Utläst: Kallocain av Karin Boye

Jag tror att jag var tretton år första gången jag läste Karin Boyes Kallocain och sedan har jag läst om den ytterligare ett par gånger. I sommar var det dags igen. Samma exemplar som vanligt, en skolutgåva som härstammar från någon av mina föräldrar.

Det är svårt att skriva om Kallocain, de flesta har läst den och de andra vet ungefär vad den handlar om: Leo Kall, en kemist i en totalitär framtidsstat, har utvecklat ett medel som får människor att tala sanning, blotta sitt innersta. I ett samhälle där befolkningen är totalt styrd och kontrollerad sedan tidigare, där väggarna bokstavligen har ögon och öron, är tankarna det sista som tillhör medborgarna och nu kan det vara slut även med detta. Men det är något som skaver i Leo, något som inte lämnar honom någon ro och samtidigt rycker kriget mot en annan stat allt närmare.

En dystopi som 1984, en framtid som är allt annat än ljus, är det som tecknas precis vid andra världskrigets början. Kyla och hårdhet mest överallt och något väldigt torrt över själva skildringen. Det är Leo Kall själv som berättar och han är inte så särdeles sympatisk, samtidigt som det är just sympatiskt att han är så pass ärlig gällande sina mindre goda sidor.

Som jag minns det, har jag tyckt betydligt bättre om den vid tidigare läsningar. Det skulle ju kunna bero på att jag läst fler skildringar av samma typ men så många är de inte. Visserligen har jag läst de dystopiska The Road och Flod de senaste åren men de skiljer sig ändå en hel del från Kallocain - där är det ju personer som på sätt och vis befinner sig utanför samhället som skildras, våldsamheten i det laglösa, medan i kallocain allt våld utövas enligt av Världsstaten sanktionerade metoder. Det kan också bero just på att jag läst den; att jag vet vad som väntar och inte drabbas lika mycket av det. Därmed inte sagt att den skulle vara dålig, bara att jag minns den som ännu mycket bättre.

Något som är särskilt imponerande är hur tidsobestämd den ändå ter sig; det är inte olika uppfinningar som är det väsentliga, utöver kallocainet, då. Det är väldigt lite teknik som överhuvudtaget omnämns, utan framtiden tecknas genom att företeelser som är vanliga i vårt samhälle, 1940 såväl som 2012, skildras som kuriösa, kanske bara som rykten. På det sättet har den åldrats väldigt väl. Och jag, som älskar musik så mycket, fastnar naturligtvis för följande: "tjocka papperssamlingar med tecken som skulle föreställa toner men som inte alls liknade våra bokstavsbeteckningar. Närmast måste de påminna om fågelkroppar bakom ett tvärgaller, tycktes det." Några år senare var det väl en musikalisk Uppsalakatt som spelade/sjöng efter hur fåglarna satt på telefontrådarna, vill jag minnas.