måndag 25 april 2016

Tematrio - parrelationer

Jag har pausat från Lyrans Tematrio ett litet tag - såväl tid som inspiration har fallerat men när nu veckans tema är starka romaner om parrelationer så ska jag väl kunna knåpa ihop något, tänker jag. Problemet är, att som vanligt är de första titlarna som dyker upp sådana som redan fått vara med både en och flera gånger. Nåväl, jag ska försöka navigera runt dem.

De två saliga av Ulla Isaksson handlar om hur kärlek övergår i vansinne, eller om det finns en kärlek utan vansinne - för var går gränsen mellan en kärleksfull önskan att gå upp i den andra och en sjuklig dito? Ett par där det gått åt fanders, ett annat där det kanske inte gjort det, eller? Om det osaliga i saligheten.

Vårt gemensamma liv av Anna Schulze är en kärlekshistoria som skaver, något som berättats tusen gånger men inte så ofta ur mannens perspektiv. Om hur svårt det kan vara att förena familjeliv med yrkesliv, om hur den enas framgång inte leder till gemensam lycka. Och ja, det gör ont nästan hela tiden.

Dagen efter av Lionel Shriver är kanske ett lite udda inslag här, med sina dubbla tvåsamheter, sina alternativa parrelationer - för från en punkt finns det två historier, en där kvinnan valt en man och en där hon valt en annan. Men just genom berättargreppet där de ställs mot varandra leder till många intressanta frågeställningar och reflektioner.

Kunskap och vänskap

Idag recenserar jag Annika Paldanius Jag vet allt det här på dagensbok.com. Den handlar om Hanna och hennes medstudenter, tillika bästa vänner, på läkarlinjen. Under året då de studerar internmedicin vänds allt upp och ned - Hanna börjar för första gången ifrågasätta sitt yrkesval och en av väninnorna glider in i en djup depression. Med ett poetiskt språk späckat av medicinska metaforer och omkvädet "jag vet" fångar Annika Paldanius oövervinnerlighet och osäkerhet i livets och dödens absoluta närhet där kunskapen blir till besvärjelse och skriver därtill ett vänskapens credo. Jag skriver aldrig något om att det är en övertygande debut i min recension, inte ens att det är en debut, men det är det.

Här finns recensionen.

söndag 24 april 2016

Död och dikt


I natt var det 75 år sedan Karin Boye dog i en skogsbacke i Alingsås, den där döden som hemskt nog varit nästan lika viktig som hennes liv, för mig och för många andra. Den självvalda döden som ekar bakåt i texterna, texterna som pekar framåt mot den. Och just detta liv och dikt, död och dikt, som går i varandra, som går igen, för mig (liksom för så många) när det gäller även Sylvia Plath. Döda poetissors sällskap.

Det började på sätt och vis med samlingsvolymen Dikter som jag köpte i Läseklubben – den lite mer seriösa bokklubben för barn på 1980-talet. En gul pocket med ganska dålig limning där jag markerade de bästa dikterna med färgade gem, som sitter kvar än idag.


Men det var bara en början, än så länge bara dikter, bra dikter men nästan som vilka som helst. Det var senare, när jag läste Hjalmar Gullbergs dikt ”Död amazon” i min fars Lyrik från vår egen tid som det blev något annat och än mer så när jag i gymnasiet fick en väninna som var lätt besatt av Karin Boye och t.o.m. såg ut en aning som hon. Vi läste Margit Abenius biografi Drabbad av renhet och jag drabbades av Karin Boyes liv lika mycket som av hennes dikt. De ingick en förening, blev oskiljaktiga och talade till mig som till ingen annan – som till så många andra men det kunde jag inte se då. 

Jag föll för och fann mig själv i den renhetslängtande och den dödslängtande Karin Boye, det var hon som var min, andra kunde spegla sig i andra aspekter. Tänkte jag så då? Jag tror inte det men jag kan se det nu. Projiceringar och speglingar, identifikation och… drömmen om perfektion. 

Nu kan jag fascineras av tanken på denna gemenskap byggd på ensamhet, hur vi satt där var och en för sig och läste oss in i livet och in i döden, fann oss själva och andra, fann en gemenskap genom orden, en gemenskap som kan delas åratal senare när vi möts på andra sätt, tar form och blir verkliga. När vi kan släppa in andras bilder, andras tankar, se att "min" Karin Boye är just min men att hon lyser lika starkt för mig även när jag sett andras.

