måndag 28 april 2014

Utläst: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Efter allt som skrivits om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande kände jag mig nästan tvungen att läsa den. Tvungen? Ja, på det där sättet att jag vill läsa sådant som andra läst och uppskattat för att inte missa det, även om jag har en vag känsla av att jag inte kommer att bli riktigt nöjd. Och så rätt jag hade. För även om mina invändningar mest har att göra med min personliga smak finns de ändå där.

Ester är satt på undantag, i sitt eget liv och andras. Ett förhållande som bara finns där, en karriär som knappast finns där. En frilansande skribent med halvdåligt med jobb som plötsligt får i uppdrag att skriva om en konstnär och som drabbas hårt - av blind och vettvillig kärlek. Hon skriver sin artikel som i blindo, gör slut med pojkvännen, gör slut med allt annat i sitt liv för en relation som är urtypen för en ojämlik sådan. Ester är den som behöver och offrar, som väntar och vakar och önskar och längtar. Som gör alla fel men inte kan göra något annat för sådan är kärleken, Esters kärlek, så mångas kärlek.

Att läsa, att leva, att lida. Ester, Ester, Ester, så lätt att känna med men samtidigt så lätt att fjärmas ifrån av Lena Anderssons språk, som lägger ett extra skikt mellan mig och den drabbade. Ordval och vändningar, konstruktioner och diskussioner - nej, det är inte dåligt, nej, det är inte fel, men det är ändå inte mitt att känna mig hemma i (som om jag skulle kunna ställa sådana krav). Är det för krävande? Ja och nej - det är inte så svårt, egentligen, men det är svårt för mig att ta mig in till Ester genom det, in till hennes känslor genom resonemangen och just en del av orden, som om det är så det är meningen att det ska vara: jag ska betrakta Ester, hennes kärleks uppgång och fall, men jag ska själv stå fri där bredvid.

lördag 26 april 2014

Läslängt

Ju längre jag håller på med Doris Lessings The Golden Notebook, desto mer längtar jag efter att läsa något annat. Tyvärr leder denna längtan inte till något särskilt positivt, bara att jag ser attraktiva böcker överallt. Idag var jag på biblioteket för att låna böcker med och till barnen men nog hittade jag en egen trave. Snart kommer jag att pausa Lessing - men vem vet om jag återupptar läsningen då och jag vill inte ge upp. Fortsättning följer...

Dagens lån.

torsdag 24 april 2014

Tematrio - Världslitteratur

Det är inte så att jag inte förstår vitsen med världsbokdagen, att rikta blicken mot litteratur som ofta förbigås, litteratur som kommer från andra delar av världen än den egna - men så är ju begreppet definierat av oss i Europa och U.S.A. Världen är de andra, världslitteraturen de andras, liksom världsmusiken, och jag tycker att det finns något ganska otrevligt med det. Samtidigt är jag ju oerhört snäv i min läsning när det gäller författarnas ursprung och skulle verkligen behöva gå utanför mina egna ramar.

Lyran vill ha tre exempel på bra texter från jordens alla hörn till den här veckans Tematrio och här är mina tre:

Agaat av Marlene van Niekerk är en av de bästa böckerna jag läst de senaste åren. Det är egentligen en förfärlig historia, så fylld av bitterhet och återhållet våld, men ändå så bra och med ett märkligt hoppfullt ljus, trots allt. Djupt inne i hatets kärna gömmer sig kärleken, den svikna men ändå levande. Ett Sydafrika i omvandling och en relation mellan matmor och hushållerska som förändras genom åren, med nya avgrunder som öppnas om och om igen.

Half of a yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie skildrar inbördeskriget i Nigeria i slutet av 1960-talet. I centrum finns de välbärgade tvillingsystrarna Olanna och Kainene och deras familj, vänner och tjänstefolk som alla drabbas på olika sätt av kriget. De fattiga har det naturligtvis svårast men även de privilegierades tillvaro blir ganska hård och när den yttre världen skälver skakas också deras relationer i sina grundvalar.

