lördag 13 augusti 2022

Operaläsning

I torsdags var jag på en operaföreställning för första gången på sisådär tre år. Föreställningar jag haft biljetter till har blivit inställda p.g.a. pandemin eller också har det inträffat saker som gjort det omöjligt att komma iväg. I ett redan innan alltför operafattigt liv har det blivit tomt och när jag satt där i salongen började jag nästan gråta av känslosvallet.

Föreställningen var Proserpin av J. M. Kraus, en opera som ytterst sällan spelas och som jag velat se sedan jag själv medverkade i den när jag gick på Operastudio 67. Jag älskade den då och jag älskar den nu, även om jag också kan se brister hos verket som sådant. Det lyckas vara både utdraget och rumphugget och vissa delar av ursprungsmyten är borta. Det är också ganska pretentiöst och skulle lätt kunna bli för mycket men här har regissören med hjälp av en ramhandling kring uruppförandet av verket skapat en lätt distans, som tillsammans med lekfullhet i sång och spel blir en bra motvikt. Det är också väldigt snyggt koreograferat med en ålderdomlig gestik som ändå är väldigt väl och "naturligt" utförd.

Det är stora känslor och ekvilibristiska koloraturer, det är ett teatermaskineri som utnyttjas i princip till fullo och det är vackra kostymer, där det snyggaste är ett kostymbyte på scenen som blir en del av handlingen.    


Eftersom jag tidigare under dagen blivit klar med en omläsning (fjärde?) av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam kunde jag välja passande lektyr i hyllorna och det fick bli Lotta Olssons debut Skuggor och speglingar som var en sensation när den gavs ut 1994. En sonettsamling skriven av en 21-åring som behandlar historien om Proserpin på ett helt eget sätt. (Proserpin och Ceres är de romerska namnen, Persefone/Kore och Demeter de grekiska).

Jag tänkte att jag behövde något mer, eftersom det är en lång färd till Confidencen från min förort och det som passade bäst var Galatea av Madeline Miller, en annan myt som här blivit till en kort och kärnfull novell.

Det jag borde tagit med mig var naturligtvis Ovidius Metamorfoser men så långt tänkte jag inte. Den läste jag i stället ur nästa dag, både om Proserpin och Galatea. Jag har den inte på svenska utan endast på latin och i en "ny" engelsk översättning från 1955.


Sångarna textade ganska dåligt och jag vet ju hur svårt det är i vissa lägen men även i andra var det ganska suddigt. Då är det ett mycket stort plus att operaprogramhäftet innehåller libretton.

Inga kommentarer: