Jag tror att Amanda Hellberg har skrivit den perfekta sommarlovsboken för de äldre mellanstadie- och yngre högstadiebarnen. Jag väntar under mossan måste vara idealisk ute på landet i gassande hetta före ett åskväder, eller sent på kvällen när det äntligen skymmer, med tanke på hur bra den ändå fungerar på en instängt varm förortsbuss en alldeles vanlig sommarförmiddag.
Matilda, kallad Tilda, tillbringar sommarlovet i sin morfars lilla stuga och när hennes föräldrar, svensk mamma och engelsk pappa åker till Norge, blir de ensamma - eller är de ensamma? Vad är det egentligen för närvaro som gör sig påmind i den mörka skogen, i den nästan bottenlösa sjön, på den märkliga ön i dess mitt? Matilda lämnar barndomen den här sommaren. Hon möter det okända, sig själv och kärleken mitt ute i ett ingenstans där folktron inte bara är tro utan kanske verklighet.
Det är spännande mest hela tiden och för en snabbt läsande vuxen hade förloppet gärna kunnat vara mer utdraget men på det här sättet kan även mer läsovana få en riktigt bra läsupplevelse utan att det känns som om det blivit alldeles för tillrättalagt. Det krypande obehaget, Tildas aningar och försök att få reda på mer, osäkerhet som växer till beslutsamhet, både yttre och inre stämningar är skildrade på ett levande sätt. Jag blir dock inte riktigt rädd, även om det är ganska kusligt.
Jag är imponerad av att Amanda Hellberg kan vara så produktiv och samtidigt hålla hög kvalitet på det mesta (och hon har ju en del att hinna med bredvid också, som man vet om man följer hennes blogg) och att det dessutom känns som om hon har haft riktigt roligt när hon funderade ut såväl onda som goda varelser och personer. Ett enda slarvfel har jag hittat men jag blev riktigt irriterad på det: ett fotografi från ett tillfälle som ska ligga flera hundra år tillbaka i tiden, långt innan de äldsta fotografierna kom till.*
Ett extra plus också för att det inte är vampyrer och spöken utan andra väsen som får lite publicitet för en gångs skull.
* Uppdaterat: Amanda Hellberg har i en kommentar nedan redogjort för hur hon tänkte kring tiden och formuleringen. Jag tänker "hundratals" som flera hundra år, hon som något kortare. Alltså inte slarv utan olika tolkningar av ett uttryck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Den här boken har jag tagit hem över sommaren och nu blev jag riktigt sugen på att läsa den.
Så nu är det någon stackare mitt i målgruppen som inte får ha den som sommarlovsläsning. Fy! ;-)
Skämt åsido, läs och njut, kanske helst på kvällen för extra ruggighet.
Tusen tack, blir jätteglad!
Men det där med fotot hade jag faktiskt tänkt till på; att det kunde ha skett runt 1840 (men med viss konstnärlig frihet förstås); ie när de allra första bilderna började tas.
Vänliga hälsningar,
Amanda
Vad bra att du blir glad, trots felletande! Nu skriver jag väl inte primärt för författarna men i alla fall. Det jag fastnade på var på s 187, "hundratals år tidigare" - för mig är hundratals allraminst tvåhundra men när jag tänker efter är det kanske jag som missförstått ordets innebörd. I så fall ber jag om ursäkt.
Som bibliotekarie ska man väl ha någon förmån :)
Skicka en kommentar