Utläst: Jellicoe Road av Melina Marchetta

Det finns böcker och det finns böcker. Och så finns det Böcker. Jag läste först om Melina Marchettas Jellicoe Road i ett inlägg av Johanna L på Bokhora och sedan har jag hört och läst mer och mer, enbart positivt, men ändå överträffade den mina förväntningar flera gånger om.

Det var en gång tre barn som överlevde en fruktansvärd bilolycka. Det är i ett nu ett krig som pågår, mellan internatskoleeleverna, stadsbarnen och lägereleverna. Internatskoleelevernas nya ledare är Taylor, som elvaåring övergiven av sin mamma på Seven-eleven, som fjortonåring på rymmen från internatskolan, och nu försvinner plötsligt av den enda vuxna hon litat på - Hannah, som arbetar på internatskolan och bor i ett nästanfärdigt hus alldeles i närheten - medan hennes drömmar löper amok. Det förflutna har hunnit ikapp henne och nu handlar det inte bara om ett territoriekrig.

Det är ett pussel som läggs, historier från då och nu. Bitar av ledtrådar som efter ett tag blir allt tydligare serverade på ett väldigt skickligt sätt - så där så att jag inte alls bryr mig om det jag annars skulle kunna bli frustrerad av. Ja, jag förstår hur det är meningen att jag ska tänka men jag följer gärna med. Jag hade läst att det skulle vara rörigt och svårbegripligt 50-70 sidor men det var inte något som störde mig, eller, så svårbegripligt var det inte, det var bara början av det ofärdiga pusslet. (Men jag har läst Faulkners  The Sound and the Fury och då kanske man inte tycker att det är svårbegripligt så lätt längre.)

Det är fruktansvärt sorgliga livsöden men samtidigt ett hopp mitt i allt det hopplösa. Som jag skrivit tidigare hade jag gråtframkallandet som ett kvalitetskriterium på böcker när jag var barn och Jellicoe Road kammar hem full pott. Jag minns inte när jag senast grät så mycket under läsningen av en bok; både för det eländigt sorgliga och det försonande sorgliga. Och så är det ju spännande, gubevars. I princip hela tiden, även om just territoriekrigsbiten är ganska... ointressant. Men som fond till det andra fungerar det bra och ger en extra dimension att spegla de andra förloppen i.

Väldigt många har skrivit att de uppskattade språket men jag måste erkänna att jag inte tänkte så särskilt mycket på det. Antingen för att jag är slarvig eller också för att det var just så kongenialt som andra lagt märke till; jag bara insöp det och historien/rna.

Det är bra att ungdomsböckerna börjar få lite högre status men jag tror ändå att det är alldeles för många vuxna som kommer att missa den här väldigt, väldigt bra - nej, faktiskt, fantastiska, boken.