måndag 30 juli 2012

Utläst: Kallocain av Karin Boye

Jag tror att jag var tretton år första gången jag läste Karin Boyes Kallocain och sedan har jag läst om den ytterligare ett par gånger. I sommar var det dags igen. Samma exemplar som vanligt, en skolutgåva som härstammar från någon av mina föräldrar.

Det är svårt att skriva om Kallocain, de flesta har läst den och de andra vet ungefär vad den handlar om: Leo Kall, en kemist i en totalitär framtidsstat, har utvecklat ett medel som får människor att tala sanning, blotta sitt innersta. I ett samhälle där befolkningen är totalt styrd och kontrollerad sedan tidigare, där väggarna bokstavligen har ögon och öron, är tankarna det sista som tillhör medborgarna och nu kan det vara slut även med detta. Men det är något som skaver i Leo, något som inte lämnar honom någon ro och samtidigt rycker kriget mot en annan stat allt närmare.

En dystopi som 1984, en framtid som är allt annat än ljus, är det som tecknas precis vid andra världskrigets början. Kyla och hårdhet mest överallt och något väldigt torrt över själva skildringen. Det är Leo Kall själv som berättar och han är inte så särdeles sympatisk, samtidigt som det är just sympatiskt att han är så pass ärlig gällande sina mindre goda sidor.

Som jag minns det, har jag tyckt betydligt bättre om den vid tidigare läsningar. Det skulle ju kunna bero på att jag läst fler skildringar av samma typ men så många är de inte. Visserligen har jag läst de dystopiska The Road och Flod de senaste åren men de skiljer sig ändå en hel del från Kallocain - där är det ju personer som på sätt och vis befinner sig utanför samhället som skildras, våldsamheten i det laglösa, medan i kallocain allt våld utövas enligt av Världsstaten sanktionerade metoder. Det kan också bero just på att jag läst den; att jag vet vad som väntar och inte drabbas lika mycket av det. Därmed inte sagt att den skulle vara dålig, bara att jag minns den som ännu mycket bättre.

Något som är särskilt imponerande är hur tidsobestämd den ändå ter sig; det är inte olika uppfinningar som är det väsentliga, utöver kallocainet, då. Det är väldigt lite teknik som överhuvudtaget omnämns, utan framtiden tecknas genom att företeelser som är vanliga i vårt samhälle, 1940 såväl som 2012, skildras som kuriösa, kanske bara som rykten. På det sättet har den åldrats väldigt väl. Och jag, som älskar musik så mycket, fastnar naturligtvis för följande: "tjocka papperssamlingar med tecken som skulle föreställa toner men som inte alls liknade våra bokstavsbeteckningar. Närmast måste de påminna om fågelkroppar bakom ett tvärgaller, tycktes det." Några år senare var det väl en musikalisk Uppsalakatt som spelade/sjöng efter hur fåglarna satt på telefontrådarna, vill jag minnas.

torsdag 26 juli 2012

Utläst: Flickan i Stadsgården av August Blanche

OK, man ska läsa på lite innan man tar sig an en författare som man bara känner till namnet. Man ska nog välja med omsorg, annars går det som för mig när jag inledde och troligen avslutade min bekantskap med August Blanche med romanen Flickan i Stadsgården.

Hela denna text är en enda SPOILER ALERT men jag misstänker att det inte är så många som tänkt sig att läsa den i alla fall och som läget är vill jag nog mest av allt avråda.

Som jag skrivit fick jag fyra volymer August Blanche i julklapp och tänkte att jag inte bara borde njuta av dem rent visuellt utan faktiskt läsa. Av någon anledning fastnade jag för titeln Flickan i Stadsgården och så fick den volymen, som också innehåller Första älskarinnan, följa med på sommarnöje. Det är inte helt lätt att läsa en text som åldrats så betänkligt, såväl språkligt och uttrycksmässigt som idé- och världsbildsmässigt; ibland visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Ett extra störningsmoment var att jag läste en del sittande vid ett köksbord tillsammans med tre pratglada släktingar; men jag störde nog dem också med högläsning av vissa passager. Nåväl, så här var det:

Det börjar ganska skapligt, bortsett från en viss språkförbistring och extremt långa meningar - de är alltså sådana att de bör sättas som blockcitat och inte inom citationstecken. Det är 1822 och ett slagsmål leder till att den trettonåriga plugghästen Axner får delta i striden mellan Klaristerna (eleverna vid Klara trivialskola) och Katrinisterna (elever vid Katarina kyrkskola). Det blir ett nesligt nederlag men Axner råkar också ut för en verklig strid i Stadsgården, med den ryslige giganten murare Stork som försöker tvinga i sin sexåriga fosterdotter brännvin. För tillfället vinner Axner men han kommer under åratal att förföljas av muraren. Fosterdottern Lallas blå ögon förföljer honom på ett annat sätt; hon är den första, sanna, enda kärleken, nu och i evighet amen (ja, han är tretton år och hon är sex år). Men det går an, även om det är trögläst. Och det finns en skolgosse som heter Blanche, sådant är alltid roligt.
Mången har ogillat och ogillar dessa excesser av skolungdomen, vilka på den tiden hörde till ordningen för dagen, på samma gång man beprisar den småningom tilltagande och nu rådande stadgan hos det uppväxande släktet, men medgivas måste dock, att under dylika ystra lekar de inneboende anlagen hos en Odens ättling tidigare utvecklas och bilda en fastare karaktär jämte ett större självförtroende, bägge så nödvändiga i farans stund.  
Det blir dock annat sedan. Axners svurne broder (motståndaren i det där slagsmålet) Pauli och vännen Hök följs åt en tid men sedan delas deras vägar, även om vänskapen består. Axner vinner framgångar i allt han företar sig, trots murare Storms list och finter, som dock drabbar Hök värre; han förlorar sitt ben och kanske även sitt omdöme; det kan dock vara så att han aldrig haft något. Pauli flyr till Ryssland för sina skulders skull, hjälpt av Axner, och blir där en högt uppsatt man.
Vem hade kunnat ana, att den gamla beskedliga skänkmamsellen, som på Tallbergs spiskvarter drog på munnen åt de tvenne underofficerarnas högljudda förespeglingar om lycka och ära, skulle vid detta tillfälle icke vara någon mindre personlighet än själva det personifierade ödet, vilket, med säker blick in i det tillkommande, belog vanskligheten av de drömmar, som uppstått i sjuttonåriga ynglingars hjärnor. 
Murare Stork gör nya försök att komma åt Axner men blir genom en händelse omvänd och hans ständiga tjänare och beskyddare. Efter ett antal förvecklingar återser han Lalla -men hon är förlovad med en annan. Så beger sig Axner till Ryssland med Stork i sällskap och återser Pauli, som är upp över öronen förälskad i - tada - Lalla! vars man är svårt sjuk. Axner, som nu är läkare, botar honom och har ett uppträde med Lalla. Sedan utbryter fullt kaos och en pöbel vill slå ihjäl Axner men murare Stork mejar ned de flesta och tillsammans har de ihjäl en hel hoper, men Stork avlider, försonad med allt och sitt öde. Pauli avlider i kolera och Axner reser hem.
Det var en hemsk, men icke desto mindre majestätisk syn att skåda dessa tvenne män, vilka kämpade mot en oräknelig folkmassa, nedgjorde allt som omkring dem fanns och fyllde även deras bröst med förskräckelse, vilka genom avståndet stodo fria för yxornas huggande eggar.
Och så har hastigt och lustigt tiden gått och det är dags för bröllop mellan Axner och Lalla, vars man trots allt avlidit och om man läser lite mer än bara bokstavligt är hon fortfarande oskuld, emedan hennes make varit så svårt sjuk hela deras äktenskap.
Men vad Cyheres gudinna icke hade, det har hon på sidenkåsösen där: oskuldens himmel i blå blicken, blygsamhetens glöd på darrande kind, en bruds, en makas härligaste gåvor, rikaste hemgift.
Det blir faktiskt bara förfärligt i all sin brist på realism på alla plan. Den fjortonårige Axner författar en rövarhistoria om sig själv och Lalla som han försöker få utgiven men den hamnar i andra händer och det görs narr av den och dess författare i ett sammanhang där han själv är med många år senare. Som det verkar ska den vara full av överdrifter men står ändå inte mycket efter den roman den ingår i. Jag undrar om Flickan i Stadsgården kan ha varit något som rönt stor uppskattning då den gav ut, på 1840-talet. Men det är lite roligt med Stockholmsgeografin i alla fall. 

söndag 22 juli 2012

Ytterligare avbrott

På att-läsa-listan för året i allmänhet och juli i synnerhet finns Elsa Graves Ariel. Jag plockade tydligen upp den någonstans för en femma och har glömt det så till den grad att jag trodde att min man fått den av sin far. Här om dagen slog jag upp den och läste ett par tre sidor innan jag kände att nej, det här går inte, i alla fall inte just nu. Det var så överlastat i sina liknelser och så 1950-tals nyspråkigt med mej, dej sej och hopskrivna föratt. Very 1955.

Som mors lilla lathund sa: "jag gör det helst en annan dag". Om alls.

lördag 21 juli 2012

Utläst: The Female of the Species av Lionel Shriver

Jag, liksom så många andra, har förfasats och förundrats över Lionel Shrivers We Need to Talk about Kevin och sedan har jag läst ytterligare tre böcker av henne, de senaste hon skrivit. Ingen av dem har varit ens i närheten av We Need... men samtidigt är de fascinerande på sina mycket olika sätt. Hon gör det inte lätt för sig när hon skriver, och inte så lätt för läsaren heller, med sina i mångt och mycket osympatiska huvudpersoner och utmaningarna de ställs inför. Det är mycket tankar och resonemang, även om det inte är så att det saknas händelser, inte alls, men ofta är dessa bitvis underordnade analysen av dem. Dessutom är romanerna mycket specifika i sina ämnen - tennis, biljard, det amerikanska sjukförsäkringssystemet, så en hel del research måste krävas.

Nåväl, för ett tag sedan hittade jag hennes debutroman The Female of the Species på Stadsmissionen och efter en liten stunds velande köpte jag den. Faktum är, att jag gick in på bibliotekets hemsida och sökte i katalogen innan jag fattade mitt beslut - som man kan förstå fanns den inte med där.

Gray Kaiser är stjärnantropolog, 59 år gammal, på sätt och vis trött på sin status i branschen. Hon fick sitt genombrott 35 år tidigare och återvänder nu till platsen för sin succé. Det är dags att göra en dokumentärfilm som uppföljning. Dit anländer också den unge assistenten Raphael Sarasola och Gray blir förälskad, förtrollad, förförd så till den milda grad. Att det inte kommer att sluta väl är uppenbart men vägen dit... Den som berättar är Grays assistent Errol McEchern. Han har haft den posten i 25 år och lika länge har han varit hemligt förälskad i henne. Han uppskattar naturligtvis inte Raphaels uppdykande på scenen men samtidigt lyckas han inte avvärja faran - för egentligen är det nog just den Gray är ute efter.

Det är en fascinerande berättarteknik; Errol spelar upp filmer för sig själv bestående av den information han fått av såväl Gray som Raphael och en del andra och alltså behandlar långa avsnitt händelseförlopp som han absolut inte har varit närvarande vid, samtidigt som hans "berättarröst" dyker upp då och då. Ibland blir jag förvirrad; var det detta som hände eller något annat, är det ett återberättande eller ett faktiskt skeende, har vi kommit tillbaka till nutiden nu och vilken nutid är det? Det finns något som kallas "opålitlig berättare" och här har vi en sådan, eftersom allt faktiskt går via honom, samtidigt som han kommenterar sin ståndpunkt en del, liksom sin "filmteknik".

Som vanligt har jag svårt för att känna riktig sympati för personerna, vilket brukar borga för en oengagerad läsning, men Lionel Shriver lyckas ändå behålla mitt intresse och faktiskt få mig att tycka att det är spännande, även om jag ibland blir galen på Kaiser och hennes plågsamma väg in i passionens våld "snälla, stopp nu, det här är inte bra" - som om man någonsin lyckats förändra ett fiktivt händelseförlopp genom tankekraft.

torsdag 19 juli 2012

Lite mer om en bok

Om jag skriver "August Blanche" - vad tänker du då? Hmmm, jodå, det namnet känner jag igen, författare, 1800-tal, va? Känner du till någon titel? Troligen inte. När hörde du senast talas om någon som läste något av honom? Aldrig? Ungefär så.

I höstas visade min svärmor mig fyra volymer i halvfranskt band, guldtext på ryggen och marmorerade papperskanter, illustrationer i färg av Einar Nerman (han som skapade Solstickans logotyp) och en särskild...     atmosfär. Det var några band ur en utgåva av August Blanches samlade skrifter och efter att jag beundrat dem dök de senare upp som en julklapp.





Och eftersom jag tänker ungefär som jag tror att du gör, bestämde jag mig för att i alla fall läsa något av honom och nu har jag börjat. Det är intressant, på många sätt.

Tillfälliga avbrott

Måste bara bli av med lite frustration. Jag sitter med en trådlös uppkoppling som lever sitt eget liv. Ibland tar det tio minuter att ens komma in på bloggens startsida, att ladda upp bilder innebär en väntan då jag kan hinna läsa ett eller ett par kapitel i en bok, precis när jag postar en kommentar på någon annans blogg bryts det hela och så får jag börja om. Jag blir galen! Just nu har jag ju tid att blogga, tid att leta material, tid att leta bilder. Och ja, jag lägger ned timtal varje dag just nu men inte blir det särskilt mycket, eftersom det mesta går åt till väntan, väntan, väntan.

onsdag 18 juli 2012

Tematrio - La France


Ett par dagar efter Frankrikes nationaldag efterfrågar Lyran tre bra franska böcker. Eftersom jag läser väldigt lite fransk litteratur var det ganska svårt - i alla fall att hitta nyare titlar. Nåväl, här är min trio.

Tom är död av Marie Darrieussqc är hemsk och hemskt bra. Det är modern till Tom som försöker få rätsida på tillvaron och kanske, kanske våga närma sig vad som verkligen hände. Författaren fick en hel del kritik för att hon skrev boken utan att själv ha upplevt en sådan tragedi men jag är inte säker på att den hade blivit bättre om hon hade gjort det.

Underjordiska timmar av Delphine de Vigan tycker jag bättre om än hennes No och jag. Två personer på väg mot en sorts undergång men det är den ena historien jag fastnar för; hur man kan utmanövreras så kapitalt från sitt arbete utan att nästan märka hur det gått till.

Gilles kvinna av Marie Bourdouxhe läste jag i december och jag var inte lika lyrisk som Fiktiviteter-Helena men nog har den något speciellt. En kvinna går totalt upp i sin man, hon lever, tänker, andas, äter Gilles, men så inträffar något och kärleken får en skuggsida.

Och jag som trodde att jag klarade äldre texter skapligt...

"Om du inte ber om nåd, din storskrytare", ropade Adolf, som nu först fick mål i munnen, "så klämmer jag till strupen på dig, så du aldrig ska kunna deklinera scamnum mer, som du annars så väl känner både till namnet och gagnet, genom de många stutar du fått på den."
Jag erkänner. Jag förstår inte vad det betyder.* Och det på sidan nio i Flickan i Stadsgården av August Blanche. Om det fortsätter på det sättet blir det här en läsupplevelse med vissa förhinder.

* Alltså, jag förstår ju en del av sammanhanget men vad betyder "scamnum"? Det är både själva det latinska ordet i undervisningen och dess betydelse i ungdomarnas liv som avses. Och "stutar" - jo, jag begriper men hade inte hört det förr, tror jag.

tisdag 17 juli 2012

Utläst: Himmelsdalen av Marie Hermanson

Ett tvillingpar växer upp åtskilda, eftersom den ena tvillingen är så dominerande. Ett kort försök att bryta dominansen leder till något bestående och sedan träffas de bara på sin gemensamma födelsedag. Nu är de båda vuxna och det har gått betydligt längre än så när Daniel plötsligt får ett brev från sin bror Max, den dominante brodern, som befinner sig på någon sorts vilohem i den schweiziska Himmelsdalen. Max behöver hjälp, exakt på vilken sätt står inte i brevet, men Daniel reser i alla fall dit. Vilohemmet, kliniken eller vad det nu är ter sig mycket tilltalande; miljön är fantastisk, maten likaså och Daniel låter sig övertalas att byta plats med Max för ett par dagar. Naturligtvis återvänder inte Max som han sagt och Himmelsdalen ter sig alltmer hotfull.

I Himmelsdalen av Marie Hermanson är det mycket som känns bekant. Det paradisiska som visar sig vara hotfullt, osäkerheten kring vem som är vän och vem som är fiende, utbytet och förväxlingen av identitet, det gradvisa uppdagandet av sammanhanget. Samtidigt är det inte så att man från början vet exakt hur det hela kommer att avlöpa, bara ungefär så långt som jag skrivit ovan.

Det är en del ganska obehagliga resonemang som förs men samtidigt stannar de på ett ganska ytligt plan. Själva tvillingskapet tycker jag att Hermanson utnyttjar för lite. Likheten är ju en förutsättning för ett utbyte och identitetsförväxling, liksom något som krävs för andra delar av handlingen men den bitvis ganska utförliga skildringen av deras tidiga uppväxtår hade jag gärna sett mer av på något annat sätt. Där blir frågorna och svaren lite för få och enkla, även om jag inte ska avslöja mer än så.

På samma sätt är det med personerna, de är en liten aning för platta, även om det på sina sätt kan vara befogat. Det märkliga är, att jag nästan känner mer med och för en person som inte är leading lady - hon ter sig mer komplex och intressant men lämnas åt sitt öde. Jag tycker inte att den är dålig men jag har en känsla av att den hade kunnat vara betydligt bättre och det irriterar mig en aning.

måndag 16 juli 2012

Borde kanske byta?

Jag äger en sådan där Penguinmugg som jag fick i födelsedagspresent av min man för fem-sex år sedan: Pride and Prejudice (är det så han ser på mig?). En period hade jag den på kontoret men sedan tog jag hem den. I vintras hittade jag en annan mugg i kontorets kök och lade beslag på den men samtidigt undrar jag om jag inte borde spegla mer min syn på jobbet än mina kollegors syn på mig?


 (Ja, jag är helt övertygad om att ingen av mina kollegor följer min blogg.)

lördag 14 juli 2012

Not in Vogue anymore

Något som brukar förvåna de av mina bekanta som får veta det är att jag älskar modetidskrifter. Jag är dock inte särskilt avantgarde utan håller mig till brittiska och amerikanska Vogue och Elle (samt att jag köpte samtliga nummer av svenska Bibel när det begav sig). Jag har haft en hall tapetserad med utrivna sidor ur dessa och kunnat modellerna som ett rinnande vatten men det har egentligen aldrig synts i min klädstil, därav förvåningen.

