckerna jag köpte under min Oxfordresa - Gone Girl av Gillian Flynn. Jag har läst Dark Places tidigare och dividerade lite med mig själv huruvida jag skulle läsa den tidigare Sharp Objects eller gå rakt på den senaste och det blev alltså Gone Girl.

Amy och Nick, Nick och Amy. Det perfekta New York-paret, båda i tidskriftsbranschen. Vänner, fester, glada skratt, interna skämt, gott om pengar, allt är perfekt. Tills tidskrifterna konkurreras ut av Internetalternativen och uppsägningarna är ett faktum. Därtill har Amys föräldrar - som stått för såväl hus som sparkapital - levt över sina tillgångar och behöver nu få sina pengar tillbaka. Och ytterligare: Nicks mors cancer och hans fars Alzheimer. Det perfekta paret flyttar till staden där Nick växte upp och ett allt annat än perfekt liv tar sin början.

Men det här har redan hänt, det är bakgrunden, fonden mot vilken nuet ska ställas. På Nick och Amys femte bröllopsdag försvinner Amy. Dörren står vidöppen och vardagsrummet är kaotiskt. Naturligtvis vänds polisens misstankar mot Nick, vilket inte precis är konstigt, med tanke på att han kontinuerligt informerar läsaren om att han ljuger - men inte om exakt vad. Ja, han ljuger, han är en fruktansvärt opålitlig berättare, men i Amy har han nog ändå sin överman/kvinna i lögnens oädla konst. Eller?

Nick berättar i jagform från dagen då försvinnandet sker, Amy får vi följa genom hennes dagbok fram mot samma dag. De är inte särskilt sympatiska någon av dem men ändå kommer jag på mig med att hålla på än den ena, än den andra i deras stridigheter, såväl med varandra som med resten av världen. Och gång på gång nya avslöjanden som rör om i det man tror att man vet.

Det är svårt att berätta hur bra det är konstruerat utan att avslöja för mycket, och att även när det mesta avslöjats finns det ytterligare vändningar, en osäkerhet in i det sista, om man så vill.

Bitvis är det faktiskt en ganska vacker kärlekshistoria också, vacker och livsfarlig. Den som tar fram ens allra bästa sidor och får en att må riktigt bra kan också vara den som lockar fram det värsta.

tisdag 5 november 2013

Utläst: Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan

Jag har läst de av Delphine de Vigans romaner som givits ut på svenska och tyckt att framför allt Underjordiska timmar var väldigt bra. Men det tog mig inte många sidor av Ingenting kan hindra natten innan jag insåg att den var ännu mycket bättre - och mycket obehagligare.

En kvinna finner sin mor död och vill inte, kan inte ta in detta faktum, trots att det egentligen inte är särskilt oväntat; på sätt och vis har det varit väntat i flera decennier. Dottern som finner och våndas är Delphine de Vigan, uppburen författare och som sådan, vad annat kan hon göra när det finns en historia som vill bli berättad, än att ge sig in i dess våld. Men det är plågsamt och jämte historien om modern Lucile får man följa vägen dit, med undanflykter och uppskjutanden, med möten och kommentarer.

En dysfunktionell familj dissekerad in på bara benen, mytologin separerad från verkligheten, sjaskigheten uppenbarad - men också vackra minnen, för det är aldrig endimensionellt, trots att det är ganska förfärligt. En familj där ett av barnen avlider före tio ålder och det skulle kunna räcka där men det sker fler dödsfall och det öppnas nya avgrunder. Om och om igen. Man tror sig veta var man befinner sig, var det är fast mark men allt är ett gungfly.

Det är ärligt, på så sätt att Delphine de Vigan tydligt berättar vad hon inte vill, inte kan skriva om. Det finns frågor hon inte ställer, personer hon inte ställer dem till, trots att de skulle kunna tillföra bitar av Lucile. Det finns egna upplevelser som inte återberättas, eftersom de gör för ont. Men det som finns räcker och blir över på smärtkvoten.

Det skulle så lätt kunna bli outhärdligt men då finns ju de vackra minnena, som motvikt, och även om nuets reflektioner kring skrivandet mest beskriver ett obehag finns också det som ger stadga, styrsel och en riktning utanför skrivandet. Och så finns språket där, målande utan att det blir för mycket, smidigt och levande men samtidigt lätt återhållet.

På sätt och vis tycker jag att slutet blir en aning för abrupt, det är många år som försvinner i några få meningar men just där är vi kanske för nära nuet, för nära Delphine själv och jag kan inte låta bli att undra om det inte finns en aning av besvärjelse över det hela - för även om man kan förstå och sympatisera med Lucile, vill man inte följa hennes föräldraexempel och även om hennes bipolaritet inte gått i arv finns det naturligtvis gemensamma personlighetsdrag. Men på det stora hela är det vackert, ömsint och respektfullt - och synnerligen läs- och minnesvärt. Själv fick jag gåshud.

Den något mindre men ändock till viss del självbiografiska Dagar utan hunger har jag skrivit om tidigare.

måndag 4 november 2013

Tematrio - Ungdomsböcker


Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre bra ungdomsböcker. De bästa umgdomsböckerna jag läst på sistone tycker jag mig ha skrivit om här och där och i stället tror jag att jag ska låta mitt kvartssekel yngre jag få välja. Alltså: här är tre ungdomsböcker jag tyckte var bra när jag befann mig i målgruppen för dem, därmed inte sagt att jag tycker illa om dem nu, men en av dem har jag inte läst sedan dess.

Tretton år av Judy Blume var en sådan där bok som fanns med i reklamutskicken från bokklubben Läslusen (tror jag). Jag läste om den och trånade efter den men jag fick ytterst få böcker och på biblioteket köpte de inte in den.Till sist köpte jag den själv, som en skolstartspresent, om jag minns rätt. Om att börja på högstadiet, oroa sig för kompisar och killar - men också om när föräldrarnas äktenskap tar slut. Det finns en fortsättning med den inte så fantasieggande titeln Fjorton år (i original heter de Just as Long as We're Together respektive Here's to You, Rachel Robinson).

...annars dör man av Deborah Hautzig är en tidig ätstörningsskildring försedd med ett efterord av en läkare, eftersom den är från en tid då anorexi inte var något alla kände till. Det är en på sätt och vis ordinär berättelse från friskhet över insjuknande och förnekelse till sjukhusvistelse och så småningom en ljusning men jag tyckte att den var väldigt bra.

Janne, min vän är den jag nog måste inse är den bästa av Peter Pohls böcker, även om mitt hjärta egentligen klappar mer för Alltid den där Anette. Det är 50-tal på Söder i Stockholm och in i Krilles liv cyklar Janne, som är som ingen annan. Livet blir aldrig som förr för Krille - och kanske inte heller för den som läser om honom och Janne, mästercyklisten med tusen hemligheter.

Böckerna på bilden är de som nämns i texten, Tretton år just det exemplaret, de andra läste jag först som biblioteksböcker men kände att jag var tvungen att äga.

söndag 3 november 2013

Romanprisjuryn igen

Återigen sitter jag och skriver på min ansökan till juryn för Sveriges Radios Romanpris 2014. Tyvärr mer hopplös än hoppfull den här gången. Det vill sig liksom inte men jag försöker ändå. Jag har två veckor på mig att få ihop en till två sidor om mig själv och böckerna jag läser - det borde väl inte vara så svårt?

Här, här, här och här kan man läsa om hur Marcus Stenberg tyckte att det var att sitta i juryn.

lördag 2 november 2013

Ett inlägg om dagen i oktober

Vid i stort sett varje månadsbokslut har jag ju gnällt en del över mitt dåliga bloggande och till sist bestämde jag mig för att utmana mig själv en aning - kan jag åstadkomma ett acceptabelt inlägg varje dag i en hel månad? Jag satte igång men då jag avskyr att misslyckas med saker, och än mer att göra det "offentligt", lät jag bli att meddela mina föresatser. Nu är oktober slut och det blev verkligen ett inlägg om dagen, varken mer eller mindre. I mina högst slumpmässiga regler ingick att jag inte fick leta rätt på en fin bild och publicera den bara så där - det kan man mycket väl göra men det hade varit att göra det alltför lätt för mig.

Det har inneburit att bloggandet prioriterats upp framför en del annat i mitt liv men det blir också tydligt för mig att ju mer jag tänker "blogg", desto lättare är det att hitta saker att skriva om. Recensionerna är kanske det som förlorat på pressen, jag har haft lite för bråttom med en del av dem.

Här är i alla fall de 31 inläggen som blev resultatet - frågan är, om november kommer att hålla sig över eller under genomsnittet vad gäller antalet inlägg; är jag inspirerad eller utmattad?

1 Bokslut september
2 Snöglobenleverans
3 Oxford dag 4
4 Modetidskrifterna jag inte läser
5 Oxford dag 5
6 En reklamkampanj jag gillar
7 Innan floden tar oss
8 Kvartalsbokslut 
9 Födelsedag
10 Nobelpriset
11 Snögloben

fredag 1 november 2013

Bokslut oktober 2013

Oktober var min bästa läsmånad hittills i år om man ser till antal utlästa böcker, men så läste jag ju ett antal relativt tunna saker och även en bok med engelska som originalspråk översatt till svenska. Dessutom har jag bloggat betydligt mer frekvent än vanligt men mer om det i ett annat inlägg. Jag har ju konstaterat att jag mest läser böcker av kvinnor och att i stort sett allt är svenskt, engelskt eller amerikanskt. I oktober fick jag i alla fall in franskt och kanadensiskt också... Jag läste ut tio böcker (jag vet, ingenting i snabbläsarklubben men jag aspirerar inte längre på att vara medlem där, det går inte att gå och gräma sig över det också) och av dessa var:

två skrivna av män
tre på engelska
två översatta till svenska
en fackbok
en novellsamling
tre e-böcker
sju lånade på biblioteket
en omläsning