Utläst: Gone Girl av Gillian Flynn

Tills sist, en månad efter hemkomsten, började jag läsa en av böckerna jag köpte under min Oxfordresa - Gone Girl av Gillian Flynn. Jag har läst Dark Places tidigare och dividerade lite med mig själv huruvida jag skulle läsa den tidigare Sharp Objects eller gå rakt på den senaste och det blev alltså Gone Girl.

Amy och Nick, Nick och Amy. Det perfekta New York-paret, båda i tidskriftsbranschen. Vänner, fester, glada skratt, interna skämt, gott om pengar, allt är perfekt. Tills tidskrifterna konkurreras ut av Internetalternativen och uppsägningarna är ett faktum. Därtill har Amys föräldrar - som stått för såväl hus som sparkapital - levt över sina tillgångar och behöver nu få sina pengar tillbaka. Och ytterligare: Nicks mors cancer och hans fars Alzheimer. Det perfekta paret flyttar till staden där Nick växte upp och ett allt annat än perfekt liv tar sin början.

Men det här har redan hänt, det är bakgrunden, fonden mot vilken nuet ska ställas. På Nick och Amys femte bröllopsdag försvinner Amy. Dörren står vidöppen och vardagsrummet är kaotiskt. Naturligtvis vänds polisens misstankar mot Nick, vilket inte precis är konstigt, med tanke på att han kontinuerligt informerar läsaren om att han ljuger - men inte om exakt vad. Ja, han ljuger, han är en fruktansvärt opålitlig berättare, men i Amy har han nog ändå sin överman/kvinna i lögnens oädla konst. Eller?

Nick berättar i jagform från dagen då försvinnandet sker, Amy får vi följa genom hennes dagbok fram mot samma dag. De är inte särskilt sympatiska någon av dem men ändå kommer jag på mig med att hålla på än den ena, än den andra i deras stridigheter, såväl med varandra som med resten av världen. Och gång på gång nya avslöjanden som rör om i det man tror att man vet.

Det är svårt att berätta hur bra det är konstruerat utan att avslöja för mycket, och att även när det mesta avslöjats finns det ytterligare vändningar, en osäkerhet in i det sista, om man så vill.

Bitvis är det faktiskt en ganska vacker kärlekshistoria också, vacker och livsfarlig. Den som tar fram ens allra bästa sidor och får en att må riktigt bra kan också vara den som lockar fram det värsta.