Hela denna text är en enda SPOILER ALERT men jag misstänker att det inte är så många som tänkt sig att läsa den i alla fall och som läget är vill jag nog mest av allt avråda.
Som jag skrivit fick jag fyra volymer August Blanche i julklapp och tänkte att jag inte bara borde njuta av dem rent visuellt utan faktiskt läsa. Av någon anledning fastnade jag för titeln Flickan i Stadsgården och så fick den volymen, som också innehåller Första älskarinnan, följa med på sommarnöje. Det är inte helt lätt att läsa en text som åldrats så betänkligt, såväl språkligt och uttrycksmässigt som idé- och världsbildsmässigt; ibland visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Ett extra störningsmoment var att jag läste en del sittande vid ett köksbord tillsammans med tre pratglada släktingar; men jag störde nog dem också med högläsning av vissa passager. Nåväl, så här var det:
Det börjar ganska skapligt, bortsett från en viss språkförbistring och extremt långa meningar - de är alltså sådana att de bör sättas som blockcitat och inte inom citationstecken. Det är 1822 och ett slagsmål leder till att den trettonåriga plugghästen Axner får delta i striden mellan Klaristerna (eleverna vid Klara trivialskola) och Katrinisterna (elever vid Katarina kyrkskola). Det blir ett nesligt nederlag men Axner råkar också ut för en verklig strid i Stadsgården, med den ryslige giganten murare Stork som försöker tvinga i sin sexåriga fosterdotter brännvin. För tillfället vinner Axner men han kommer under åratal att förföljas av muraren. Fosterdottern Lallas blå ögon förföljer honom på ett annat sätt; hon är den första, sanna, enda kärleken, nu och i evighet amen (ja, han är tretton år och hon är sex år). Men det går an, även om det är trögläst. Och det finns en skolgosse som heter Blanche, sådant är alltid roligt.
Mången har ogillat och ogillar dessa excesser av skolungdomen, vilka på den tiden hörde till ordningen för dagen, på samma gång man beprisar den småningom tilltagande och nu rådande stadgan hos det uppväxande släktet, men medgivas måste dock, att under dylika ystra lekar de inneboende anlagen hos en Odens ättling tidigare utvecklas och bilda en fastare karaktär jämte ett större självförtroende, bägge så nödvändiga i farans stund.Det blir dock annat sedan. Axners svurne broder (motståndaren i det där slagsmålet) Pauli och vännen Hök följs åt en tid men sedan delas deras vägar, även om vänskapen består. Axner vinner framgångar i allt han företar sig, trots murare Storms list och finter, som dock drabbar Hök värre; han förlorar sitt ben och kanske även sitt omdöme; det kan dock vara så att han aldrig haft något. Pauli flyr till Ryssland för sina skulders skull, hjälpt av Axner, och blir där en högt uppsatt man.
Vem hade kunnat ana, att den gamla beskedliga skänkmamsellen, som på Tallbergs spiskvarter drog på munnen åt de tvenne underofficerarnas högljudda förespeglingar om lycka och ära, skulle vid detta tillfälle icke vara någon mindre personlighet än själva det personifierade ödet, vilket, med säker blick in i det tillkommande, belog vanskligheten av de drömmar, som uppstått i sjuttonåriga ynglingars hjärnor.Murare Stork gör nya försök att komma åt Axner men blir genom en händelse omvänd och hans ständiga tjänare och beskyddare. Efter ett antal förvecklingar återser han Lalla -men hon är förlovad med en annan. Så beger sig Axner till Ryssland med Stork i sällskap och återser Pauli, som är upp över öronen förälskad i - tada - Lalla! vars man är svårt sjuk. Axner, som nu är läkare, botar honom och har ett uppträde med Lalla. Sedan utbryter fullt kaos och en pöbel vill slå ihjäl Axner men murare Stork mejar ned de flesta och tillsammans har de ihjäl en hel hoper, men Stork avlider, försonad med allt och sitt öde. Pauli avlider i kolera och Axner reser hem.
Det var en hemsk, men icke desto mindre majestätisk syn att skåda dessa tvenne män, vilka kämpade mot en oräknelig folkmassa, nedgjorde allt som omkring dem fanns och fyllde även deras bröst med förskräckelse, vilka genom avståndet stodo fria för yxornas huggande eggar.Och så har hastigt och lustigt tiden gått och det är dags för bröllop mellan Axner och Lalla, vars man trots allt avlidit och om man läser lite mer än bara bokstavligt är hon fortfarande oskuld, emedan hennes make varit så svårt sjuk hela deras äktenskap.
Men vad Cyheres gudinna icke hade, det har hon på sidenkåsösen där: oskuldens himmel i blå blicken, blygsamhetens glöd på darrande kind, en bruds, en makas härligaste gåvor, rikaste hemgift.Det blir faktiskt bara förfärligt i all sin brist på realism på alla plan. Den fjortonårige Axner författar en rövarhistoria om sig själv och Lalla som han försöker få utgiven men den hamnar i andra händer och det görs narr av den och dess författare i ett sammanhang där han själv är med många år senare. Som det verkar ska den vara full av överdrifter men står ändå inte mycket efter den roman den ingår i. Jag undrar om Flickan i Stadsgården kan ha varit något som rönt stor uppskattning då den gav ut, på 1840-talet. Men det är lite roligt med Stockholmsgeografin i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar