måndag 27 juni 2016

Utläst: Den fångna (På spaning efter den tid som flytt 5) av Marcel Proust

Jag ligger efter med recenserandet. Jag har redan läst den sjätte delen och om bara någon vecka kommer jag att påbörja den sista. Den märkliga känslan av att vara så nära målet. Men när Den fångna börjar befinner vi oss drygt halvvägs.

Berättaren har tagit med sig Albertine till Paris och och installerat henne i familjens våning. Hans mor är inte direkt begeistrad men låter ändå saken bero, medan hushållerskan ger uttryck för sitt missnöje. Att ha henne så nära borde göra honom lugn men i stället ökar hans misstankar varje gång han inte vet exakt var hon befinner sig, varje gång hon säger något tvetydigt eller motsägelsefullt. Han låter en av hennes väninnor rapportera, liksom en chaufför, men all information tjänar bara till att han mår allt sämre.

Som komplement och kontrast - och som bränsle för tvivlen - finns andra relationer att skärskåda, som den mellan monsieur de Charlus och violinisten Morel där kontrahenterna växelvis utnyttjar varandra, eller halva societetens dubbelliv på det amorösa planet. Och när allt är chimär och nödtorftigt dolda hemligheter, varför skulle den man älskar vara bättre?

Kärleken i dess sämsta form, den oförblommerade svartsjukan, dryper över sidorna och det är bitvis plågsamt att se hur den förgiftar själar om och om igen. När minnena dissekeras återfinns ytterligare skäl till misstro, på tredje varvet finns ingenting kvar av det som var lycka då. Och ändå skildrat med ett förföriskt vackert språk.

För första gången får också berättaren ett namn:
Hon återfick talförmågan och sade. "Min" eller "Min älskade" och mitt dopnamn, vilket, om berättaren får samma förnamn som författaren till denna bok, skulle bli: "Min Marcel", "Min älskade Marcel". Efter detta tillät jag aldrig mer någon kvinnlig släkting att kalla mig "älskade Marcel", för att inte Albertines ljuva ord skulle mista sitt unika värde. (S. 77)
Jag har alltid tidigare föreställt mig berättaren som i princip synonym med författaren men i år har jag försökt betrakta dem som åtskilda, utan att helt lyckas. Jag tror inte att det här stycket egentligen gör någon skillnad för min fortsatta läsning, mer än att jag skäms lite över hur lite jag vet och minns om verklighetens Marcel Proust.

Det är fascinerande med denna motsats till intrigdrivet berättande; jag har ytterst svårt att beskriva vad som egentligen händer men egentligen inga förbehåll när det gäller att avslöja saker - vad som sker är inte ens sekundärt, det är hur det beskrivs, orden, stämningarna, konstruktionen som är det hela.

I mitt förra inlägg hänvisade jag till Sara Danius text om sin Proustska sidenkatedral och det är så lätt att tänka sig romanbygget som en textkatedral, med de större linjerna som strävbågar och utvikningarna i tid och minnen som andra arkitektoniska element, medan språkets sirlighet får vara ornamenten, förgyllningen, de blyinfattade glasfönstren.

torsdag 23 juni 2016

Om en modebransch i förändring

Idag skriver jag om Jenny Lantz Modets död - så förändrade internet och finansbranschen våra klädvanor på dagensbok.com. Den är en "folkupplaga" av hennes mer akademiska Trendmakarna - bakom kulisserna på den globala modeindustrin och jag tror att jag borde ha läst originalet i stället. Resonemangen känns lite för grunda, det är som om det fattas något i denna annars mycket intressanta bok om hur trendbyråernas inflytande blivit allt större, samtidigt som modeföretagen fortsätter odla myten om modeskaparen och investerarna talar om moderisker - risker som kan om inte elimineras så i alla fall delvis hanteras med hjälp av - häpp - trendbyråernas självuppfyllande profetior.

Här är recensionen.

tisdag 21 juni 2016

En Proustsk sidenkatedral

Jag läser Sara Danius text om klänningen hon bar vid förra årets Nobelfest, den liknas vid en sidenkatedral och minner om plagg som jag ganska nyligen läst om ("han" är Pär Engsheden):
Nästa dag kunde han skära till tyget i fulländat ekonomiska delar – en skotsk husmor hade blivit grön av avund – och klänningen började växa fram. Den refererade till madame de Guermantes kreationer i Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, en favorit hos herr E, som den kinesiska morgonrocken med röda och gula flammor, då madame framstår som en brinnande solnedgång.
Min första tanke är "men är det inte Madame Swann som bär den där morgonrocken?" men med tanke på Danius expertis vad gäller Proust blir det bara en väldigt kort tvekan. Min andra tanke är "men titlar på hela verk ska ju kursiveras" och den håller jag fast vid.

Å andra sidan kan de där tankarna flyga som de vill för jag njuter av texten och av att Proust blivit en ständig följeslagare, också för mig och inte bara för den ständiga sekreteraren.

fredag 17 juni 2016

Världens hemskaste bästa releaseparty


Igår var det dags för releasepartyt för 100 hemskaste och på ungefär samma sätt som boken på bilden ovan trängs med sina kompisar/idoler/förebilder fick jag trängas med Helena Dahlgrens kompisar på MELT. Röda sammetsgardiner och kristallglas, chokladtryffel och chips, bokbloggarmaffia och branschfolk, släkt, vänner, böcker och en dragqueen.

Det var väldigt roligt att få vara med och fira och gratulera och få ett utlopp för den där känslan av ÄNTLIGEN! som det här väcker hos mig, eftersom jag så länge tyckt att Helena skriver så väldigt bra och Marcus bilder är så vackra, stämningsfulla och fascinerande. Och jag är helt säker på att jag fick de finaste dedikationerna i min bok.

Långt efter den satta sluttidpunkten var jag tvungen att gå hem men de som var kvar en stund till fick i alla fall vara med om ljuständning och tyst minut för offren i Orlando och det känns så väldigt rätt och så väldigt fel - och det är ju så, att hur hemsk skräcken än blir är det alltid verkligheten som är värst. Alltid.

Eftersom Helena är så produktiv dröjer det väl inte länge innan det är dags för nästa releasefest men frågan är hur den ska kunna toppa den här.

(Jag tog ungefär fem bilder under kvällen men det finns massor på Instagram #100hemskaste.)

måndag 13 juni 2016

Tematrio - Sommarläsplaner

Nu ämnar Lyran ta semester och därför ägnas veckans Tematrio åt sommarens läsplaner.

Idag läste jag ut sjätte delen av På spaning efter den tid som flytt och i juli kommer jag att läsa den sjunde och sista. Det kommer att kännas märkligt efteråt men ganska skönt också - och så kan det hända att jag tar mig tid att läsa lite litteratur om verket också.

Jag har två delar kvar av Elena Ferrantes Neapelkvartett och dem tänker jag också läsa i sommar. Faktum är, att andra delen gjorde mig mer sugen på att läsa vidare än vad första delen gjorde. Kanhända blir tredje delen nästa bok?

Symposiet i Lund gav mig lust att läsa några verk jag missat och att läsa om andra så jag tänker mig att det blir lite engelskspråkigt (utöver Ferrante, som jag läser översatt till engelska): något mer av George Eliot än Middlemarch, som är det enda av henne jag läst, William Faulkners Absalom, Absalom! och så en omläsning av Charlotte Brontës Villette, kanske.

Eller också blir det spridda skurar av lite allt möjligt, bortsett från Proust, som jag verkligen bestämt mig för att läsa.

torsdag 9 juni 2016

Utläst: Ett transfeministiskt manifest av Maria Ramnehill

När jag i kuvertet från Atlas finner Maria Ramnehills Ett transfeministiskt manifest i stället för den förväntade Modets död av Jenny Lantz blir jag en aning förvirrad – jag är en vardagsfeminist av den där oreflekterade, oteoretiska varianten som vill ha samma rättigheter och möjligheter för män och kvinnor i samhället, och samma krav och skyldigheter. Jag vill inte att ”tjejigt” ska vara ett skällsord och att en rosa overall ska vara ett statement. Det här är långt bortom min kompetens och komfortzon.

Jag skickar ett meddelande till en mer insatt vän och frågar om han är intresserad av den. Får frågor tillbaka och jag svarar att jag inte kan tillräckligt mycket för att kunna bedöma den. Kontringen är att då borde jag kanske läsa den, ungefär. Så jag läser.

Maria Ramnehill är arg. Rejält arg. Ilskan väller fram över sidorna och riktas mot mål efter mål: patriarkatet i största allmänhet, ciskvinnor som inte förstår, författare och regissörer som använder transpersoner som dramaturgiska grepp, läsarna och tittarna som på så sätt tar till sig felaktiga skildringar…

Eftersom boken ofta vänder sig till detta oförstående ni som ska träffas av ilskan är det lite knepigt att förstå vem den riktar sig till, eller också är det bara så att jag är konflikträdd till den grad att någon som är så arg på mig får mig att vilja dra mig undan, slå igen pärmarna och lämna ämnet därhän, samtidigt som jag får lust att läsa allt mothårs och på tvärs.

Enligt Maria Ramnehill är transkvinnorna den grupp som står lägst av alla på den sociala rangskalan – hon ger en mängd exempel ur såväl liv som populärkultur där de utmålas som tragiska eller äckliga, där andra människor anser sig ha rätt att handgripligen ”ta reda på” vilket kön de ”egentligen har”, där det värsta en man kan tänka sig är att ha sex med en transkvinna. Hon beskriver också den mycket långa och komplicerade vägen till att få den medicinska hjälpen för att genomgå en könstransition, frågeformulären, samtalen, ifrågasättandena av den typ som med rätta kritiseras så starkt när det handlar om våldtäktsoffer. Hur också de välvilliga och förment kompetenta ändå sårar.

Jag förstår och håller med när det gäller att ständigt skildras på ett förnedrande sätt, liksom att idén om journalistisk objektivitet leder till att de som inte uppfyller normen ständigt tolkas av dem som inte gör det. Samtidigt har jag svårt att tro på en total representation av alla som på ett eller annat sätt avviker från majoriteten i alla sammanhang – jag föredrar nog idén om information, utbildning och utveckling av empatisk förmåga. Med detta sagt tycker jag dock inte att kravet på att transpersoner själva ska få skriva, beskriva och uttrycka sig, sina liv och sin tillvaro är på något sätt oberättigat och om man siktar mot stjärnorna kanske man når trädtopparna.

Jag förstår också att man vill ha litteratur och konst att identifiera sig med, att känna sig hemma i, men ibland undrar jag om inte Maria Ramnehill har väl högt ställda krav där – själv kan jag läsa hundra romaner om personer som till det yttre har mycket gemensamt med mig och kanske identifiera mig med två, men skillnaden är ju att jag kan läsa hundra romaner till, eller tusen, medan det finns försvinnande få att välja mellan för transpersonerna. När hon däremot upprörs över att inte finna identifikationen i skildringar som aldrig utgett sig för att vara till för henne, ja, då är det knepigare att förstå vad hon är ute efter.

Det är heller inte helt lätt för oss oinsatta att hitta de kvalitetssäkrade skildringarna av transpersoner, om man inte är jätteintresserad av att läsa på den delen av upphovsmäns och –kvinnors biografier.

Och så går jag helt vilse i en del av terminologin och kan inte bedöma resonemangen mer än att de är väldigt chargerade och fyllda av upprepningar.  Jag lyckas inte skilja på det som är Maria Ramnehills egna upplevelser och det som är allmängiltigt för transpersoner. Jag lyckas inte heller riktigt se var den teoretiska överbyggnaden (underbyggnaden?) spelar in.

Ibland blir det också lite komiskt (eller kanske tragiskt), som när Maria Ramnehill utsätts för den typ av gliringar och visslingar som de flesta kvinnor drabbats av åtminstone någon gång, och plötsligt SER att detta förekommer; också den mest medvetna måste alltså drabbas för att fullt ut förstå. 

Men allt detta visar nog bara att jag är Fienden med stort F, trots att jag till fullo håller med om att transpersoner har samma rätt som alla andra att ses som människor vilka som helst och inte sorteras in i hot- hat- eller det löjeväckande facket. Nu får boken gå vidare till någon med större ämneskompetens.

Recensionsexemplar från Atlas.

fredag 3 juni 2016

Förväntningarna igen

Idag skriver jag om Maria Ernestams roman Den sårade pianisten. Hennes första romaner är ett par av mina favoriter men sedan har hon inte lyckats leva upp till mina (kanske alltför höga) förväntningar. Så ock denna gång, tyvärr.

Två väninnor, nära nästan som systrar, reser i den enas fasters fotspår till Langkawi och San Fransisco och naturligtvis visar det sig att fastern inte riktigt var den de trodde men även att de själva har hemligheter som kommer att avslöjas.

Väl beprövat, ganska fungerande men ändå räcker det inte. Och jag har läst för många skildringar av vänskap där det är den som levt i den andras skugga som för pennan.

Här finns recensionen.

torsdag 2 juni 2016

Månadsbokslut maj 2016

Den här veckan är helt galen - samtal i skolan, avslutningar, utflykter, matsäckar, kalas, aktiviteter samtidigt som bokslutet pågår - så det var först nyss jag kom på att jag hade ett litet månadsbokslut att sammanfatta även här.

Maj var en riktigt bra läsmånad, vilket förvånade mig rejält. Min sämsta tid är tiden mellan hägg och syren, hänryckningens tid, men nu läste jag mig igenom den - och längtade efter litteratursymposiet i Lund, som jag bevistade förra veckan. Sex utlästa böcker låter väl inte så mycket men då var det dels femte delen av På spaning..., dels andra delen av Elena Ferrantes Neapelkvartett.

Bloggandet var däremot synnerligen eftersatt - ynka åtta inlägg men i alla fall fyra recenserade böcker. Och så kunde man höra mig sjunga i trailern till Helena Dahlgrens 100 hemskaste.

Av de sex utlästa böckerna var

en på engelska
två översatta till svenska varav en från engelska
tre skrivna av män
fyra recensionsexemplar från förlag
en fackbok