tisdag 21 juni 2016

En Proustsk sidenkatedral

Jag läser Sara Danius text om klänningen hon bar vid förra årets Nobelfest, den liknas vid en sidenkatedral och minner om plagg som jag ganska nyligen läst om ("han" är Pär Engsheden):
Nästa dag kunde han skära till tyget i fulländat ekonomiska delar – en skotsk husmor hade blivit grön av avund – och klänningen började växa fram. Den refererade till madame de Guermantes kreationer i Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, en favorit hos herr E, som den kinesiska morgonrocken med röda och gula flammor, då madame framstår som en brinnande solnedgång.
Min första tanke är "men är det inte Madame Swann som bär den där morgonrocken?" men med tanke på Danius expertis vad gäller Proust blir det bara en väldigt kort tvekan. Min andra tanke är "men titlar på hela verk ska ju kursiveras" och den håller jag fast vid.

Å andra sidan kan de där tankarna flyga som de vill för jag njuter av texten och av att Proust blivit en ständig följeslagare, också för mig och inte bara för den ständiga sekreteraren.

1 kommentar:

Birgitta sa...

Danius text är helt underbar. Och så blir jag ju förstås jätteavundsjuk på att hon tydligen fått inte bara en utan TVÅ klänningar uppsydda av Per Engsheden. Något att drömma om... På en tvärvetenskaplig konferens i Modevetenskap i Helsingborg för några år sen pratade jag med Lars Wallin, det är det närmaste jag har kommit sådana drömdesigners... Vårt samtal slutade visserligen med att jag lovade honom att för den händelse att jag skulle a/ hamna på en Nobelfest eller b/ gifta (om) mig - så skulle jag beställa min klänning av honom, men båda alternativen är lika osannolika, så jag lär aldrig hamna i dilemmat "Ska jag ta Wallin eller Engsheden?"