Prata inte om mig ibland.låt allting handla om migSläpp mig inte ur sikte
Jag är så lyckligt lottad att trots att jag inte bor i Stockholms innerstad har jag två små bibliotek på hyfsat gångavstånd och sedan två huvudbibliotek ytterligare ett par kilometer bort (så kan det bli när man bor nära en kommungräns).
Det ena huvudbiblioteket är Huddinges och det är min sons favoritbibliotek (själv kommer jag nog alltid att tillhöra Team Stadsbiblioteket). I somras när vi var där hade de öppnat en lästrädgård - en lugn trädgård med sittplatser, parasoll och planteringar och med tipspromenad och boktips hängande i träden. Det fanns också en korg med frukt vid utgången och åh, vad jag önskade att jag haft tid att slå mig ned vid en rosen- och lavendelrabatten med en bok och ett äpple!
Främst tror jag att lästrädgården är till för egen läsning men även bibliotekets bokcirklar (och säkert annan verksamhet för grupper) har träffar där när vädret tillåter.
I torsdags var jag på en operaföreställning för första gången på sisådär tre år. Föreställningar jag haft biljetter till har blivit inställda p.g.a. pandemin eller också har det inträffat saker som gjort det omöjligt att komma iväg. I ett redan innan alltför operafattigt liv har det blivit tomt och när jag satt där i salongen började jag nästan gråta av känslosvallet.
Föreställningen var Proserpin av J. M. Kraus, en opera som ytterst sällan spelas och som jag velat se sedan jag själv medverkade i den när jag gick på Operastudio 67. Jag älskade den då och jag älskar den nu, även om jag också kan se brister hos verket som sådant. Det lyckas vara både utdraget och rumphugget och vissa delar av ursprungsmyten är borta. Det är också ganska pretentiöst och skulle lätt kunna bli för mycket men här har regissören med hjälp av en ramhandling kring uruppförandet av verket skapat en lätt distans, som tillsammans med lekfullhet i sång och spel blir en bra motvikt. Det är också väldigt snyggt koreograferat med en ålderdomlig gestik som ändå är väldigt väl och "naturligt" utförd.
Det är stora känslor och ekvilibristiska koloraturer, det är ett teatermaskineri som utnyttjas i princip till fullo och det är vackra kostymer, där det snyggaste är ett kostymbyte på scenen som blir en del av handlingen.
Jag ägde inte särskilt många böcker när jag var barn, utan det mesta jag läste lånade jag på biblioteket eller av mina kompisar. Jag minns att jag tyckte att det var så futtigt med de få volymerna i hyllan som dominerades av helt andra saker och ändå var det inte så att jag gjorde något aktivt för att den skulle stämma med min självbild som storläsare - jag behövde ju egentligen inte äga böckerna, jag behövde läsa dem.
När jag bläddrar i boken där jag skrev upp vad jag läste i de tidiga tonåren är det försvinnande få av de faktiska exemplaren jag kan ta fram, även om en del av deckarna av Maria Lang och Stieg Trenter står hemma hos mina föräldrar. På deras sommarställe står också en del av de böcker jag faktiskt ägde. Kring dem är det en disparat röra av barn- och vuxenböcker och där står också den bok jag kan ha läst om flest gånger: Döden på Jamaica av Ian Fleming.
Den läste jag inte om i år, utan det blev mina två böcker om Jill som fick följa med ut på båtturer. Nästa år blir det kanske Kulla-Gulla, vem vet? Min farmor gav mig under ett par år en volym till födelsedagen och en till jul men sedan kunde jag ju inte hålla mig utan lånade resterande böcker på biblioteket. Det ser så avhugget ut men om jag skulle fylla på med dem skulle jag vilja ha originalutgåvorna i stället.
Nu är min semester i princip slut och jag kan konstatera att jag läst ovanligt många böcker i år. Jag har läst och läst tills det blivit nästan tvångsmässigt och ju mer jag läst, desto fler böcker har jag känt att jag vill/behöver/måste läsa. Från alla håll har titlar dykt upp, i samtal med än den ena, än den andra.
Min äldsta son har lånat Agatha Christies Badortsmysteriet (titeln låter som en Lasse-maja-deckare) på biblioteket och jag kan inte placera den alls (jag läste i princip allt av Agatha Christie när jag var tretton-fjorton och numera blandar jag ihop dem) så den ville jag läsa om så att vi skulle kunna prata om den om vi vill. Den läste jag ut i natt.