The Setting Sun av Osamu Dazai gavs ut 1947 och handlar om en familj - mor, dotter och son - som förlorat sina pengar och nu befinner sig i ett ingenmansland mellan sin forna aristokrattillvaro och det moderna Japan. Det är en symbolfylld och lågmält berättad historia om en brytningstid för Japan - solnedgången i soluppgångens land.

onsdag 16 april 2014

Att misslyckas som läsare

Ibland känner jag mig otroligt misslyckad som läsare, kanske ännu mer sedan jag började läsa bokbloggar och insåg att jag inte läste vare sig snabbt eller mycket längre. Jag blir dagligen påmind om böcker jag skulle vilja men inte hinner läsa och, om än inte lika ofta, läser jag hyllningar av böcker jag själv funnit på sin höjd OK. I morse började jag fundera över olika sorters misslyckanden och kom fram till dessa:

Att inte läsa ut en bok. Ja, jag är den där sortens läsare som ser det som ett misslyckande att ge upp när jag väl börjat läsa. Om jag redan på någon av de första sidorna inser att det inte kommer att gå kan jag låtsas att det inte har hänt men ganska snart är det kört. Och det är ett misslyckande även om det är en bok jag läst tidigare och alltså skulle kunna påstå att jag bara ville läsa några rader i, om nu intentionen var att läsa den från pärm till pärm. Kännetecknen är de samma: läsningen tar oerhört mycket tid och jag hittar ständigt andra saker att göra än att just läsa. I stället för att vara något lustbetonat blir läsningen plikt och plåga och själva beslutet att ge upp innebär också en lättnad, samtidigt som det då är ett gravt misslyckande. Ibland försöker jag mildra det hela med att jag ska ta tag i boken vid ett annat tillfälle. Egna exempel: Wolf Hall av Hilary Mantel, På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust (jag har läst de första delarna men kommer inte längre).

Att harva på i evigheter med en bok som inte är rätt just nu. Men hur ska du ha det, Saga? Är det ett misslyckande både att ge upp och att fortsätta? Ja, det är märkligt och dessa första misslyckandekategorier borde vara ömsesidigt uteslutande men i min förvirrade läslogik fungerar det. När läsningen av en bok tar veckor och kanske månader är det egentligen inte att jag fortsätter som är misslyckandet, utan att jag inte fokuserar lite mer och snabbar på min läsning. Det handlar om att jag förlorar lästid på fel sätt. Kännetecknen är som i det första fallet men alltså utan att jag slutar läsa. Ibland ordnar det sig och det var en (hög) tröskel jag skulle över, ibland blir det slutligen ett konstaterande att det är roligare att ha läst boken än att läsa den. Egna exempel: Tornet av Uwe Tellkamp, Sophie's Choice av William Styron.

Att läsa en bok som verkligen inte är bra. I det här fallet borde jag inte ha påbörjat den, eller ha haft vett att avsluta läsningen, eftersom den inneburit ett slöseri med lästid som jag inte har utrymme för. Egna exempel: jag har fortsatt läsa Katerina Janouchs böcker om barnmorskan Cecilia Lund, trots att jag är trött på dem och mest blir irriterad över deras brister.

Att inte uppskatta en bok så som andra tycks uppskatta den. I det här fallet borde det inte behöva vara ett misslyckande; det borde gå att konstatera att man har olika smak och även om "alla andra" tycks älska vad det nu kan vara så betyder det inte att "alla andra" har rätt och att min egen reaktion är fel, men oftast ser jag det ändå som att jag har misslyckats med att se det andra ser. Det här är nog den sortens misslyckande jag knappt upplevde före bokbloggarnas tid - då läste jag ett par recensioner och fick kanske en rekommendation av en vän så det fanns aldrig den där stora massan av hyllningar att relatera till. Egna exempel: Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt, Främlingsleguanen av Martina Montelius.

