Utläst: The Female of the Species av Lionel Shriver

Jag, liksom så många andra, har förfasats och förundrats över Lionel Shrivers We Need to Talk about Kevin och sedan har jag läst ytterligare tre böcker av henne, de senaste hon skrivit. Ingen av dem har varit ens i närheten av We Need... men samtidigt är de fascinerande på sina mycket olika sätt. Hon gör det inte lätt för sig när hon skriver, och inte så lätt för läsaren heller, med sina i mångt och mycket osympatiska huvudpersoner och utmaningarna de ställs inför. Det är mycket tankar och resonemang, även om det inte är så att det saknas händelser, inte alls, men ofta är dessa bitvis underordnade analysen av dem. Dessutom är romanerna mycket specifika i sina ämnen - tennis, biljard, det amerikanska sjukförsäkringssystemet, så en hel del research måste krävas.

Nåväl, för ett tag sedan hittade jag hennes debutroman The Female of the Species på Stadsmissionen och efter en liten stunds velande köpte jag den. Faktum är, att jag gick in på bibliotekets hemsida och sökte i katalogen innan jag fattade mitt beslut - som man kan förstå fanns den inte med där.

Gray Kaiser är stjärnantropolog, 59 år gammal, på sätt och vis trött på sin status i branschen. Hon fick sitt genombrott 35 år tidigare och återvänder nu till platsen för sin succé. Det är dags att göra en dokumentärfilm som uppföljning. Dit anländer också den unge assistenten Raphael Sarasola och Gray blir förälskad, förtrollad, förförd så till den milda grad. Att det inte kommer att sluta väl är uppenbart men vägen dit... Den som berättar är Grays assistent Errol McEchern. Han har haft den posten i 25 år och lika länge har han varit hemligt förälskad i henne. Han uppskattar naturligtvis inte Raphaels uppdykande på scenen men samtidigt lyckas han inte avvärja faran - för egentligen är det nog just den Gray är ute efter.

Det är en fascinerande berättarteknik; Errol spelar upp filmer för sig själv bestående av den information han fått av såväl Gray som Raphael och en del andra och alltså behandlar långa avsnitt händelseförlopp som han absolut inte har varit närvarande vid, samtidigt som hans "berättarröst" dyker upp då och då. Ibland blir jag förvirrad; var det detta som hände eller något annat, är det ett återberättande eller ett faktiskt skeende, har vi kommit tillbaka till nutiden nu och vilken nutid är det? Det finns något som kallas "opålitlig berättare" och här har vi en sådan, eftersom allt faktiskt går via honom, samtidigt som han kommenterar sin ståndpunkt en del, liksom sin "filmteknik".

Som vanligt har jag svårt för att känna riktig sympati för personerna, vilket brukar borga för en oengagerad läsning, men Lionel Shriver lyckas ändå behålla mitt intresse och faktiskt få mig att tycka att det är spännande, även om jag ibland blir galen på Kaiser och hennes plågsamma väg in i passionens våld "snälla, stopp nu, det här är inte bra" - som om man någonsin lyckats förändra ett fiktivt händelseförlopp genom tankekraft.