söndag 28 juli 2013

Läsplatta nästa?


Nja, rubriken är en överdrift men samtidigt är jag böjd att ta tillbaka en stor del av min kritik mot e-böckerna. Jag har ju läst flera stycken i sommar och idag, med ett par dagar kvar i den utländska obygden har jag inte riktigt ork för de böcker jag har kvar - jag har strandat en bit in i Hilary Mantels Wolf Hall och varje kväll när jag läser i Drabbad av renhet av Margit Abenius hamnar jag i någon sorts diskussion med min svärfar så jag kommer ingen vart där heller. Dessutom är jag lite för rädd om den sistnämnda. Kvar finns The Tenant of Wildfell Hall av Anne Brontë och den kräver också mer än vad jag har just nu. Jag behöver lättläst, självläst, något med driv i. Dessutom något lätt att ha till hands, så att jag inte förspiller lästiden som ges i mycket korta doser.

Men jag har ju telefonen. Och så börjar jag återigen leta på Stadsbibliotekets hemsida (att köpa e-böcker ligger än så länge en bit bort, bortsett från Helena Dahlgrens novell Kallelsen men den kan jag inte läsa här, omgiven av hav, simmandes över bråddjup). Den enda av Gillian Flynn i e-format har jag redan läst, inget av Sofi Oksanen, naturligtvis inte Jonas Gardells senaste, inte den och inte den. Men till sist blir det ändå tre lån: novellen Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath, Kris av Karin Boye (det är mer lockande med källan än biografin just nu) och så Charlotte Hassel av Frida Skybäck (och där har vi väl det lättlästa).

Tidigare under vistelsen har jag lånat och läst Feberflickan av Elisabeth Östnäs och novellen Jagannath av Karin Tidbeck på samma sätt så ja, jag har nog landat hos förespråkarna nu.

lördag 27 juli 2013

Omläst: Min syster Sophie av Guy Burt

När jag läste Guy Burts Min syster Sophie för första gången 1996 var jag så begeistrad att jag direkt högläste den för min dåvarande pojkvän, möjligen efter att ha läst om den en gång däremellan. Sedan dess har jag läst om den en gång före den omläsning jag gjorde nu.

Det är en bok som lämpar sig väldigt väl som högläsningsbok (nu, när alla lyssnar på böcker borde inte högläsning vuxna emellan vara så främmande men det känns ändå ganska udda), eftersom större delen av texten är just en person som berättar för en annan, även om det i dessa stycken är ett helt okommenterat berättande, kommentarerna kommer sedan i de stycken där den det berättas för får komma till tals.

Mattie och hans två år äldre syster Sophie hade en ganska märklig barndom, dagar i frihet från det mesta men också något mycket hotfullt alldeles i ögonvrån. Två frånvarande föräldrar, den ena fysiskt, den andra psykiskt, en brådmogen och extremt intelligent storasyster och så en lillebror, alltid steget efter men också alltid räddad och omhändertagen av Sophie. Kärlek och beundran men också oro och förundran, närhet och avstånd och något som hände. Något vi närmar oss, steg för steg, medan Mattie berättar och Sophie lyssnar, invänder, försöker förstå.

Jag, som vet ganska väl hur allt hänger ihop sedan länge, får ändå nya sätt att se på det hela efter alla dessa omläsningar. På sätt och vis känns det som om den kom före sin tid; alla som läser en viss typ av spänningslitteratur känner igen en del av berättargreppen, men för mig var Guy Burt först och jag tycker att han gör det väldigt bra, utströendet av ledtrådar, omsvängningar och extra twist. Barndomen är så levande, jag känner damm och värme, ser så mycket för mig - utom det som ska vara höljt i dunkel ännu ett tag. Den nästan osannolika vind-för-våg-tillvaron kan jag känna ett motstånd mot trovärdigheten i men samtidigt är det ju bara enskilda händelser som återges, väl valda utsnitt ur flera års liv. Naturligtvis var det inte sommarlov jämt, även om det ter sig så.

