onsdag 19 november 2014

Utläst: 40 - constant reader av Linda Skugge

Linda Skugge eller "Linda Skugge", kvinnan som så många älskar att hata, eller är det så längre, är det inte älskade att hata? Har hon inte fått någon sorts upprättelse eller vad man nu ska kalla det, blivit inte bara accepterad utan respekterad? Uppenbarligen inte, om man får tro hennes senaste bok 40 - constant reader, som bitvis är oväntat sorglig.

Nästan 40-åriga Linda arbetar livet ur sig på sitt eventföretag, skriver två böcker parallellt och läser flera timmar per dag. Hon känner sig ständigt utnyttjad och missförstådd och ser tillbaka på sitt liv hittills - som ständigt utnyttjad och missförstådd. Hon kastar sig mellan att sparka på sig själv och att räkna upp vad hon faktiskt åstadkommit - men utan att egentligen kunna finna något värde i det. Hon har hatats och hon har assimilerat hatet men ändå behållit någon sorts ilska. Därtill har hon konstanta magproblem och uppsöker läkare efter läkare utan att få någon hjälp. Världen vs Linda: 10-0.

Det är svårt för mig att inte ta den här boken personligt på flera olika sätt - jag får nästan dåligt samvete över att jag skrev en ganska negativ recension av hennes (och systerns) förra bok 1989: Leva eller överleva, även om jag inte tycker att jag ägnade mig åt några excesser. Men mer personlig är ju den där känslan av utanförskap, att inte passa in, att aldrig leva upp till sina egna krav på sig själv. Vi är så många som går där sida vid sida i vår ensamhet, somliga av oss lyckas bättre än andra att spela den roll som vi tilldelats eller själva valt i vår aningslöshet. Och så många som gärna skulle byta bort halva bekantskapskretsen eller kanske hela, om valet stod mellan dem och böckerna.

Samtidigt är det svårt att ta identifikationen särskilt långt, med tanke på att Linda Skugge, trots egna tvivel och en hel del kritik, ändå har lyckats på ett yttre plan; hon har sitt bolag med skaplig omsättning, hon har skrivit sina böcker, hon har sitt producentskap på en teater som absolut tillhör finkulturen. Naturligtvis kan det vara en enorm diskrepans mellan det yttre och det inre, man kan vara hur olycklig som helst oavsett hur framgångsrik man är, men när det som här ändå är just det yrkesmässiga som i så hög grad tycks vara en källa till de negativa känslorna blir det lite luddigt. Hon sliter som ett djur för ett par tusen kronor och bolaget omsätter miljoner - hur går det ihop?

Men medan jag läser tycker jag mest synd om henne och önskar att hon ska få känna sig hel och om inte fantastiskt lycklig och lyckad (jag är ändå realist) så i alla fall att hon ska kunna vara mer nöjd än missnöjd.

tisdag 18 november 2014

Tematrio - Dystopier och jordens undergång


Den här veckan är det dystopier som efterfrågas i Lyrans Tematrio och jag fick snabbt börja välja bort titlar som inte fick plats.

The Handmaid's Tale/Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood gavs ut 1987 och utspelar sig ungefär i det som är vår tid, början av 2000-talet. U.S.A. har blivit ett fundamentalistiskt kristet land och efter olika katastrofer har fertiliteten sjunkit drastiskt. Lösningen är att använda de få fertila kvinnor som finns som surrogatmödrar och det är dessa som är titelns tjänarinnor. Det är bra och skrämmande och tyvärr inte så otroligt som man skulle önska. Och ja, det finns en opera baserad på den här boken (I just had to.)

Flod av Carolina Fredriksson handlar om två barn som bor i en övergiven husvagn vid en flodstrand. En bosättning har förstörts, rensats ut, och i närheten finns en stad, varifrån en ung kvinnar kommer med mat och småsaker. Små, små pusselbitar av vad som hänt och vad som händer fogas samman medan vintern obönhörligt drar närmare.

Slutligen Hungerspelen av Suzanne Collins. Oerhört spännande om en framtid där kampen för överlevnad blivit underhållning. Representanter för olika delar av ett land tvingas kämpa på liv och död i direktsändning och vinsten är förutom det egna livet fördelar för invånarna i hemområdet. Haussad första del av en trilogi för ungdomar men väl värd beröm, framgång och massor av läsare också bland vuxna.

tisdag 11 november 2014

Tematrio - Sjukdomar


Lyrans mamma har varit sjuk och därför är det böcker som handlar om sjukdomar som ska presenteras. När jag börjar fundera kommer jag bara på böcker om psykiska sjukdomar och cancer - och de flesta av dem har redan figurerat i en eller flera Tematrior. Eftersom ätstörningar är en läsmässig specialitet för mig funderar jag på att göra en sådan trio men det känns lite för tråkigt och förutsägbart. Samtidigt vet jag inte alls vilka böcker jag ska välja när de självklara fallit bort. Skulle jag kunna få göra en operatrio i stället? Men vänta nu, det borde ju gå alldeles utmärkt det här - operor har ju ofta litterära förlagor. Fast det blir väl lite ensidigt med dessa lungsjuka kvinnor också så det får bli en salig röra.

Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. är boken bakom Verdis opera La traviata - Den vilseförda. En lungsjuk kurtisan i Paris drabbas av kärleken i form av en ung man av något enklare bakgrund. Hon övertalas att flytta ut på landet med honom och de lever en tid ett idylliskt och tillbakadraget liv innan den unge mannens far övertygar henne om att hans dotters utsikter på äktenskapsmarknaden förstörs genom broderns syndiga leverne. Och operan är bättre än boken.

Iris - en sorgesång av John Bayley är en drabbande skildring av kärleken mellan en författare och filosof och en författare och litteraturvetare i Oxford. Det är en litterär duobiografi där det är hjärtskärande hur Alzheimers sjukdom tar ifrån Iris Murdoch hennes intellektuella förmåga och hur kaotiskt ett redan ganska kaotiskt liv blir också för den närmast anhörige.

Evelyn Spöke av Maria Hede har jag haft med i fler tematrior än jag kommer ihåg men den får vara med igen. Den i mitt tycke bästa skildringen av anorexi som någon lyckats åstadkomma. Det är en dagbok där allt kretsar kring vikt, mat och träning i en hetsjakt nedåt, nedåt. Det är inte analys, inte fantastiska formuleringar men det är väldigt trovärdigt - och livsfarligt för den som har sådana tendenser, eftersom allt triggande finns med.

söndag 9 november 2014

Utläst: Bellman & Black av Diane Setterfield


För några år sedan hittade jag Diane Setterfields The Thirteenth Tale i någon välgörenhetsbutik och föll först för omslaget med böcker, sedan för baksidestexten och till sist för romanen i sig när jag läste den. För ett par år sedan skulle så hennes andra bok, Bellman & Black, komma och jag var väldigt entusiastisk men köpte den ändå inte, av oklar anledning, inte förrän nu, och då besviket konstaterande att omslaget var mycket snyggare på den inbudna boken än på pocketversionen.

Bellman & Black inleds med att en pojke avfyrar ett orimligt lyckat skott med sin slangbella och fäller en råka (ja, alla ordlistor säger att det är råka men i Sverige är det ju inget speciellt alls med råkor så det känns lite trist) långt utom hans räckvidd. Det är mycket obehagligt men på något sätt lyckas han glömma incidenten och varje gång han påminns om den arbetar han ännu lite hårdare och lyckas på så sätt hålla något i schack. Till sist har han blivit en mycket framgångsrik man men inför en farsot står han sig slätt, tills han träffar ett avtal med någon på en kyrkogård en sen natt när han befinner sig på självmordets rand. Men är det verkligen ett avtal, vad innebär det - och vem är det egentligen som är den andra parten? Och överallt flyger råkorna, nära och långt borta. De iakttar och betraktar, de väntar och minns, minns, minns.