Min första pojkvän skrev magisteruppsats om Karin Boyes För lite och läste Gunilla Domellöfs doktorsavhandling I oss är en mångfald levande så det gjorde jag också – och de andra romanerna. Vi gick till Alfa antikvariat och suktade efter originalutgåvan av Moln, som kostade svindlande tusen kronor men i Lund hittade jag de två sista diktsamlingarna för mer överkomliga summor och köpte dem. De första egentliga objekten i min ganska blygsamma men för mig väldigt värdefulla boksamling.


Det där samlandet kom av sig så jag saknar det mesta av prosan samt Moln, som är en sorts helig graal för mig. Flera gånger har jag varit på vippen att köpa den men ändå inte gjort det. Jag tror att tanken på att äga den nästan är bättre än ägandet i sig själv men kanske, kanske ska jag köpa den till mig själv i fyrtioårspresent. Ett frikort i köpstoppet. Eller så väntar jag, bidar min tid ett tag till.


Men om tjugofem år ska den vara min och jag ser framför mig hur vi kommer att vallfärda dit, till den där backen, för att hedra henne, för att tacka henne. Jag ser Alingsås skogar fyllas av oss som projicerade våra känslor och liv på henne och hennes på våra egna.


Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Här skriver jag om Kallocain, här om novellen Snäckorna och här om Jessica Kolterjahns litterära fantasi Den bästa dagen är en dag av törst, en recension som mest handlar om oss besatta Boyeläsare.

lördag 23 april 2016

Shakespeare + opera = många

Idag är det fyrahundra år sedan William Shakespeare avled och jag har knåpat ihop en liten lista över operor baserade på hans verk (dessa är de jag vet spelas nuförtiden).

The Tempest - Thomas Adès

Antony and Cleopatra - Samuel Barber

I Capuleti e i Montecchi - Vincenzo Bellini (Romeo och Julia)

Béatrice et Bénédict - Hector Berlioz (Mycket väsen för ingenting)

A Midsummer Night's Dream - Benjamin Britten

The Rape of Lucretia - Benjamin Britten

Roméo et Juliette - Charles Gounod

Die Lustigen Weiber von Windsor - Otto Nicolai (Muntra fruarna från Windsor)

Otello - Gioachino Rossini

Hamlet - Ambroise Thomas

Falstaff - Giuseppi Verdi (Muntra fruarna från Windsor)

Macbeth - Giuseppi Verdi

Otello - Giuseppi Verdi

Das Liebesverbot - Richard Wagner (Lika för lika)

torsdag 21 april 2016

Tvåhundra år



Idag är det tvåhundra år sedan Charlotte Brontë föddes och det är henne, eller egentligen hennes romaner, jag tänker på medan mitt Facebookflöde fylls av sorg över Prince bortgång. Den där sortens intensiva idoldyrkan har aldrig riktigt legat för mig - även om jag haft levande idoler har jag inte gått upp i dem så och känslan har avtagit med åren. Nu kan jag på något sätt sakna att vara del av den gemenskap en kollektiv sorg innebär men tröstar mig med att gemenskapen i litteraturen är av en annan dignitet för mig.

Tyvärr är min Villette del i en tegelstensutgåva men annars kanske jag hade påbörjat en omläsning i kväll. Eller så läser jag bara något lite om den. Eller så går jag och lägger mig, för det borde jag verkligen.

onsdag 13 april 2016

Vardagsmotion

Min sjuåring har fastnat i fackboksträsket, eller snarare, han väljer facklitteratur framför skönlitteratur mest hela tiden och även om han lär sig massor (jag också) vill jag inte att han ska stänga den skönlitterära porten till fantasin ens tillfälligt. Jag trugar och försöker med lite allt möjligt men det är min man som får en snilleblixt och säljer in Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, en bok som skulle lära barn om Sverige medan de trodde sig läsa en äventyrsberättelse blir här en faktabok om geografi och historia där vi smyger med fiktionen. Nåväl, jag beger mig ned i biblioteket och konstaterar att vi inte har den.