Det bästa är det smygande hotfulla, utifrån och inifrån familjen, vem är den där Gubben Slusk/Snusk, egentligen? Nästan tjugo år senare är det nog så att man går snabbare på en viss typ av tolkningar än när boken skrevs, på gott och ont. Och Sophies genomskådande av de vuxna, hur hon manövrerar och manipulerar, i alla fall i Matties ögon. Obehagligt är det, hur som helst. Och mycket bra.

Guy Burt slog igenom som författare vid 20 års ålder med Fällan, som är bra men inte som Min syster Sophie, och därefter har han givit ut ytterligare en roman, The Dandelion Clock, som jag inte läst. Istället har han undervisat på Eton ock skrivit för film och TV - senast The Bletchley Circle. Med tanke på vad jag tycker om de två av hans böcker jag läst borde jag nog se den snarast.

tisdag 23 juli 2013

Läsa andras mail


För ett par veckor sedan såg jag kryptiska affischer inne i stan och gick i på hemsidan wethinkalone.com. Det är författaren, skådespelaren och diversekonstnären Miranda July som bett ett antal av sina kända vänner att vidarebefordra mail på olika teman till henne, mail som sedan vidarebefordras till dem som anmält sig som intresserade på hemsidan.

Eftersom jag anmälde mig "för sent" har jag missat ett par av de tjugo utskicken och de två jag fått har väl inte varit mer än måttligt intressanta, kanhända beror det på att jag inte har någon speciell relation till de personer som är avsändare. Samtidigt gillar jag det här projektet - jag tycker ju om att skriva och läsa brev och e-mail och brevromaner tycker jag är en genre som har blivit oförtjänt åsidosatt länge nu.

onsdag 17 juli 2013

Tillfälliga avbrott

Just nu befinner jag mig mitt ute i obygden med ett ytterst opålitligt internet och mycket måttlig blogglust. Alltså borde jag läsa en hel del men det blir inte så heller, eller har inte blivit förrän nu. Wolf Hall av Hilary Mantel må ha fått utmärkelser och fantastiska recensioner och därtill är den älskad av personer vars omdöme jag litar på men för mig... Nja, jag vet inte. I alla fall inte än. Så efter 150 sidor har jag tagit en paus och ägnar min lästid och -lust åt något helt annat: ett mycket säkert kort.

Ett par dagar innan vi åkte var jag inne i stan en sväng och gick till The English Bookshop. För att bättra mig vad gäller bokinköp i fysisk bokhandel bestämde jag redan innan att jag skulle köpa något men väl där hittade jag inte något som verkligen ropade på mig (jo, på sätt och vis massor av böcker men med mitt bokköparbeteende krävs det något mer än så). Jag var ganska nära att köpa Francesca av Melina Marchetta men så föll min blick på The Secret Keeper av Kate Morton och den kändes som mycket lämplig sommarläsning.

Så nu frossar jag i gamla familjehemligheter igen, årets guilty pleasure, för min del.

tisdag 9 juli 2013

Semester!

Nu har även jag fått semester och med fin timing kunde jag på hemvägen påbörja den bok som varit rubricerad "semesterläsning": Wolf Hall av Hilary Mantel. Den inleds med några sidor persongalleri och släktträd - och jag som gnällde över Starburst...

fredag 5 juli 2013

Förvirrande

Någon gång, jag minns inte när, plockade jag upp Robin Pilchers Starburst i någon välgörenhetsaffär och baksidestexten om den unga violinisten och "sinister turn" fick mig att köpa den. Nu har jag läst en fjärdedel och violinisten har bara medverkat i ett par inte alltför långa stycken. Därtill har författaren den enerverande ovanan att fortfarande efter en fjärdedel av texten introducera en eller ett par nya personer i varje kapitel, personer med en helt egen liten historia. Jag börjar bli lite trött på dem, även om ett par stycken är riktigt intressanta, och undrar när det ska börja sitta ihop egentligen. Och när ska baksidestexten infria sig?