Samma son tycker mycket om Jules Vernes böcker och jag har inte läst en enda men nu ligger den jag är mest intresserad av, och som han nog också värderar högst, En världsomsegling under havet, framför mig på bordet.
Min man lyssnade på ett radioprogram där de talade om hur problematiska Fem-böckerna är när man läser dem som vuxen i nutid och det verkade som om de talat mest om min favorit, Fem på rymmarstråt (jag älskade rymningen, grottan, all mat...), så den var jag ju också tvungen att läsa om. Jag har ju inte hört programmet själv men det jag fick citerat kunde jag ju också se vid min omläsning och även om det finns "förmildrande omständigheter" är det en del av människosynen som är ganska otrevlig.
Och så talade jag med en väninna om Emlia Fogelklou och Maria Lang och häpp - ännu fler böcker att läsa.
Jag läser men jag bloggar inte. Jag tänker att jag ska skriva något men det blir inte av. Jag skjuter upp det och skjuter upp det igen.
Jag har haft mitt livs tidigaste semester (note to self: gör inte om det) och efter ett mycket stressigt upplopp på alla plan hemföll jag åt omläsning av barnböcker (en av de saker jag inte kom längre än till att tänka att jag skulle skriva om), vilket förbättrar statistiken.
Under de senaste tre månaderna läste jag ut nitton böcker och av dem var
Det blir nog ett långsamt uppvaknande det här, om det blir något varaktigt, men ett kvartalsbokslut ska jag väl göra, jag med mina listor.
De tre första månaderna läste jag ut sammanlagt 21 böcker och av dem var
När jag tryckt på publiceraknappen gjorde jag lite nytta och klippte ned hortensiorna så att jag sesan med skapligt gott samvete kunde göra en stor kopp varm choklad och slå mig ned i soffan med Skarp av Helena Dahlgren. Eftersom jag känner Helena blir det här inte någon riktig recension - jag är för partisk.
Jag har inte så många långa lässtunder i mitt liv, utan är expert på att läsa på bussen och pendeltåget, på att läsa ett par sidor när jag väntar någonstans eller att - faktiskt - läsa när jag går från busshållplatsen men den här dagen fanns det så jag passade på. Det var inte riktigt att läsa ut en bok i en sittning utan kanske tre-fyra men åh, vad jag saknar den sortens läsande!
Det här är spänning för de litteraturälskare som alltid haft lite lättare för att umgås med litterära gestalter än verkliga personer och som lever en (kanske lite för) stor del av sina liv i fiktionen för här vävs de samman, verk och liv, liv och verk och mystiken tätnar.
För Emma är livet lite för mycket men en längre tid har hon inte heller kunnat vistas i sin fristad - Beata Skarps författarskap. Avhandlingen om den för tidigt avlidna bestsellerförfattaren är ett av flera dåliga samveten men en utlysning av ett vistelsestipendium på gården där Beata Skarp levde och skrev tänder hoppet och elden igen.
Jag dras omedelbart in och ser, hör, känner dofter som Emma. Soldiset, dammet som rörs upp, älvens brus, fåglarna, knäppningarna i väggarna... Emmas (och Helenas) litterära universum är till stor del ett som delas av mig så allt är hemtamt. Jag hade dock önskat att boken varit lite längre, att vissa skeden fått vara lite långsammare och byggts upp över fler kapitel men nog är det bättre att läsaren vill ha mer än att en övermättnad och trötthet infinner sig.
Lotta Olsson skrev i DN att det här är det bästa hon läst av Helena Dahlgren och jag håller med (som sagt, jag är partisk men just vad gäller det objektiv).
Dessutom igenkänningsfaktorn här:
Givetvis är det inte mitt enda exemplar. Jag har en inbunden och ett utrangerat exemplar som jag köpte från biblioteket, men denna pocket är den jag helst läser och bläddrar i. Andra människor har finkläder och vardagskläder, Jag har finutgåvor och vardagsutgåvor.
Kan man väcka liv i en död blogg? Bör man ens göra det? Jag vet inte men jag funderar ändå på att göra ett försök. Det känns som om läsandet var lite roligare när jag skrev om det, samtidigt som det fanns något kravfyllt över det. Eller - det var kanske inte själva läsandet som var roligare utan det runt omkring, andra litteraturrelaterade upplevelser som det fanns en plats för.
Och så saknar jag mitt arkiv över lästa böcker, lässtatistiken. Ordmänniska och siffermänniska, skönande och Excelnörd. Dubbelheten som kan te sig obegriplig men som är jag, jag, jag.
Jag provar.