Nåväl, ett tecken på att mitt liv är lite annorlunda är nog att jag i månadsskiftet mars/april köpte ett nummer av amerikanska Vogue och först nu tyckt mig ha tid att så mycket som bläddra i det. Jag läser dock i princip allt, utom popmusikavsnitten.


 Min hall när det begav sig. Det här var dock hall nummer två som hade modebilder på väggarna. Jag var och är väldigt förtjust i Moschinos annonser med "klippdockstema" samt korsetter, alltid korsetter.

torsdag 12 juli 2012

Utläst: Jellicoe Road av Melina Marchetta

Det finns böcker och det finns böcker. Och så finns det Böcker. Jag läste först om Melina Marchettas Jellicoe Road i ett inlägg av Johanna L på Bokhora och sedan har jag hört och läst mer och mer, enbart positivt, men ändå överträffade den mina förväntningar flera gånger om.

Det var en gång tre barn som överlevde en fruktansvärd bilolycka. Det är i ett nu ett krig som pågår, mellan internatskoleeleverna, stadsbarnen och lägereleverna. Internatskoleelevernas nya ledare är Taylor, som elvaåring övergiven av sin mamma på Seven-eleven, som fjortonåring på rymmen från internatskolan, och nu försvinner plötsligt av den enda vuxna hon litat på - Hannah, som arbetar på internatskolan och bor i ett nästanfärdigt hus alldeles i närheten - medan hennes drömmar löper amok. Det förflutna har hunnit ikapp henne och nu handlar det inte bara om ett territoriekrig.

Det är ett pussel som läggs, historier från då och nu. Bitar av ledtrådar som efter ett tag blir allt tydligare serverade på ett väldigt skickligt sätt - så där så att jag inte alls bryr mig om det jag annars skulle kunna bli frustrerad av. Ja, jag förstår hur det är meningen att jag ska tänka men jag följer gärna med. Jag hade läst att det skulle vara rörigt och svårbegripligt 50-70 sidor men det var inte något som störde mig, eller, så svårbegripligt var det inte, det var bara början av det ofärdiga pusslet. (Men jag har läst Faulkners  The Sound and the Fury och då kanske man inte tycker att det är svårbegripligt så lätt längre.)

Det är fruktansvärt sorgliga livsöden men samtidigt ett hopp mitt i allt det hopplösa. Som jag skrivit tidigare hade jag gråtframkallandet som ett kvalitetskriterium på böcker när jag var barn och Jellicoe Road kammar hem full pott. Jag minns inte när jag senast grät så mycket under läsningen av en bok; både för det eländigt sorgliga och det försonande sorgliga. Och så är det ju spännande, gubevars. I princip hela tiden, även om just territoriekrigsbiten är ganska... ointressant. Men som fond till det andra fungerar det bra och ger en extra dimension att spegla de andra förloppen i.

Väldigt många har skrivit att de uppskattade språket men jag måste erkänna att jag inte tänkte så särskilt mycket på det. Antingen för att jag är slarvig eller också för att det var just så kongenialt som andra lagt märke till; jag bara insöp det och historien/rna.

Det är bra att ungdomsböckerna börjar få lite högre status men jag tror ändå att det är alldeles för många vuxna som kommer att missa den här väldigt, väldigt bra - nej, faktiskt, fantastiska, boken.

onsdag 11 juli 2012

Tematrio - yrken


I den här veckans Tematrio ber Lyran om böcker som skildrar huvudpersonernas yrken. Jag känner mig synnerligen fantasilös men har i alla fall tre stycken:

Katerina Janouchs böcker om barnmorskan Cecilia Lund, Bedragen med fortsättningar, består egentligen av tre delar; relationsdrama, deckargåta och yrkesskildring. Det är långa avsnitt om arbetet på förlossningsavdelningen och när jag började läsa serien förvånades jag av att det var dessa jag tyckte bäst om, jag, som annars inte gillar förlossningsberättelser. Efter fyra böcker börjar de dock bli lite tjatiga i sitt krav på variation; det är så många speciella förlossningar det handlar om.

Sofi Fahrmans böcker om modebloggerskan Elsa som blir modejournalist handlar i väldigt hög grad om Elsas jobb och väg dit, motgångar och framgångar. Med tanke på författarens eget yrke torde det vara ganska mycket som stämmer, även om en hel del är synnerligen tillspetsat.

Slutligen tar jag Stephen Kings Bag of Bones. Visserligen befinner sig författaren i ett tillstånd av skrivkramp som han försöker och delvis lyckas övervinna men det finns mycket av det tidigare författarlivet också, inte bara skrivandet utan även kontakter med agenter och annat.

En bonus skulle vara Amanda Hellbergs Döden på en blek häst som skildrar studier i teckning på ett väldigt ingående och levande vis. Inte ett yrke än men ett yrke i vardande.

tisdag 10 juli 2012

Packlistan

August Blanche: Flickan från Stadsgården
Karin Boye: Kallocain
Elsa Grave: Ariel
Arnaldur Indridason: Glasbruket
Eva-Marie Liffner: Imago
Kathryn Stockett: Niceville

Kommer det att klara mig genom tre veckor då husvakterna får rå om biblioteket (med deras ointresse för böcker behöver jag i alla fall inte oroa mig för slitaget)? Kommer jag att hinna läsa hälften ens? Det kan variera något så enormt nu när jag har barn; vissa dagar läser jag knappt en sida, andra hinner jag med en hel roman (om än kort). Det borde i alla fall räcka och bli över, särskilt som jag har mer än fyra femtedelar kvar av The Female of the Species.

söndag 8 juli 2012

Sommarläsningsenkät

1. Bästa boken förra sommaren?

Enkelt: Room av Emma Donoghue, en hemsk och hemskt bra bok.

2. ...och sommaren innan det?

Nu måste jag titta i anteckningarna. Sommaren 2010 läste jag väldigt många böcker men inga som var fantastiska. De bästa var ändå Ängelns lek av Carlos Ruìz Zafón, Supernova av Marika King, Örn och ängel av Juli Zeh, Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist samt The Little Stranger av Sarah Waters.

3. Några lite nyare böcker som passar i hängmattan?
The Night Circus, Jellicoe Road av Melina Marchetta, The Lover's Dictionary av David Levithan... I princip alla bra böcker passar väl i hängmattan, om det nu är en sådan man befinner sig i. Hoppsan, jag glömde ju Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg! Sommarlovsläsning galore!

4. Vad läser du mest på sommaren?

Jag läser ungefär som vanligt, ett blandning av högt och lågt, tjockt och tunt, brett och smalt. Ibland hinner jag läsa mer än annars men sedan jag fick barn är det resorna till och från jobbet som är min säkraste lästid.

5. Var läser du helst?

Var som helst. Jag har inte så höga krav.

6. Vad ser du fram emot att läsa i sommar?

Juni var en lysande läsmånad och jag tror inte att juli och augusti kommer att komma i närheten men jag ser ändå fram emot att läsa om Kallocain av Karin Boye och att läsa Ariel av Elsa Grave och Niceville av Kathryn Stockett.

lördag 7 juli 2012

Utläst: Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg

Jag tror att Amanda Hellberg har skrivit den perfekta sommarlovsboken för de äldre mellanstadie- och yngre högstadiebarnen. Jag väntar under mossan måste vara idealisk ute på landet i gassande hetta före ett åskväder, eller sent på kvällen när det äntligen skymmer, med tanke på hur bra den ändå fungerar på en instängt varm förortsbuss en alldeles vanlig sommarförmiddag.

Matilda, kallad Tilda, tillbringar sommarlovet i sin morfars lilla stuga och när hennes föräldrar, svensk mamma och engelsk pappa åker till Norge, blir de ensamma - eller är de ensamma? Vad är det egentligen för närvaro som gör sig påmind i den mörka skogen, i den nästan bottenlösa sjön, på den märkliga ön i dess mitt? Matilda lämnar barndomen den här sommaren. Hon möter det okända, sig själv och kärleken mitt ute i ett ingenstans där folktron inte bara är tro utan kanske verklighet.

Det är spännande mest hela tiden och för en snabbt läsande vuxen hade förloppet gärna kunnat vara mer utdraget men på det här sättet kan även mer läsovana få en riktigt bra läsupplevelse utan att det känns som om det blivit alldeles för tillrättalagt. Det krypande obehaget, Tildas aningar och försök att få reda på mer, osäkerhet som växer till beslutsamhet, både yttre och inre stämningar är skildrade på ett levande sätt. Jag blir dock inte riktigt rädd, även om det är ganska kusligt.

Jag är imponerad av att Amanda Hellberg kan vara så produktiv och samtidigt hålla hög kvalitet på det mesta (och hon har ju en del att hinna med bredvid också, som man vet om man följer hennes blogg) och att det dessutom känns som om hon har haft riktigt roligt när hon funderade ut såväl onda som goda varelser och personer. Ett enda slarvfel har jag hittat men jag blev riktigt irriterad på det: ett fotografi från ett tillfälle som ska ligga flera hundra år tillbaka i tiden, långt innan de äldsta fotografierna kom till.*

Ett extra plus också för att det inte är vampyrer och spöken utan andra väsen som får lite publicitet för en gångs skull.