Det är mycket som är väldigt bra med Bellman & Black men den lyckas ändå inte gripa tag i mig på riktigt samma sätt som The Thirteenth Tale gjorde. Å andra sidan lyckas den ge mig en väldigt intensiv krypande obehagskänsla under väntan på katastrofen som måste komma, frågan är bara när - och hur. Och när den väl inträffat och man kan vila i eländet dröjer det inte så länge innan en ny nedräkning börjar ticka. Att lyckas få till den intensiteten två gånger är inte illa. Dessutom är faktiskt idén med ett varuhus helt tillägnat sorg lysande och beskrivningen av varorna, av tygernas svärta och papperens textur, kistornas beslag och det polerade träets glans otroligt målande på det där sättet som får en att både se och känna.

Min inre ekonom uppskattar också att läsa om hur Bellman utvecklar och förfinar sin farbrors textilfabrik, om affärsidéer och satsningar, om beräkningar och tillvägagångssätt i själva textiltillverkningen. Han må vara en schablon där men en mycket lyckad schablon.Och egentligen en väldigt bra människa, bortsett från den där incidenten med slangbellan då.

fredag 7 november 2014

Utläst: Inred med vintage av Elsa Billgren

Jag följer Elsa Billgrens blogg sedan många år och gillade hennes bok Elsa Billgrens Vintage så när hennes nya bok, Inred med vintage, kom var jag ganska snabb att köpa den. Däremot har det tagit ett tag att läsa den, trots att den effektiva lästiden varit kort.

Elsa Billgren är vintageproffs, loppisexpert, brudklänningsuthyrare och inredare på Äntligen hemma och medan hennes första bok handlade om vintageplaggen som klär våra kroppar är det här våra hem som ska kläs in i vintage. Eftersom mitt hem, liksom min familjs i generationer, består av mycket gammalt, något nytt handlar det ju om att predika för en religiös men jag var ändå nyfiken på vad boken skulle innehålla.

Inred med vintage är indelad i kapitel dels med olika rum, deras funktioner och hur man får in vintageelement i dem (och här tröttnar jag lite på ordet vintage, för det handlar ju om att inreda med gammalt i stället för nytt men "vintage" signalerar inte bara ålder utan även klass och skick för mig och här är det mycket rost och slitet, ganska mycket shabby chic men med ett annat namn, kanske för att shabby chic har fått en lite billig klang) samt var och hur man fyndar de rätta föremålen.

Om jag när jag läste Vintage tyckte att jag fick en hel del men ständigt ville ha mer - vidareutveckling av resonemang, förklaringar, bilder på detaljer - tycker jag att det här är lite för magert. Det är samma känsla som när jag läste Underbara Clara - Vintagepimp och hemmafix av Clara Lidström - det är så mycket som är mer än bekant från bloggen (säkerligen ännu mer från Äntligen hemma men jag har inte sett programmet då jag föredrar Elsa Billgren i text) och faktum är, att bloggen känns fylligare och bättre.

Egentligen känns det inte som om jag får någon ny kunskap eller några nya insikter men bilderna är fina och jag tycker om känslan det matta papperet ger. En lite tråkig sak är att den är väldigt lik Vintage, formgivaren är också i detta fall Lotta Kühlhorn, men betydligt större så de passar inte särskilt bra bredvid varandra i bokhyllan.

Ett kaotiskt hörn i mitt vintagehem. Snedklaff köpt i finantikaffär i början av 1990-talet, tavlor - Myrorna och Röda korset, lampa - bytt till mig mot ett doftljus, fotogenlampa - farmors, påfågelsolfjäder - loppis, blommig klocka - farmors, blommig vas - Rosenthal som farmor köpte för sin första lön 1930, krafs - stylistens privata.

tisdag 4 november 2014

Utläst: Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson

Jag läste Amanda Svenssons Hey Dolly och var måttligt entusiastisk, även om bilden av hjärtat bakom galler fortfarande följer mig. Jag läste Välkommen till den här världen och reagerade på ungefär samma sätt. Alltså skulle jag kanske ha hållit mig ifrån Allt det där jag sa till dig var sant men jag har hela tiden haft på känn att Amanda Svensson är bra, att det  bara är så att hennes böcker inte riktigt passat mig, och då kan det vara värt det att chansa ett tag till.

Ett år på en folkhögskola. En första kärlek så intensiv att den gränsar till galenskap - och går över gränsen. En vänskap så stark att den trotsar det mesta, i alla fall så länge fantasin får styra och verkligheten kan stängas ute. Follie a deux gånger två men den ena galenskapen destruktiv, den andra konstruktiv. Den ena med ett romantiserande av författarna och deras fruar, flickvänner, älskarinnor, som ska vara svaga, oavsett egen begåvning och styrka, i rollspelet där det är en som styr. Den andra en frihetsdröm om kvinnliga sjörövare där gränsöverskridandet är gemensamt.

Det tar mig ett litet tag att komma in i det, de pretentiösa berättelserna om poeterna som slår mot de krassa omtagningarna av prosaisk folkhögskolevardag, men snart är jag fast. Det kommer inte att sluta väl men hur det går blir ändå en rad överraskningar. Hur långt man kan gå vilse i en annans vanbild av kärleken, vad som ändå kan få en att hitta ut ur tvåsamhetens fängelse - och hur man ändå återvänder om och om igen, trots att det man är med om är bortom vett och sans och lagens ramar.

Den språkliga världen är som vanligt hos Amanda Svensson en hisnande blandning av poesi och vulgaritet, aldrig tråkig men ibland en aning för utstuderad. Här tycker jag om det efter min första tvekan, för i den här boken finns det mycket litet utrymme för det som är lagom.

För ett par decennier sedan läste jag en recension av en diktsamling som avslutades med ett citat och ett "där satt bestämt esset" och det är så jag känner för slutet av den här romanen.

Tematrio - Pappor

Den här veckan är det böcker om pappor som ska fylla Lyrans Tematrio. Jag tycker inte att det var helt enkelt men så här fick det bli.

Pappan och havet av Tove Jansson skildrar hur muminfamiljen flyttar till en liten ö med en fyr, eftersom muminpappan känner sig onödig. Ö-livet innebär dock en hel del strapatser för familjen och samtliga har svårt att finna sig tillrätta. Det blir mycket ensamhet och funderingar för dem alla i den här barnboken som är minst lika mycket vuxenbok.

Maus av Art Spiegelman är en grafisk roman i två delar om Art Spiegelmans fars upplevelser i koncentrationsläger under andra världskriget. Men den handlar också om nuet (1980-talet) i New York och relationen mellan far och son.

I Beckomberga - Ode till min familj av Sara Stridsberg är fadern en nödvändig förutsättning för allt som sker, då det är han som är intagen på Beckomberga. Samtidigt känns det som om det knappt handlar om honom alls, eller snarare är det väl så att han är ganska frånvarande även i sin närvaro.

lördag 1 november 2014

Månadsbokslut oktober 2014

Oktober kändes som en riktigt bra läsmånad med min numera mediokra standard, både med avseende på antalet och på hur bra jag tyckte att de var. Dessutom lyckades jag recensera tre av dem, åtminstone, tillsammans med ett par av septembers - sommarläsningen frå dock vänta ett tag till eller också ger jag bara upp och konstaterar att det får vara. Jag läste i alla fall ut sju böcker och av dem var

tre på engelska
samtliga skrivna av kvinnor
en självbiografi
en fackbok
en deckare
två lånade på biblioteket
en e-bok

Bäst var Bellman & Black av Dinae Setterfield och Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, där den senare verkligen överträffade mina förväntningar.

Om jag så här i budgettider ska lägga in en prognos för november (jag törs inte se längre än så) så räknar jag med att läsa ut sex böcker, varav samtliga kommer att vara skrivna av kvinnor, två på engelska och två lånade på biblioteket.

De hittills givna är Jag heter inte Miriam Av Majgull Axelsson, Den andra kvinnan av Therese Bohman, Wuthering Heights av Emily Brontë (omläsning) och Bara tre kan leka så av Denise Rudberg.