(Nu har jag läst presentationstexten av den svenska utgåvan, Stjärnfall, och den stämmer bättre med vad det är jag tycker mig läsa. Tyvärr är den inte alls lika lockande...)

onsdag 3 juli 2013

Kort bäst-före-datum


En del av de utrangerade biblioteksböcker jag inte köpte. Det går fort att bli inaktuell ibland. 

tisdag 2 juli 2013

Bokslut: juni 2013

Juni var en månad då jag halkade ned i deckarträsket ganska rejält (att jag kallar det deckarträsket är för att det periodvis blir lite för mycket deckare för mig, att det är det jag tar till när jag inte orkar tänka lite mer vare sig när jag läser eller på vad jag vill läsa, samtidigt uppskattar jag bra deckare så det är egentligen lite fel med det där "träsket"). Annars känns det som en bra läsmånad med mina mått mätt med sju utlästa böcker. Bloggandet gick bra i början men sedan utökades återigen högen av orecenserade böcker - jag har uppenbara disciplinproblem på den fronten. Och så läste jag e-böcker! Flera stycken! Det hade jag aldrig trott. Av de sju utlästa böckerna var

Två på engelska
Tre lånade på biblioteket
Tre och en halv e-böcker (en av dem påbörjade jag som pappersbok och avslutade som e-bok)
Tre skrivna av män (eller två + två halva)
Tre deckare
Två omläsningar
En skriven för ett halvt sekel sedan

Den bästa var The bell Jar av Sylvia Plath, som jag läste om för fjärde(?) gången men Eldvittnet av Lars Kepler och Borta för alltid av Harlan Coben var också riktigt bra. Marionetternas döttrar av Maria Ernestam var tyvärr en liten besvikelse.

Tematrio - USA


Med den fjärde juli några dagar bort vill Lyran att vi berättar om tre läsvärda amerikanska böcker. Det finns det ju gott om så här är det svåra att välja och mitt val den här gången blir lite spretigt men bara 1900-tal.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee handlar om en liten stad i amerikanska södern på 1930-talet. Genom barnens ögon skildras rasismen i samhället, men också ett uns av uppvaknande. "Omstörtande på ett lågmält sätt" skrev jag om den förra året.

The Bell Jar är Sylvia Plaths mycket självbiografiska roman om månaden på Mademoiselle som följdes av ett självmordsförsök och en period på ett par olika mentalsjukhus. Jag läste om den för tredje eller fjärde gången efter att ha läst en biografi om samma period, och ska man läsa den ena - välj romanen. Alla gånger.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen grät jag floder över liggandes på en hotellsäng i London sportlovet 1990. Dottern är Nancy Spungen, en flicka som inte är som alla andra, som aldrig passar in, som alltid mår dåligt och försöker fly med hjälp av droger och som till sist, för en kort tid, finner sin plats som flickvän till Sid Vicious, sångare i Sex Pistols. Tjugo år gammal hittas hon mördad, knivhuggen, troligen av pojkvännen.

måndag 1 juli 2013

Något att se fram emot!


Bildgooglar Diane Setterfields The Thirteenth Tale för att Marcusbiblioteket har ett inlägg med bokomslag som helt eller delvis föreställer böcker och ser att hennes andra roman, Bellman & Black kommer i november. Den låter inte riktigt lika lovande men så var ju The Thirteenth Tale något alldeles extra:
As a boy, William Bellman commits one small, cruel act: killing a bird with his slingshot. Little does he know the unforeseen and terrible consequences of the deed, which is soon forgotten amidst the riot of boyhood games. By the time he is grown, with a wife and children of his own, William seems to be a man blessed by fortune — until tragedy strikes and the stranger in black comes. Then he starts to wonder if all his happiness is about to be eclipsed. Desperate to save the one precious thing he has left, William enters into a rather strange bargain, with an even stranger partner, to found a decidedly macabre business.
And Bellman & Black is born.

