onsdag 26 februari 2014

Vilken bokrea?

Jag är inte någon bokreaperson längre, har inte varit det på många år, men så långt ifrån den som jag nu befinner mig vet jag inte om jag någonsin varit. Jag har ägnat den några minuter av katalogbläddrande för några veckor sedan (jag såg en sak av intresse: Bea Uusmas Expeditionen - min kärlekshistoria) och så ytterligare några minuter nu, när jag konstaterat att det var igår den började, väl, på löningsdag och allting.

Mitt ointresse är inte demonstrativt, som det någon gång tidigare varit, det bara är, och det är det som får avståndet att kännas så stort. Jag kommer kanske att gå in i en bokhandel medan rean pågår, kanske inte - jag har för mycket att göra för att planera in något och blir det inte av är det inte något bekymmer.

Det är en märklig känsla, en sorts tomhet, en avslagen saknad efter något som jag egentligen inte var så förtjust i när allt kommer omkring, men ändock en saknad.

tisdag 25 februari 2014

Tematrio - klassiska kvinnor


Den här veckan vill Lyran ha tips på tre bra klassiker skrivna av kvinnor. Ständigt dessa klassiker, ständigt detta lilla skav mot min gamla aversion gentemot dem, trots att vi i det här fallet själva får definiera vad som är en klassiker. Och så min tilltagande(?) fantasilöshet som får mig att låta som en skiva som hakat upp sig. Det finns ju så mycket bortom allfarvägarna, så mycket som man missar. Och ändå, så lätt att välja det vanliga - också för att det ibland är det man tycker är det bästa. Jane Eyre av Charlotte Brontë deltar alltså utom tävlan, eftersom maxantalet gånger man får medverka i en Tematrio eller liknande torde vara uppnått. Redan från början bestämde jag att mina klassiker skulle vara skrivna före 1900-talet, vilket försvårade en aning för mig.

Genji Monogatari (Berättelsen om Genji) av Murasaki Shikibu kallas ibland världens äldsta roman, skriven som den var på 1000-talet av en japansk hovdam. Den är ganska knepig att läsa och mycket lång; själv har jag bara läst en förkortad utgåva i engelsk översättning, och översättningarna skiljer sig en hel del från originalet, som tycks vara extremt svårläst, bl.a. därför att de hundratals personerna saknar egennamn och i stället benämns med titlar eller i relation till andra personer. Om man är fascinerad av Japan tycker jag att man bör läsa något ur den i alla fall.

Eftersom jag inte är någon stor läsare av lyrik tycker jag inte att man måste läsa hela diktsamlingar (mitt enda undantag när det gäller att "har man påbörjat en bok ska man läsa ut den"?) men några dikter av Anna Maria Lenngren hör till allmänbildningen, som t.ex. "Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon" och "Pojkarne".

Och till sist, efter långt funderande, ger jag upp. Det får bli en annan Brontësyster, Emily, och hennes Wuthering Heights (Svindlande höjder), eftersom Jane Austen inte riktigt lyckats fånga mitt hjärta. Storm ute, storm inne, storm i hjärta, storm i sinne skulle kunna sammanfatta den om man vill vara lite hädisk. Passion och galenskap i och på liv och död - hur skulle den inte kunna vara en klassiker?

onsdag 19 februari 2014

Omläst: Supernova av Marika King

Jag läste Marika Kings Supernova för ungefär fyra år sedan, efter att ha läst en hel del om den. Detta skrev jag också om i min recension. När jag läser om boken är den väldigt välbekant men en del av min egen recension ter sig mycket märklig: jag tyckte att det var alldeles för mycket yoga och nu tycker jag att yogainslaget är synnerligen modest. Jag såg också fram emot fler böcker - en serie var planerad - och i vår kommer äntligen del två, Projekt längtan; det var därför jag bestämde mig för att läsa om Supernova. Med min egen bakgrund som misslyckad Handelsstudent (mer om den i den länkade recensionen) har jag svårt att läsa den här boken på ett objektivt sätt (som om det verkligen skulle finnas); jag tar den personligt, på gott och ont.

Lisa har efter flera intervjuer och caseuppgifter fått det mest eftertraktade jobbet för Handelsstudenterna - på konsultfirman med stort K. Lisa är driven och ambitiös, kanske lite för rättfram och med hjärtat på rätta stället, utom när det gäller partnern (partner på firman, that is, de som står högst i hierarkin) Mattias. Han är gift och hennes överordnade men helt oemotståndlig, liksom det inte går att stå emot att jobba de där extra sena timmarna, och tidiga med, för den delen. Vännerna glöms bort, allt annat än jobbet och Mattias hamnar i skymundan och till sist måste Lisa inse att något är fel. Allvarligt fel, faktiskt.