Att läsa en bok men misslyckas med att ta till sig den ens på en ganska grundläggande nivå. Det här är inte något vanligt misslyckande men jag måste ändå ha med det, eftersom det finns ett par sådana som gnager i mig sedan länge. När jag var ungefär tolv år gammal läste jag min första vuxenbok på engelska. Det var Dead Man's Folly av Agatha Christie och jag förstod inte vem som var mördaren. Det kan ju inte bli värre, egentligen. Jag bekände detta för en professor i engelsk litteratur som tröstande svarade att den är ganska rörig men när jag senare läste om den tyckte jag fortfarande att mitt misslyckande var förfärligt. Ett annat liknande, fast ändå helt annorlunda, exempel är från när vi läste Dostojevskis Brott och straff på gymnasiet. Jag läste den och uppskattade den måttligt men på diskussionslektionen visade det sig att jag, som var den mest läsvana i klassen och som kunde svara på det mesta ändå hade missat det mest grundläggande i hela denna flera hundra sidor tjocka roman. Meningen "Det låg en bok på byrån" var det som stod i centrum, det var där vändpunkten kom, det var där och då Brott och straff fick sitt existensberättigande ungefär och jag hade läst förbi de där sex orden utan att lägga märke till dem.

Jag kanske kan komma på fler exempel vad det lider men nu måste jag fortsätta läsa The Golden Notebook av Doris Lessing, som i princip redan är att kategorisera som ett misslyckande av typ 2 - jag har inte kommit längre än 150 sidor på en vecka.

måndag 14 april 2014

Tematrio - En deckare i påsk?


Den norska "traditionen" att läsa deckare under påsken, "påskekrim" tycks vara etablerad även i Sverige nu åtminstone om man ska utgå från bokbloggarna. Själv läser jag oftast mindre när jag är ledig än annars, så storhelgsläsning är nästan en oxymoron för mig, å andra sidan är det väl sådant som är lättläst och spännande som kan fungera då - alltså just deckare. Några särskilda planer i den vägen har jag dock inte haft i år heller - jag läser väl vidare i Doris Lessings The Golden Notebook när lästillfälle ges.

Någon bra deckartipsare är jag inte heller - jag har läst samma saker som alla andra och har inget nytt och spännande att komma med men något som hör ihop med högtider är traditioner och vad kan vara mer tradition läsmässigt än de där författarna man läst allt av och sedan läst en del om och om igen? Alltså kunde det lika gärna ha varit mitt tjugo år yngre jag som satte ihop denna tematrio.

Agatha Christie - först och störst och bäst och... ja, i alla fall på en del saker, och medan en del av mina vänner och bekanta lärt sig formeln för att snabbt lista ut vem som är mördaren värnar jag om min okunskap och låter mig glatt överraskas - även vid omläsningar. Dessutom kan jag inte bestämma mig för om jag tillhör Team Poirot eller Team Marple men i min absoluta favorit, tillika den första av hennes böcker jag läste, är de frånvarande båda två: Tio små negerpojkar.

Maria Lang - ja, hon fick ju en hel dag av blogginlägg, anordnad av Fiktiviteter, i samband med sin hundraårsdag. Här är mitt inlägg och här är en sammanställning över vad som skrevs. De flesta är rörande överens om att de tidiga är bäst och att de sista inte är så mycket att ha, så det är de första man ska hålla sig till. Den första jag läste, Tragedi på en lantkyrkogård, utspelar sig kring jul så den är väl ingenting för just påsk men den är väldigt bra.

Stieg Trenter - ja, efter två deckardrottningar måste jag ta med den som var svensk deckarkung under ett antal år och ja, han har också skrivit en bok med operainslag: Rosenkavaljeren. På sätt och vis är det nog hans böcker som åldrats sämst vad gäller främst kvinnosynen men som dokument över både en svunnen tid och ett svunnet Stockholm är de mycket bra.

söndag 13 april 2014

Utläst: Döden går på Operan av Loulou Forsell

I en kommentar till mitt inlägg om (några av) Maria Langs operainslag fick jag av jspr tips om Loulou Forsells Döden går på operan, en bok jag tidigare köpt enbart p.g.a. titeln men inte kommit mig för att läsa.

Den unga kriminaljournalisten Ann Wigert får en inbjudan till ett cocktailparty för att fira en framgångsrik operasångerskas gästspel - en operasångerska som gick i samma skola för halvtannat decennium sedan. Det ligger något i luften men att det ska resultera i en katastrof efter premiären av Gounods Romeo och Julia inser bara läsaren.

Det är en klassiskt upplagd pusseldeckare med ett begränsat persongalleri där samtliga visar sig ha haft tillfälle - om än inte uppenbart motiv - att utföra mordet och redan första kapitlet är det mer än en sak som leder tankarna till Maria Lang - två av huvudpersonerna heter faktiskt Lange i efternamn och det figurerar ett armband i form av en orm. Hade inte den här romanen givits ut några år före Mördaren ljuger inte ensam hade man kunnat muttra men som det nu är, ja då kommer en del andra funderingar.

Operamiljön är, som hos Maria Lang, tacksam, och här finns en ingående kännedom om den, då författaren är dotter till den mycket kände sångaren och operachefen John Forsell. För en nutida ter det sig dock ytterst otroligt att man under några som helst omständigheter skulle besätta en huvudroll med en person som helt saknar scenisk erfarenhet på Kungliga Operan men det var kanske annorlunda på 1940-talet? Paralleller till handlingen i den centrala operan återfinns mest i mordmetoderna men samtidigt spelar musiken en extra roll.

Det mesta är ganska sympatiskt och välbekant för dem som kan sina Christie, Lang och Trenter - det är lite av samma typer som återkommer och det på sätt och vis mycket avlägsna 1940-talet och dess chargong länder såväl trevnad som frustration - något som gör mig väldigt trött är de synnerligen fasta könsrollerna - huvudpersonerna kan inte tänka sig något värre än att kyssa en kvinna och förväntar sig att de kvinnliga läsarna delar denna känsla. Männen är starka, långa och ståtliga och kvinnorna ska vara motsatsen. Det upprepas dock till leda att just huvudpersonen är ett undantag - hon är både lång och kapabel att tänka, ungefär.

Loulou Forsell hann skriva tre deckare och två självbiografiska romaner innan hon gick bort vid drygt 30 års ålder 1954 och tycks ha levt ett ganska fascinerande, om än inte helt lyckligt liv.

fredag 11 april 2014

Jag, en drömbibliotekarie

Nej men se vilket fint sällskap jag hamnat i när Marcusbiblioteket satt ihop sitt drömbibliotek, eller snarare sin samling drömbibliotekarier. Min titel är svenska klassiker-orakel, vilket på sätt och vis ter sig lite lustigt när man lidit av en så stark klassikeraversion som jag har gjort. Å andra sidan har jag gått i rejäl KBT och tagit mig ut på andra sidan så kanske är det inte så fel. Årets klassikerläsning har dock enbart bestått i Maria Langs pusseldeckare.

Tack, Marcus, jag känner mig mycket hedrad.

torsdag 10 april 2014

Tematrio - Kulturgrejer

Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre kulturella aktiviteter vi gärna ägnar oss åt och min första tanke är att jag snarare har svårt att hitta tre icke kulturella motsvarande; mina enda egentliga intressen är kulturella och så har det varit hela mitt liv. Att läsning är ett sådant intresse och en sådan aktivitet är såpass givet att jag hoppar över den, även om det är den jag ägnar mest tid åt.

Opera. Jag älskar opera. Jag älskar musiken och dramatiken, de stora känslorna och ekvilibristiken. Jag har mer utbildning inom opera än inom något annat område och jag ångrar nästan dagligen att jag inte började tidigare, ety det är en synnerligen åldersfixerad bransch om man tillhör mitt röstfack. Nåväl, jag har sett otaliga operaföreställningar i Sverige och utomlands, på stora operahus och i små källarlokaler, med världsberömde sångare och amatörer som sjunger hellre än bra och jag ser fram emot att barnen ska bli ännu lite större - först så att de blir lite mer lättpassade, sedan så att de ska kunna följa med - för de senaste operan har det blivit en handfull operabesök och det är på tok för lite. Några av mina älsklingsoperor är Händels Alcina, Mozarts Don Giovanni och Trollflöjten, Verdis La traviata, Puccinis Turandot, Haeffners Elektra och Menottis Mediet. Min rekommendation för nybörjare är dock alltid Bizets Carmen.

Klassisk musik, framför allt körmusik, är ett annat intresse och jag ägnar mig såpass mycket åt det att det får en egen punkt, även om någon väl skulle hävda att opera är en delmängd av den klassiska musiken. Jag sjunger i kyrkokör och har gjort det i halvtannat decennium. Jag går också gärna på konserter med större körverk - rekvier, mässor, passioner, även om det bästa alltid är att få sjunga själv. I vår får jag själv vara solist i Bachs Johannespassion, tillsammans med några solister jag bara kunnat drömma om att räknas till samma nivå som. På det här området är min nybörjarrekommendation Mozarts Requiem.

Den tredje aktiviteten är den mest eftersatta - teater. Jag minns knappt när jag såg en teateruppsättning, trots att jag under några år var en flitig besökare på såväl Stadsteatern som Dramaten. Tiden räcker inte till och än så länge får jag prioritera bort den, även om jag väldigt gärna skulle vilja se Suzanne Ostens sista(?) uppsättning för Unga Klara. Hennes Besvärliga människor tillhör mina absolut största teaterupplevelser - jag såg den fyra eller fem timmar långa uppsättningen fyra eller fem gånger.

onsdag 2 april 2014

Bokslut mars 2014

Mars var en ganska ojämn månad, på flera sätt. Jag läste ut sju böcker, vilket är årets rekord men inte mycket att hänga i julgranen för det och jag lyckades knåpa ihop i genomsnitt ett halvt blogginlägg om dagen. Jag var på mitt livs första bokreleaseparty och jag intervjuade en författare - men jag har ännu inte lyckats skriva ihop den där intervjun. Jag deltog i Fiktiviteters Langlördag och inför den läste jag snabbt om tre av Maria Langs deckare - vilket var det som ledde till att det blev såpass "många" böcker utlästa och av de sju var

en skriven på engelska
en översatt till svenska
en skriven av en man
en e-bok
två lånade på biblioteket
tre omläsningar
fyra deckare

Jag köpte två böcker alldeles i slutet av bokrean, en om skor och en om bröllop, men jag har knappt hunnit bläddra i dem.

tisdag 1 april 2014

Tematrio - Äventyr

Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre minnesvärda äventyrshistorier och jag suckar ett tyst "nej". Äventyrsböcker är verkligen inte min genre, och när jag dessutom av någon inte så outgrundlig anledning vill hitta tre stycken med kvinnliga protagonister som omväxling kommer jag till två och strandar där. Lyran själv har visserligen med en sådan, Mary Jones historia av Elin Boardy, i sin egen trio men jag har inte läst den och alltså kan jag inte utnyttja den hjälpen.

Alice i Underlandet av Lewis Carroll är väl inte riktigt en klassisk äventyrshistoria men nog är det ett (eller två) äventyr hon upplever när hon följer efter den där kaninen. Som barn förstod jag mig inte alls på den men jag hoppas att min vuxna entusiasm kan smitta av sig på mina barn, även om jag tänker vänta ett tag med att introducera den för dem.

Det blåser på månen av Eric Linklater innehåller däremot en synnerligen regelrätt äventyrshistoria, även om det dröjer ett tag innan den kommer igång. Det känns som om Dinas och Dorindas resa till Bomardiet blivit oförtjänt bortglömd - här finns två smarta och företagsamma flickor som räddar sin far och (nästan) världen undan tyrannen som bär vissa drag från Hitler. Även den får dock barnen vänta lite på.

Och så den tredje då. Det är alldeles blankt. OK, det får bli Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, där Tintomara, eller som hen heter här - Ros, Rose, Ross (ja, kvinnlig protagonist var det men det överväger i alla fall) minns sitt livs resa från Finland till Stockholm och vidare till London och Italien. Ett äventyr också det men med en viss seghet, vilket gör att mina rekommendationer inte är utan invändningar men har man en hang-up på 1700-talet i allmänhet och Drottningens juvelsmycke i synnerhet så är den något man bör läsa.