Så nästa dag får det bli ett motionspasmodell Saga: mellan två pendeltåg springa 650 meter till biblioteket, få hjälp av en bibliotekarie att hitta en RIKTIG Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (ja, hon skrattar åt beskrivningen men förstår den), leta efter Lyra Ekström Lindbäcks I tiden på tre ställen, leta efter en dator med katalog, hitta en och få reda på att det finns en I tiden inne med ytterligare en placering, låna, springa 650 meter tillbaka och faktiskt hinna gå längst fram på perrongen.

tisdag 12 april 2016

Utläst: Kring Guermantes (På spaning efter den tid som flytt 3) av Marcel Proust

Jag följer mitt schema och läste i mars tredje delen av På spaning efter den tid som flytt: Kring Guermantes.

Berättaren har blivit något äldre men är fortfarande ganska ung (han kan dock referera till den tid då han var riktigt ung som något mycket avlägset). Hans familj har flyttat till det hus som bebos av Madame de Guermantes, som han är omåttligt fascinerad av. Han går på promenader för att som av en slump sammanträffa med henne och han försöker få sin vän, som är en släkting till henne, att presentera honom men det är inte förrän hans intresse falnat som han slutligen upptas i hennes krets. Då har hans närvaro i salongerna givit resultat.

Här är det de högsta aristokratiska kretsarna det rör sig om, det är prinsar, baroner, hertigar, furstar och kombinationer av dessa titlar, eftersom ätterna gift in sig i varandra. Till sist snurrar mitt huvud av namn och titlar och jag vet knappt vem som är vem och inte heller var i rangordningen de befinner sig. De flesta är mycket rika men det finns också de som numera saknar pengar och det pågår naturligtvis ett växelspel vad gäller pengarnas vara eller icke vara och deras betydelse för statusen.

Som vanligt är det mycket lite som verkligen händer - det är människor som talar med varandra, om varandra, det är ett socialt spel som bedrivs på alla nivåer, maktutövning i det stora och det lilla. Koderna man bör känna till, liksom vilket skvaller som är trovärdigt. Hela tiden utsökt slingrigt och omständligt formulerat.

Bitvis är det djupa tankar men ofta är det väldigt, väldigt ytligt och något som ger en bitter bismak är att det stora ämnet är Dreyfusaffären och att antisemitismen är mer regel än undantag i salongerna.

Jag börjar bli ganska trött på berättaren, som hela tiden utnyttjar sin svaghet och sjuklighet på olika sätt och vars kvinnosyn är minst sagt unken. Samtidigt kan han beskriva kvinnor på ett helt annat sätt - som en privat, kanske känslomässig sida och en mer offentlig, intellektuell. Eller helt enkelt den ungdomliga, den han är när historien utspelar sig, och den äldre som minns och kan se saker från fler vinklar. Jag föredrar definitivt när han iakttar högreståndsdamerna framför när han drar ned tjänsteflickor i knät.

måndag 11 april 2016

Vårens accessoar är - en bok (som alltid)


På väg hem från jobbet upptäcker jag att boken jag precis påbörjat, fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt, matchar 70-talskappan, eller om det kanske är tvärtom. Så ja, vårens accessoar är en bok, men så är det ju alltid.

torsdag 7 april 2016

Äntligen finns den på svenska!

Idag skriver jag om Elizabeth Hands Generation lossdagensbok.com. Den är lika bra vid omläsning på svenska (bortsett från att korr/slarvfelen är väldigt irriterande) och fascinerar mig på samma sätt nu som när jag läste den för första gången för några år sedan (recension här).

En thriller som långsamt, långsamt för en genom det vagt hotfulla mot något riktigt obehagligt - och dessutom lyckas skapa en skönhet i det. Det är fantastiskt.

fredag 1 april 2016

Månadsbokslut mars 2016

Att läsa Proust tar tid, lästid och annan tid, känns det som, läsenergi och annan energi. Jag följer min Prousttidplan men med allt annat läs- och bloggrelaterat är det värre. Jag är för trött, för less. Kanske är det så enkelt som att när min dirigent plötsligt blev sjukskriven och repetitionerna inställda förlorade jag mer av fotfästet än vad jag hade väntat mig, tagit höjd för, varit beredd på. Det är så få saker som gör mig glad, så få saker som ger mig energi och när en av dem försvann - ja, då förlorade jag mycket. Men han mår bättre nu och jag hoppas att april - enligt T. S. Eliot "the cruellest month" - ska visa mig en vänligare sida.

Jag läste ut fyra böcker och av dem var

en översatt till svenska från engelska
en översatt till svenska från engelska
en skriven av en man
en omläsning
en deckare/thriller
två recensionsexemplar från förlag