Förutom att min uppfattning om yogaomfattningen är en helt annan den här gången, tycker jag nog att jag har större behållning av skildringen av själva arbetet, av case och klienter. Jag tycker att det är spännande och intressant och kan inte låta bli att undra om den här boken, om den hade funnits när jag var bra mycket yngre, hade fått mig att faktiskt ta mig igenom mina studier med äran i behåll. Eller är det en sjuk reaktion på en skildring av en ganska sjuk tillvaro där 80-timmarsveckor inte är något konstigt? Själv har jag bara arbetat så några veckor en sommar då jag hade dubbla sommarjobb för att kunna finansiera mina sångstudier och det mådde jag inte alls bra av. Och kanske är det så, att Handels egentligen var mer rätt för mig än vad jag kunde förstå då, kanske visste mitt yngre tonårsjag något om mig som jag tappade bort där i Mammons tempel.

Men precis som förra gången gillar jag Lisa, även om jag inte tycker att hon gör rätt alla gånger. Jag gillar att hon är och får vara smart och framgångsrik, att hon tar för sig på de flesta plan och ytterst sällan ber om ursäkt. Hon är stark och på sätt och vis är det en klyscha att det är den starka som måste gå in i väggen men hon går alltid hela vägen och ett steg längre och det är en naturlig om än synnerligen oönskad konsekvens.

Och om jag då försöker vara mer objektiv kan jag framhålla att jag uppskattar en skildring av en arbetsmiljö och ett yrkesliv som inte är så vanligt förekommande i litteraturen, utom möjligen i deckare. Det är något med det elitistiska som kanske kan vara svårt att relatera till men som ju också finns där - en annan sorts maktens korridorer om man så vill.

tisdag 18 februari 2014

Tematrio - HBTQ


Den här veckan är det texter på temat HBTQ som efterfrågas av Lyran - sexuell läggning och identitet har ju fått ett extra fokus i samband med att OS anordnas av en nation som har en rent livsfarlig syn på dem som avviker från normen. Det finns väldigt många böcker som skulle kunna få vara med här så det blir såväl något självklart som något som ingen har hört talas om. Och de spänner över 30 år.

Torka aldrig tårar utan handskar 1: Kärleken av Jonas Gardell är den första och bästa delen i hans triologi om hur det var att leva som homosexuell i 1980-talets Stockholm. Det hemliga, skamliga - och dödliga, när HIV och AIDS kom och skördade mängder av offer bland de unga, friska, starka - men homosexuella. Starkt, sorgligt och plågsamt - men också med väldigt mycket kärlek där i mörkret.

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs var en sorts skandalbok när den kom i mitten av 1990-talet. Lätt självbiografiskt om en gift kvinna som plötsligt inser att hon är förälskad i en annan kvinna. Jag har för mig att den var vinnaren  i en tävling Bokhora anordnade häromåret där det gällde att utse bästa litterära sexscen, och med tanke på hur ofta dessa är påfallande dåliga kan ju bara det vara ett skäl att läsa den.

Hej stjärnöga! av Deborah Hautzig är nog ganska svår att få tag på - den gavs ut i Sverige 1980, vid den tid Gardells bok utspelar sig. En ungdomsbok om två tonårstjejer vars vänskap nog är lite mer än "bara" vänskap. En mycket tidig bok på temat, vilket märks på många sätt men samtidigt intressant.

onsdag 12 februari 2014

Utläst: The Goldfinch av Donna Tartt

Nästan en månads lästid tog den, Donna Tartts The Goldfinch, och den var väl värd det. Det är märkligt med böcker som en halv värld av läsare ser fram emot och sedan läser och hyllar - det är svårt att inte dras med av förväntningarna och skapa ett veritabelt monster av potentiell besvikelse, men den här gången lyckades jag. Jag ville verkligen läsa den men hade ändå inte byggt upp något som kunde rasa ihop som ett korthus (och om jag hade det hade jag ändå inte behövt se det där fallet, känna besvikelsen så den här gången var det ganska överflödigt).

Theo blir tillsammans med sin mor kallad till rektorn för en förseelse som egentligen inte är en förseelse - bara att befinna sig i sällskap med en som brutit mot reglerna. Hans far har övergivit dem för en tid sedan och nu är det han och hans mor - men nu är han i onåd. Mötet ska äga rum sent på förmiddagen och på vägen dit går de in på Metropolitan och det spontana besöket blir en mardröm då en bomb exploderar och Theos mor dör. Theo lyckas lämna museet obemärkt och med sig har han en ovärderlig tavla föreställande en steglitsa. Han hamnar hos en klasskamrat en tid medan de sociala myndigheterna ägnar sig åt att spåra upp fadern och Theo tvingas flytta dit. Under den tiden hinner han dock finna den person som på sätt och vis kommer att vara hans räddning och hans förbannelse.

Egentligen går det att skriva hur mycket som helst om handlingen, men samtidigt känns det inte så viktigt. Det är uppväxtskildring och thriller och det eviga sökandet efter tillhörighet men när man dyker in bland dessa 770 sidor bleknar resten av världen. Det spelar ingen roll vad det handlar om (jo, det spelar en sjusärdeles roll men inte på det vanliga sättet). Det kunde vara vanligt men är det ändå inte. Vid vägskälen väljs den andra vägen, när olyckorna inte kan få bli fler drabbar ytterligare en. Det skulle vara nattsvart om det inte vore för Hobart & Blackwell, den lyckliga slump eller det öde som måste dit för att det ska bli något mer och det är där jag trivs bäst. Bland möbler och polityr, gamla vaser och brevpressar, träbitar, lack och ordlös samhörighet.

Jag har läst att varje ord ska vara vägt på guldvåg, att Donna Tartts målsättning varit att varje mening i sig ska vara ytterst genomtänkt och meningsfull. Just det har jag inte suttit och ahat och ohat över men tillsammans blir de där meningarna något som det är svårt att göra någon språklig rättvisa, något som det egentligen inte behöver sägas så mycket annat om än: läs!

måndag 10 februari 2014

Tematrio - Systrar och bröder


Den här veckan är det böcker om syskon som efterfrågas av Lyran. Jag läste flera böcker om systrar i slutet av förra året men jag vet inte om jag vill ta med någon av dem. Det får bli en trio av stora systrar och små bröder i stället - en syskonkonstellation som jag själv också är del av.

Min syster Sophie av Guy Burt handlar om en ganska märklig syskonrelation och är på sätt och vis en föregångare till många av dagens gränslandsdeckare. Det finns ett då och ett nu och en händelse som på något sätt är kärnan men som länge ter sig diffus, ett hot i såväl nu- som dåtid men hur hänger de egentligen samman?

I Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh är egentligen inte relationen mellan syskonen i centrum men jag tycker ändå mycket om hur den finns där, även om det också finns en hel del som inger obehag. För på sätt och vis är brodern ett ännu mer oskyldigt offer i denna strävan efter det mest åtråvärda.

Eftersom jag få och då flikar in det jag läser för barnen tar jag med Stora syster Lille bror av Barbro Lindgren och Eva Eriksson här. En som så ofta föräldrafri bilderboksvärld där en inte så stor syster tar ansvar när en liten bror är ledsen om kvällen - och hämtar den eller det som kan trösta. Och ett ställe får mina ögon att tåras. Varje gång.

fredag 7 februari 2014

Utläst: Kyss mig först av Lottie Moggach

Jag hade sett den på biblioteket vid ett par tillfällen och funderat lite men ställt tillbaka den. Jag brukar ju ändå försöka läsa engelska böcker på engelska. Och var den verkligen så lockande? Så läste jag ett par mycket positiva recensioner och så gav Modernista bort e-boken och då gick det ju inte att låta bli att läsa Kyss mig först av Lottie Moggach.

En ung kvinna reser till ett avlägset belägen kollektiv för att söka en sorts sanning. Väl där visar det sig vara svårare än hon trodde och i stället får hon ägna sig åt att rekapitulera vad som ledde henne dit, hur det gick till, och det var väl ungefär så här: Leila är i princip ensam i världen efter att hennes mor gått bort i MS. Hon har inga vänner och inget socialt liv - utom via Internet, där filosofiforumet Red Pill tar mer och mer av hennes tid. Hon visar sig vara en hejare på etiska resonemang och blir mycket smickrad när grundaren av forumet tar kontakt med henne och ger henne ett erbjudande: skulle hon kunna tänka sig att ta över en annan kvinnas identitet på Internet - Facebook, mail etc. sedan denna tagit sitt liv?

Egentligen är det ganska intressanta frågeställningar, både den etiska, vad som är rätt, och i hur hög grad det skulle vara möjligt att genomföra ett sådant här identitetsbyte, en kapning med medgivande och benäget bistånd. Förmodligen skulle det gå alldeles utmärkt, så länge man håller sig till text och stillbilder, samtidigt som boken skildrar hur mycket som behövs av bakgrundskunskap och att sätta sig in i någon annans sätt att uttrycka sig.

Problemet är, att det är ganska tråkigt skildrat. På ett par ställen mot slutet blir det spännande men annars - nej, faktiskt inte. När man får se lite mer av Leila kan det också glimra till men det är så mycket transportsträckor - och så är det några saker som jag har oerhört svårt för: människor som gör uppenbart korkade och pinsamma saker utan att förstå det. Ja, Leila ska vara socialt inkompetent men hon är ju inte dum och diskrepansen mellan de resonemang hon klarar av om hur man ska bete sig mot andra och hur hon själv reagerar blir enorm. En smula hybris är fullt rimlig men närmast vanföreställningar? Eller också är det det som är poängen, glidningen från det på-gränsen-till-normala över till något som ligger långt bortom den.

torsdag 6 februari 2014

Utläst: Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt

Jocelyne har en liten sybehörsaffär och en växande blogg. Hon har en man och två barn och är väl ganska nöjd, även om livet inte blev som hon hade tänkt sig, även om verkligheten kom ikapp drömmarna någon gång för ett par decennier sedan. Egentligen skulle livet kunna tuffa på som vanligt i många år till men Jocelyne övertalas att spela på lotto och vinner den smått fantastiska summan knappt 19 miljoner Euro. Men vad gör man när man inte bara vinner, utan vinner stort, och kan en vinst också innebära förluster?

Medan jag läser hinner jag för mig själv kalla boken både bagatell och liten pärla och det första stämmer på sätt och vis men det senare är en konstruktion - det är mer så jag vill se boken än så jag faktiskt ser den, mer så som jag tror att andra ser den. Och så kommer jag på mig själv med att undra vad det är med fransmännen egentligen, hur de lyckas sälja in ganska enkla och ibland även lätt sliskiga saker som något större, bättre, djupare. Den här romanen har enligt baksidestexten sålts till 28 länder - och jag kan verkligen inte förstå det. Missförstå mig rätt, det är inte dåligt men det är långt ifrån jättebra. Det är småcharmigt och småputtrigt, det finns ett spänningsmoment och i grunden en sorts moralisk rättvisa men det räcker inte.

Det kanske är sättet att glida över det som är riktigt hemskt med en sorts krasshet, samtidigt som små vardagligheter upphöjs till något... sublimt som gör det, som fungerar för andra men inte för mig. Jag har svårt att tro på och känna med människor som inte tycks ha någon känslomässig amplitud, av födsel, ohejdad vana eller resignation. Men visst, jag kan tycka om de listor Jocelyne gör upp över vad hon egentligen behöver kontra vad hon skulle vilja ha och varför och kan konstatera att väldigt mycket finns inom räckhåll redan från början.

tisdag 4 februari 2014

Tematrio - vinterväder


Den här veckan söker Lyran böcker som utspelar sig på vintern. Eftersom läget fortfarande är kaotiskt gör jag det lätt för mig igen. Det får bli två böcker jag läst relativt nyligen och en gammal favorit.

Available Dark av Elizabeth Hand utspelar sig i Finland och på Island, snö, is och hotande död. Koncentrerat, fokuserat, grymt och vackert (ja, jag återkommer alltid till hur Elizabeth lyckas skapa någon sorts skönhet i det fruktansvärda).

Snögloben av Amanda Hellberg inleds på en engelsk herrgård i snöstorm. Inte bara offrets närmaste utan även poliserna blir fast lite längre än vad de skulle önska och Maja Grå får sina alldeles egna ledtrådar, som vanligt.

Tragedi på en lantkyrkogård var den första av Maria Lang deckare jag läste och fortfarande en av mina absoluta favoriter. Puck och Einars idylliska julfirande hos en släkting avbryts av ond, bråd död.

Min förra Tematrio med samma ämne finns här.

lördag 1 februari 2014

Bokslut januari 2014

Läsåret 2014 började riktigt bra - jag läste mig in i det med en av årets bästa böcker, The Goldfinch av Donna Tartt, som trots att den tog mer än tre veckors lästid var så väl värd det. Och trots att denna bok lade beslag på halva januari hann jag läsa ut ytterligare fem böcker (ja, jag erkänner, samtliga var på svenska och många av dem betydligt tunnare än min genomsnittsbok men låt mig få vara lite nöjd ändå). Bloggmånaden var däremot ganska usel - det var bokslut, takkaos, inbrott och sjuka barn och väldigt lite lugn och ro men jag fick hem ett okorrat manus av en av vårens romaner och det var en första gång för mig.

Av de sex utlästa böckerna var
en på engelska
en skriven av en man
en översatt från engelska
en översatt från annat språk
en e-bok (inte lånad på biblioteket!)
en lånad på biblioteket
en omläsning

Och så köpte jag tre böcker.