I torsdags var jag på en operaföreställning för första gången på sisådär tre år. Föreställningar jag haft biljetter till har blivit inställda p.g.a. pandemin eller också har det inträffat saker som gjort det omöjligt att komma iväg. I ett redan innan alltför operafattigt liv har det blivit tomt och när jag satt där i salongen började jag nästan gråta av känslosvallet.
Föreställningen var Proserpin av J. M. Kraus, en opera som ytterst sällan spelas och som jag velat se sedan jag själv medverkade i den när jag gick på Operastudio 67. Jag älskade den då och jag älskar den nu, även om jag också kan se brister hos verket som sådant. Det lyckas vara både utdraget och rumphugget och vissa delar av ursprungsmyten är borta. Det är också ganska pretentiöst och skulle lätt kunna bli för mycket men här har regissören med hjälp av en ramhandling kring uruppförandet av verket skapat en lätt distans, som tillsammans med lekfullhet i sång och spel blir en bra motvikt. Det är också väldigt snyggt koreograferat med en ålderdomlig gestik som ändå är väldigt väl och "naturligt" utförd.
Det är stora känslor och ekvilibristiska koloraturer, det är ett teatermaskineri som utnyttjas i princip till fullo och det är vackra kostymer, där det snyggaste är ett kostymbyte på scenen som blir en del av handlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar