torsdag 9 juni 2016

Utläst: Ett transfeministiskt manifest av Maria Ramnehill

När jag i kuvertet från Atlas finner Maria Ramnehills Ett transfeministiskt manifest i stället för den förväntade Modets död av Jenny Lantz blir jag en aning förvirrad – jag är en vardagsfeminist av den där oreflekterade, oteoretiska varianten som vill ha samma rättigheter och möjligheter för män och kvinnor i samhället, och samma krav och skyldigheter. Jag vill inte att ”tjejigt” ska vara ett skällsord och att en rosa overall ska vara ett statement. Det här är långt bortom min kompetens och komfortzon.

Jag skickar ett meddelande till en mer insatt vän och frågar om han är intresserad av den. Får frågor tillbaka och jag svarar att jag inte kan tillräckligt mycket för att kunna bedöma den. Kontringen är att då borde jag kanske läsa den, ungefär. Så jag läser.

Maria Ramnehill är arg. Rejält arg. Ilskan väller fram över sidorna och riktas mot mål efter mål: patriarkatet i största allmänhet, ciskvinnor som inte förstår, författare och regissörer som använder transpersoner som dramaturgiska grepp, läsarna och tittarna som på så sätt tar till sig felaktiga skildringar…

Eftersom boken ofta vänder sig till detta oförstående ni som ska träffas av ilskan är det lite knepigt att förstå vem den riktar sig till, eller också är det bara så att jag är konflikträdd till den grad att någon som är så arg på mig får mig att vilja dra mig undan, slå igen pärmarna och lämna ämnet därhän, samtidigt som jag får lust att läsa allt mothårs och på tvärs.

Enligt Maria Ramnehill är transkvinnorna den grupp som står lägst av alla på den sociala rangskalan – hon ger en mängd exempel ur såväl liv som populärkultur där de utmålas som tragiska eller äckliga, där andra människor anser sig ha rätt att handgripligen ”ta reda på” vilket kön de ”egentligen har”, där det värsta en man kan tänka sig är att ha sex med en transkvinna. Hon beskriver också den mycket långa och komplicerade vägen till att få den medicinska hjälpen för att genomgå en könstransition, frågeformulären, samtalen, ifrågasättandena av den typ som med rätta kritiseras så starkt när det handlar om våldtäktsoffer. Hur också de välvilliga och förment kompetenta ändå sårar.

Jag förstår och håller med när det gäller att ständigt skildras på ett förnedrande sätt, liksom att idén om journalistisk objektivitet leder till att de som inte uppfyller normen ständigt tolkas av dem som inte gör det. Samtidigt har jag svårt att tro på en total representation av alla som på ett eller annat sätt avviker från majoriteten i alla sammanhang – jag föredrar nog idén om information, utbildning och utveckling av empatisk förmåga. Med detta sagt tycker jag dock inte att kravet på att transpersoner själva ska få skriva, beskriva och uttrycka sig, sina liv och sin tillvaro är på något sätt oberättigat och om man siktar mot stjärnorna kanske man når trädtopparna.

Jag förstår också att man vill ha litteratur och konst att identifiera sig med, att känna sig hemma i, men ibland undrar jag om inte Maria Ramnehill har väl högt ställda krav där – själv kan jag läsa hundra romaner om personer som till det yttre har mycket gemensamt med mig och kanske identifiera mig med två, men skillnaden är ju att jag kan läsa hundra romaner till, eller tusen, medan det finns försvinnande få att välja mellan för transpersonerna. När hon däremot upprörs över att inte finna identifikationen i skildringar som aldrig utgett sig för att vara till för henne, ja, då är det knepigare att förstå vad hon är ute efter.

Det är heller inte helt lätt för oss oinsatta att hitta de kvalitetssäkrade skildringarna av transpersoner, om man inte är jätteintresserad av att läsa på den delen av upphovsmäns och –kvinnors biografier.

Och så går jag helt vilse i en del av terminologin och kan inte bedöma resonemangen mer än att de är väldigt chargerade och fyllda av upprepningar.  Jag lyckas inte skilja på det som är Maria Ramnehills egna upplevelser och det som är allmängiltigt för transpersoner. Jag lyckas inte heller riktigt se var den teoretiska överbyggnaden (underbyggnaden?) spelar in.

Ibland blir det också lite komiskt (eller kanske tragiskt), som när Maria Ramnehill utsätts för den typ av gliringar och visslingar som de flesta kvinnor drabbats av åtminstone någon gång, och plötsligt SER att detta förekommer; också den mest medvetna måste alltså drabbas för att fullt ut förstå. 

Men allt detta visar nog bara att jag är Fienden med stort F, trots att jag till fullo håller med om att transpersoner har samma rätt som alla andra att ses som människor vilka som helst och inte sorteras in i hot- hat- eller det löjeväckande facket. Nu får boken gå vidare till någon med större ämneskompetens.

Recensionsexemplar från Atlas.

Inga kommentarer: