Omläst: The Sopranos av Alan Warner

Det måste ha varit kring millennieskiftet jag hittade Alan Warners The Sopranos på Myrorna och köpte den, såsom själv varande körflicka, tillika sopran. Visserligen förstod jag väl att dessa tonårsflickors fokus inte låg på sången men att den skulle spela en så väldigt liten roll var en stor besvikelse för mig. Efter att Helena Dahlgren skrev lite om fortsättningen The Stars in the Bright Sky förra året började jag fundera på om jag inte borde läsa om den, nu med vetskapen om vad den faktiskt handlar om.

Skolkören i den katolska flickskolan Our lady of Perpetual Succour, belägen i en liten skotsk hamnstad, är på väg till Edinburgh för en körtävling. Några av flickorna, kanske i stort sett alla, är dock inte så intresserade av själva tävlingen, utan av det Edinburgh har att erbjuda vad gäller shopping och pubar, och helst vill de komma tillbaka hem innan utestället "The Mantrap" stänger.

Under dagen får vi följa några av dem på McDonald's (underbar tabell över vad de äter och det är inte sallad och Coca Cola Light) och barrundor där det gäller att dricka mest på kortast tid. De splittras och förenas, talar illa om varandra bakom varandras ryggar men finner också nya beröringspunkter. Vi får också veta mycket mer om vad som försiggår i deras tankar och deras liv hittills och naturligtvis är det så att de tuffaste också är de sköraste och mest sargade men samtidigt lyckas Alan Warner hålla en del av den sentimentaliteten stången genom det krassa språket.

Språket är dock det som för mig innebär det största motståndet. Det är slang och dialekt, det är onomatopoetisk stavning, det är avbrutna meningar och tankekedjor och det tar mig en hel del tid och energi att komma in i det, samtidigt som det ju är språket som är vägen in i personerna. Det är så de talar, så de tänker och den energi de själva lägger på olika detaljer, som t.ex. make up och kläder leder till minutiösa genomgångar av plaggen de bär. Deras klädbyten är också en del av det uppror de gör, eller försöket att få vara "sig själva", trots skoluniformerna. De tänjer gränserna i uniformerna men ännu mer utanför den, och klär sig in i en annan uniform där den djupaste urringningen och den kortaste kjolen är det eftersträvansvärda.

Man blir ständigt påmind om motsättningen mellan den katolska skolans krav och de rebelliska tonårsflickorna, som har en tendens att gå till överdrift, både vad gäller alkoholintag och sex - läsåret är inte slut och redan är över 25 av dem gravida, och jag blir inte klok på om det faktiskt är en realistisk siffra eller inte, även om jag märkligt nog accepterar resten av händelseförloppet under dagen som rimligt, om än ganska nära en gräns där det tippar över. För nog tippar dagen över för de här flickorna, och vad hinner de inte på det dygn som står till förfogande?

Mot slutet finns en scen som etsade sig fast i mitt minne första gången jag läste boken och den är skimrande, glimrande nu också, även om jag ser andra som också gör det. För det är en omvälvande dag, det är ett koncentrat av vändpunkter. Det är liv på snabbspolning, fast forward, och jag hinner inte riktigt med, även när jag tycker att jag släpper taget om tankarna och bara följer med.

Något som jag dock inte alls förstår vitsen med är kapitlen om prästen som försöker skriva en roman. Jag tycker helt enkelt inte att han har i den här romanen att göra, mer än i den yttersta periferin, kanske.

Nu vill jag läsa fortsättningen, se hur det går för dem, flickorna som jag inte alls kan identifiera mig med men ändå tycker så mycket om.

Jag är så tacksam för den här tabellen men jag antar att den hör 1990-talet till.