Omläst: The Sopranos av Alan Warner

Det måste ha varit kring millennieskiftet jag hittade Alan Warners The Sopranos på Myrorna och köpte den, såsom själv varande körflicka, tillika sopran. Visserligen förstod jag väl att dessa tonårsflickors fokus inte låg på sången men att den skulle spela en så väldigt liten roll var en stor besvikelse för mig. Efter att Helena Dahlgren skrev lite om fortsättningen The Stars in the Bright Sky förra året började jag fundera på om jag inte borde läsa om den, nu med vetskapen om vad den faktiskt handlar om.

Skolkören i den katolska flickskolan Our lady of Perpetual Succour, belägen i en liten skotsk hamnstad, är på väg till Edinburgh för en körtävling. Några av flickorna, kanske i stort sett alla, är dock inte så intresserade av själva tävlingen, utan av det Edinburgh har att erbjuda vad gäller shopping och pubar, och helst vill de komma tillbaka hem innan utestället "The Mantrap" stänger.

Under dagen får vi följa några av dem på McDonald's (underbar tabell över vad de äter och det är inte sallad och Coca Cola Light) och barrundor där det gäller att dricka mest på kortast tid. De splittras och förenas, talar illa om varandra bakom varandras ryggar men finner också nya beröringspunkter. Vi får också veta mycket mer om vad som försiggår i deras tankar och deras liv hittills och naturligtvis är det så att de tuffaste också är de sköraste och mest sargade men samtidigt lyckas Alan Warner hålla en del av den sentimentaliteten stången genom det krassa språket.

Språket är dock det som för mig innebär det största motståndet. Det är slang och dialekt, det är onomatopoetisk stavning, det är avbrutna meningar och tankekedjor och det tar mig en hel del tid och energi att komma in i det, samtidigt som det ju är språket som är vägen in i personerna. Det är så de talar, så de tänker och den energi de själva lägger på olika detaljer, som t.ex. make up och kläder leder till minutiösa genomgångar av plaggen de bär. Deras klädbyten är också en del av det uppror de gör, eller försöket att få vara "sig själva", trots skoluniformerna. De tänjer gränserna i uniformerna men ännu mer utanför den, och klär sig in i en annan uniform där den djupaste urringningen och den kortaste kjolen är det eftersträvansvärda.

Man blir ständigt påmind om motsättningen mellan den katolska skolans krav och de rebelliska tonårsflickorna, som har en tendens att gå till överdrift, både vad gäller alkoholintag och sex - läsåret är inte slut och redan är över 25 av dem gravida, och jag blir inte klok på om det faktiskt är en realistisk siffra eller inte, även om jag märkligt nog accepterar resten av händelseförloppet under dagen som rimligt, om än ganska nära en gräns där det tippar över. För nog tippar dagen över för de här flickorna, och vad hinner de inte på det dygn som står till förfogande?

Mot slutet finns en scen som etsade sig fast i mitt minne första gången jag läste boken och den är skimrande, glimrande nu också, även om jag ser andra som också gör det. För det är en omvälvande dag, det är ett koncentrat av vändpunkter. Det är liv på snabbspolning, fast forward, och jag hinner inte riktigt med, även när jag tycker att jag släpper taget om tankarna och bara följer med.

Något som jag dock inte alls förstår vitsen med är kapitlen om prästen som försöker skriva en roman. Jag tycker helt enkelt inte att han har i den här romanen att göra, mer än i den yttersta periferin, kanske.

Nu vill jag läsa fortsättningen, se hur det går för dem, flickorna som jag inte alls kan identifiera mig med men ändå tycker så mycket om.

Jag är så tacksam för den här tabellen men jag antar att den hör 1990-talet till.