* Uppdaterat: Amanda Hellberg har i en kommentar nedan redogjort för hur hon tänkte kring tiden och formuleringen. Jag tänker "hundratals" som flera hundra år, hon som något kortare. Alltså inte slarv utan olika tolkningar av ett uttryck.

fredag 6 juli 2012

Att vilja men inte komma någon vart

Efter två dagars ickeläsande av Johan Hakelius Ladies har jag givit upp. Jag har bara hört och läst bra saker om den, ämnet den behandlar intresserar mig, jag tror att jag skulle tycka om den men när jag försöker läsa den går det bara inte. Plötsligt försöker jag inte ens få till lästid. Plötsligt sitter jag och läser samma stycke om och om igen för att tankarna redan vandrat någon annanstans. Det känns som om min plan att läsa från min att-läsa-lista kanske inte är en sådan god idé i alla fall.

I stället blev det The Female of the Species av Lionel Shriver, skriven långt före We Need to Talk about Kevin. Jag har bara läst tre kapitel men än så länge bådar det gott.

torsdag 5 juli 2012

Sommarutlottning

Lyrans blogg och dess innehavarinna har båda fyllt år och det firas med en utlottning där man kan vinna ett rejält paket bra böcker. En av dem har jag läst men flera av de andra skulle jag gärna vilja läsa - alltså tävlar jag här.

Utläst: Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Det känns som om jag är sist av alla med att läsa Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag har väntat så länge att jag kanske borde ha väntat ett år till, så att alla tre delarna fanns tillgängliga direkt, som när jag läste Hungerspelstriologin. Mycket uppmärksamhet har den fått och spännande är det men det är ändå något som gör så att den inte riktigt lever upp till förväntningarna hos mig.

Engelsfors, liten håla, tråkig gymnasieskola. Sex tjejer med olika personlighet, bakgrund och familjesituation. Något märkligt som händer, något ondskefullt och farligt, och de visar sig vara de utvalda, de som kan och kommer att göra skillnad.

Medan jag läser vill jag hela tiden läsa vidare, veta mer, och även om vissa saker framstår som självklara lite för tidigt kan jag skuffa undan vetskapen och känna läslusten, läsglädjen, spänningen. Men så kommer tankarna och jag ser för mycket av konstruktionen, dramaturgin, karaktärsteckningen. Det är skickligt, det är drivet, det är välgjort - men det är synligt, på något sätt skyls inte stommen. Huvudpersonerna är visserligen sex stycken och alla får man följa, även om några får ett större utrymme, men de har sina klassiska svagheter, sina brister, sina egna hinder att övervinna. Familjerna är en liten provkarta av ungdomsböckernas favoriter av dysfunktionalitet, de tre gymnasieåren där ett år = en bok = en större utmaning fungerar precis som i böckerna om Harry Potter. Jag blir inte ivägsvept och insnärjd som i The Night Circus, glömsk av allt annat än den värld jag bjuds in i.

Men vad spelar det egentligen för roll, jag kommer att läsa de följande delarna och jag kommer att tycka om att göra det, att följa de utvalda genom deras prövningar, såväl i deras övernaturliga kall som i deras vanliga vardagliga verklighet, där somliga av dem har mer än fullt upp redan som det är. Men det är väl då det är sympatiskt med en priolista där "rädda världen" kommer på tredje plats efter bl.a. "rädda löken som håller på att brännas vid".

onsdag 4 juli 2012

500

Det här är mitt femhundrade inlägg sedan jag startade bloggen för fyra och ett halvt år sedan. Den har haft en ganska tuff tillvaro i mitt liv. Ibland halvt, ibland helt bortglömd när allt annat som kallas Livet tagit all tid som stått till förfogande. Ibland tvärtom åtnjutandes en massa plats och energi men dessa ibland har varit få och sporadiska. Nåväl, vi får se om jag orkar femhundra inlägg till.

Själv skulle jag gärna vilja veta vilka egna inlägg andra bloggare är stärskilt stolta över eller har någon särskild relation till så här kommer mina "specialare":

Det här är ett kärleksbrev till biblioteken som jag är riktigt nöjd med, faktiskt.

Det här är en recension som jag inte var alldeles nöjd med men som lästes och uppskattades av författaren.

Och om någon läsare har några favoritinlägg här eller i sina egna bloggar så kommentera och länka gärna!

tisdag 3 juli 2012

Utläst: Om man håller sig i solen av Johanna Ekström

En kvinna i fyrtioårsåldern skildrar sin barndom. Skuggorna av de berömda föräldrarna är mörka, bristerna i relationerna stora, bristen på förståelse för det lilla barnets behov skriande. Det skulle nästan kunna vara en mycket vag beskrivning av Felicia Feldts Felicia försvann men är det inte, utan i stället av Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. De stora skillnaderna är två: i den förra är det närmast övergrepp som skildras, i den andra mer just brist på omtanke, förståelse, vilja till något mer.

Och så är Johannas bok så väldigt mycket bättre - som väntat, med tanke på att hon är författare. Den är bättre som text, som skildring, som det mesta - och så innehåller den ett resonerande, ett försök att förstå både sig själv och föräldrarna, de människor de var innan, då och nu och den hon själv har varit och blivit.

En barndom där allt är yta, yta såväl visuellt som språkligt. Man definierar sig genom sitt språk, genom att tala, men man lämnar avgrunder i det man inte talar om, inte kan, inte får tala om. Sprickor mellan den offentliga och privata bilden av den litterärt och estetiskt överklassiga familjen i det vackra huset i Stora skuggan. Ett barn som är alldeles för vuxet, för att sedan, med tilltagande vuxenhet, söka slippa det kontrollerade, söka sig till något mer levande med inte alltid så lyckade följder.

Det är en text som till viss del handlar om sig själv, resonemang kring skrivandet av den, känslorna kring den. Johanna Ekström söker upp sin far och kvinnan som han var gift med när hon föddes för att få fler svar, för att kunna göra något annat i sitt eget moderskap, föräldraskap, för att komma in under den där blanka ytan. Texten är inte så blank men ändå väldigt välbalanserad, ett sådant där välkomponerat stilleben av föremål som ska se lite slarvigt hopkommet ut, men med en del utbrottsförsök.

Jag tycker om den här boken, tycker om det resonerande i det utlämnande, försöken att förstå i det dömande. Och jag är övertygad om att hon kommer att undvika en hel del av sina föräldrars misstag - och i stället göra sina egna. För det är så det är att vara förälder.

måndag 2 juli 2012

Bokbytarhylla

Idag började faktiskt inte jag, utan en kollega prata om att vi skulle kunna byta pocketböcker med varandra inför semestern och en stund senare skickade jag ut ett mail om en bokbytarhylla. Nu har jag fyllt en halvstor papperskasse och hoppas att några fler gjort detsamma, eftersom morgondagen eventuellt är min sista på kontoret fram till sista veckan i augusti. Inte för att jag behöver fler böcker, men...

Uppdaterat: det var jag och en till som hade med sig böcker till kontoret och hennes var inte riktigt i min smak så jag får vänta till efter semestern. Jag hade bl.a. med mig Labyrinth av Kate Mosse, Skam av Karin Alvtegen, Den du inte ser av Marie Jungstedt, Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström, The Handmaid's Tale av Margaret Atwood och Leka bland vuxna av Sohie Dahl.

Halvårsbokslut 2012

Första halvåret har varit något av en berg- och dalbana. Jag har haft månader då jag läst mycket och månader då jag läst lite, perioder då det mesta varit bra och andra då det varit väldigt trögt med läsandet. Juni har i alla fall varit lysande så jag hoppas att jag kan fortsätta lite mer på det spåret. Jag har i alla fall läst ut 43 böcker och av dem var:

13 på engelska
12,5 skrivna av män
29 lånade på biblioteket
33 romaner
8 biografier/självbiografier
7 ungdomsböcker
8 från min lista över böcker att läsa 2012

Bäst har jag tyckt om Snöängel av Anna-Karin Palm, Drottningens juvelsmycke av C. J. L. Almqvist, Erebos av Ursula Poznanski, The Lover's Dictionary av David Levithan, The Night Circus av Erin Morgenstern och Jellicoe Road av Melina Marchetta.

Sämst har jag tyckt om I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén, Dagarna med Kerstin av Åsa Mattsson och Caroline Roosmark samt Ja till Liv! av Liv Strömqvist.

söndag 1 juli 2012

Bokslut juni 2012

Juni har varit en alldeles lysande läsmånad, i alla fall i ljuset av året hittills som helhet. Jag har gått helt på lustläsningsprincipen och bara läst det jag verkligen velat och haft just lust till. Så vad blev resultatet? Jag läste ut åtta böcker och av dem var:

två fantastiska
fyra mycket bra
sju romaner
en självbiografi
två på engelska
tre ungdomsböcker
en och en halv skrivna av män
sex lånade på biblioteket
samtliga utom en utgivna förra året eller i år
ingen från min lista över böcker att läsa

De som jag tyckte bäst om var så klart de fantastiska The Night Circus av Erin Morgenstern och Jellicoe Road av Melina Marchetta och det känns som om jag kommer att bära med mig dem länge, länge och också vilja läsa om dem ganska snart.

Sämst tyckte jag om Sindhia av Rut Hillarp - ja, det var det där motståndet från maj som var kvar, en text som krävde något annat av mig än det jag för tillfället hade att ge. Och ändå, jag är djupt fascinerad av henne så "sämst" är inte direkt adekvat.