onsdag 30 april 2008

Misstag

Jag är perfektionist och nu inser jag att jag missat att skriva om Mästaren och Margarita på rätt ställe i ordningen. Morr!

tisdag 29 april 2008

Utläst: I djävulens sällskap av Peter Robinson

Tyvärr, den här boken var en besvikelse, förstärkt av att den är slarvigt översatt och dessutom uselt korrekturläst. Det är så många språkfel och missar som slunkit genom att jag blir alldeles matt.

Därtill är jag trött på att deckare numera måste innehålla grova sexbrott; det är bara det allra värsta som tycks gångbart och jag är trött på dessa skildringar. Jag vet att världen vi lever i innehåller hemskheter värre än de deckarförfattarna lyckas knåpa ihop men tänk, vad trevligt det skulle vara om man trodde sig om att kunna åstadkomma spänning utan det mest bestialiska, dessutom explicit skildrat? Ja, jag är konservativ, men lite mer Agatha Christie, tack!

En nittonårig flicka hittas våldtagen och mördad i en lagerlokal och ungefär samtidigt mördas en handikappad kvinna vid kusten. Har morden någon gemensamt och i så fall vad? Flera poliser, lagom politisk korrekthet (och inkorrekthet), personliga problem och allt det vanliga men på ett pliktskyldigt, oengagerat sätt. För många byggklossar, för lite känsla.

måndag 28 april 2008

Irriterad

Peter Robinsons I djävulens sällskap gör mig irriterad - antingen är den dåligt skriven eller så är översättaren inkompetent alternativt alldeles på tok för stressad. Det är så många konstigheter som står där, och flytet i texten saknas. Jag brukar vara överseende när det gäller deckare men det här är för mycket för mig (eller är det så att boken inte är tillräckligt bra för att jag ska ha överseende?). Nåväl, jag läser vidare och sedan ska jag försöka ta något där jag inte har invändningar mot språket i alla fall.

söndag 27 april 2008

Förtroendelån

Jag var på Södersjukhuset idag (som besökare) och gick förbi sjukhusbiblioteket. Söndagsstängt men utanför stod en boksnurra med "akutlån" på förtroendebasis. Urvalet var väl si och så men jag tycker om tanken; ligger man på sjukhus kan man verkligen drabbas av akut bokbrist.

lördag 26 april 2008

Ösregn

Regnet öser ned och med tanke på hur vädret var tidigare är det lite sommaråskstämning i luften. Perfekt deckarväder, med andra ord. Jag vill sätta mig i ett hörn och läsa men lägenheten måste städas inför visningen så det får vänta.

fredag 25 april 2008

Utläst: Olycksfågeln av Camilla Läckberg

Ärligt talat har jag inte så mycket att skriva om den här boken. Fjällbacka. Mord. Familjeliv. Som det brukar vara i Camilla Läckbergs böcker (jag har tidigare läst Stenhuggaren och Predikanten). De är varken bättre eller sämre än andra i samma genre, utom när det faktiskt glimtar till av något lite extra, någon liten formulering som griper tag på ett annat sätt.

Problemet för mig är att jag inser vem som är mördaren mycket tidigt, vilket jag inte riktigt tror är meningen; när så är fallet brukar berättandet vara annorlunda. Däremot förblir motivet höljt i dunkel nästan fram till slutet även för mig. Samma sak har skett tidigare och nu känns det som om jag lärt mig Läckbergmodellen.

Skildringen av den unga kvinnan som skär sig tycker jag är bland det bästa i boken. Visserligen uppfyller hon alla förväntningar och alla schabloner men samtidigt framtonar hon på ett annat sätt än också huvudpersonerna som en verklig människa.

Dagens räddning

Deckarhyllan blev räddningen även idag när jag inte ville väcka Fästmannen. Det blev Peter Robinsons I djävulens sällskap och jag är inte helt nöjd, faktiskt.

torsdag 24 april 2008

Utläst: Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

Bergsprängardottern som exploderade är Lo Kauppis memoarer, en livshistoria som först blev en pjäs hon turnerade runt Sverige med och som serdermera gavs ut i bokform. Jag såg pjäsen och den var bitvis som en explosion med en fullkomligt elektrisk Lo i vita kläder på en vit scen. Nu har jag läst boken och eftersom pjäsen för mig framstår som originalet blir boken en inte helt tillfredsställande kopia, trots att det är en hel del som skiljer dem åt. Pjäsens tyngdpunkt låg i slutet, kollektivtiden, med mycket summariska bilder från barndomen, medan bokens tyngdpunkt ligger i Londontiden.

Lo (Lena, som hon hette som barn) är dotter till en alkoholiserad bergsprängare från Finland. Han lyckas dock såpass bra yrkesmässigt att familjen kan flytta till "fina" Nacka men hemma är det kaos. En fullständigt medberoende familj, barn som tjuvröker innan de börjar skolan och leker halvavancerade sexlekar med varandra, för att så snart de kan fly fältet och försöka skapa sig en tillvaro annorstädes. Och Lo lyckas inte. Hon vill bli smal, hon svälter och hetsäter och kräks och hittar amfetaminet och sedan de andra drogerna och flyr till London, flyr till ett annat kaos. Det skulle kunna sluta i elände och katastrof men det gör det inte. Visserligen är vägen lång och krokig och går via tvångsvård och behandling i norrlandskollektiv men sagan om Lo har ett (ganska) lyckligt slut.

Det är en samhällskritisk bok, åtminstone vård- och behandlingskritisk bok. De anhörigas moment 22 när de äntligen lyckas få iväg den svårt alkoholiserade fadern till en läkare, maktlösheten hos den som vårdas i en miljö och med en pedagogik som redan vid den tiden börjat ifrågasättas. Denna kritik var än mer svidande och direkt i pjäsen, där Lo också redogjorde för vad hon kostat samhället och vad hon hade kunnat kosta. För mig var det en extrem förenkling, eftersom jag sett flera som fått den behandling hon önskat men som inte alls blivit bra av den, men samtidigt gav det ett tydligare fokus. Å andra sidan, jag vet inte om man behöver ett fokus - det är bara att läsa och följa med.

Det är en fascinerande och engagerande historia men samtidigt håller den sig en bra bit ovanför botten. Det är möjligen på kollektivet Lo slutligen är längst ned men annars tycks hon ha en ovanlig styrka och klara sig oväntat bra. Hon har någonstans att bo, eller vänner att övernatta hos, hon får ihop pengar genom att arbeta, utom vid något enstaka tillfälle, då hon förfalskar namnteckningar och stjäl en större summa pengar. Jag vet inte varför jag så gärna vill ha de där rikitiga mörkret, som om det skulle bli verkligare då, mer autentiskt. Det känns som så städat när jag läser om det, på ett annat sätt än i pjäsen.

Språket är ganska talspråkligt och ordet "och" stavas i 99 % av fallen "å" men jag förstår inte varför det plötsligt stavas "normalt". Sådant är förvirrande när allt annat ter sig så medvetet.

onsdag 23 april 2008

Världsbokdagen

Världsbokdagen firar jag inte på något särskilt sätt. Sedvanligt buss- och pendeltågsläsande av Mästaren och Margarita, bara.

tisdag 22 april 2008

Trovärdigt eller ej...

...men lägenheten med Schiller i köket såldes för en hårresande summa pengar.

måndag 21 april 2008

Utläst: Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

Det är något överväldigande med den här lilla boken. Så få sidor och så många noveller - och så många översättare. Jag undrar varför översättningsuppdraget delats på detta sätt, och hur det gått till; har översättarna fått välja, fått sig tilldelat, lottdragning? Har det att göra med att det skulle gå fort? Finns det något i de olika novellerna som lämpar sig för olika översättare? Boken avslutas också med en presentation av dessa, faktum är, att man får veta mer om dem än om författarinnan.

Överväldigande är också novellerna i sig. Så här, någon vecka efter utläsningen, märker jag att de flyter in i varandra, med några få som sticker ut. Det är tvåsamheter som behandlas, kärleksförhållanden eller vad som borde vara det - eller vad som inte borde vara det. Det är relationer mellan "lämpliga" parter som är mardrömslika och mellan "olämpliga" som visar upp de bättre dragen. Det genomgående är dock en obehaglig, oroande stämning: relationer är verkligen inte att leka med och olyckan är ständigt närvarande. Efter en stund infinner sig också en mättnad; trots variationerna vad gäller parterna är det i mångt och mycket samma effekter som återkommer och konstruktionen blir synlig. Samtidigt är det skickligt och bitvis ganska roligt och jag förstår att många uppskattar träffsäkerheten men själv blir jag lite trött.

Och novellen jag tycker att hon bäddar för hela tiden kommer inte: den om kvinnan/mannen som har ett förhållande med sin hund. Och först i sista meningen inser man att den älskade inte är en människa (omänskliga är däremot många av de befintliga kontrahenterna).

Icke trovärdigt

Jag var på en lägenhetsvisning igår. Hypermodern lägenhet. Vitt, vitt, vitt. Inte en bok i sikte. Jo, i köket, på en öppen hylla ovanför diskbänken: Schillers gesammelte Werke i tio skinnband. Why?

lördag 19 april 2008

Boklördag?

Jag läser inte. Jag städar.

fredag 18 april 2008

Ordkunskap

Det här är litteraturrelaterat på så sätt att vi som envisas med att läsa på engelska kan testa våra kunskaper, utöka vårt ordförråd och samtidigt göra lite nytta.

På sidan FreeRice svarar man på vad ord betyder och varje rätt svar ger 20 riskorn som doneras via FN till hungrande människor. De som de facto betalar är sponsorer, vilkas budskap dyker upp på sidan, men jag märkte det inte ens förrän jag läste FAQ-sidan, så fokuserad var jag på ORDEN.

torsdag 17 april 2008

Svära i bloggkyrkan (men bara lite)

Dagens reselektyr blev Camilla Läckberg. Nu rynkar somliga på näsan och jag får ett behov av att försvara mig, förklara mig. Jag ville inte väcka Fästmannen en gång till i morse utan snabbscannade deckarhyllan i hallen och Läckberg tedde sig mest lockande. Visserligen innehöll första stycket en grammatiskt tvivelaktig formulering men jag tycker inte att språket är sämre än i annan underhållningslitteratur. En större invändning är väl att när jag läste bok nummer två (för mig) av henne kändes det som om jag hade förstått hur hon konstruerar sina historier och så gick något av spänningen förlorad. Nåväl, hittills helt OK i sin genre.

Nästa svordom: jag är den i familjen som äger en bok av Coelho: Veronica decides to die. Som jag minns det var den inte så pjåkig, även om slutet var lite väl puttenuttigt. Den var dock inte alls som jag hade förväntat mig; jag är ohälsosamt förtjust i litterär självdestruktivitet. (Detta apropå en diskussion på Bokhora.)

onsdag 16 april 2008

Utläst: Affinity av Sarah Waters

London. 1870-tal. I ett fängelse sitter ett medium och avtjänar ett straff för något som inträffat under en av hennes seanser. Från ett av Londons överklasshem kommer dottern, på god väg att bli en gammal ungmö, som besökare till fängelset - för att bibringa de intagna lite gott sätt och för att bringa sig själv lite balans i tillvaron.

Affinity består av dagsboksanteckningar av den där typen som tycks förekomma enbart i böcker; tiotals sidor skrivna i stearinljusets/fotogenlampans sken när huset sover. Anteckningar som får med allt, också det som inte borde behöva skrivas ut, om det vore en faktisk dagbok det rörde sig om. Samtidigt ger den relativa aningslösheten gott om utrymme för läsaren att (eventuellt) vara lite smart och dra slutsatserna betydligt tidigare än huvudpersonen och det är nog det som för mig gör den här boken sämre än Tipping the Velvet och Fingersmith - jag tycker att jag förstår för mycket för tidigt. Jag blir inte så snärjd av historien som jag vill bli, borde bli, just för att jag tror mig förstå för mycket av hur den hänger ihop.

Men jag älskar engelskt 1800-tal och miljöbeskrivningarna och stämningsskapandet är det inget fel på.

Flyttblogg

Någon (Ka) hörde min (implicita) bön om förståelse (och förlåtelse) och bad om flyttrapport. Mycket enklare.

Igår blev lägenheten fotograferad inför försäljningen och Fästmannen och jag sprang som små yra höns och flyttade saker samt oss själva ur bild. Det är en mycket avskalad version av vår lägenhet som visas upp men en del underligheter finns kvar (de omatchade sängarna står högst på den listan).

Efter allt bokbortfraktande fick vi i alla fall inte en enda kommentar om att vi har mycket böcker för det har vi inte, inte just där och "mycket" är ett relativt begrepp. För säkerhets skull har jag fyllt mitt lilla skåp på kontoret med pocketböcker jag tror att jag kommer att behöva t.o.m. juni och redan första dagen insåg jag att jag inte hade någonting att läsa på bussen, d.v.s. något som inte vägde bly (mina armar och min rygg var inte fullt funktionella) alternativt var ömtåligt. Räddningen blev ett, som vi upptäckte, trasigt exemplar av Mästaren och Margarita så nu parallelläser jag tre böcker.

Nyhetens behag

Nyhetens behag har nog lagt sig en aning för min del. Jag hinner inte skriva så många inlägg som jag skulle vilja och framför allt inte så bra inlägg. Ni får stå ut med det och med mig och rätt som det är kanske jag får ur mig något briljant (jodå, det låter ju sannolikt).

Jag ursäktar mig mest för att jag ska slippa känna kraven som får mig att slå lovar runt bloggen.

söndag 13 april 2008

Ommöblering

Nu är sovrummet ommöblerat. Sängarna på andra ledden, fem Billybokhyllor med innehåll i ett hyrt förråd, de kvarvarande fyra ordentligt sorterade och fina. Det är prosan som är kvar men om det kommer några riktiga boknördar på visningen har jag förberett ett litet "finn fem fel" av böcker som inte alls hör hemma där de står...

Det hemska är, att det faktiskt ser riktigt bra ut. Det är ljust och luftigt på ett helt annat sätt. Men böckerna betyder mer än ljuset och luften så jag ångrar inte den tidigare möbleringen. Möjligen är det dåligt för oss att under en period ha det så här spatiöst i sovrummet, så kommer det ju inte att vara i huset.

torsdag 10 april 2008

Sorglig natt

I natt var det kallt i sovrummet: hyllrona på min sida av sängen gapade tomma och ensamheten blev fysiskt påtaglig. Och då fanns ändå böckerna på andra sidan kvar. Hur ska jag kunna vänja mig vid att sova i ett rum med bara en liten behändig boktrave på nattduksbordet? Jag har sovit med mina böcker inom bekvämt räckhåll de senaste tio åren och det här är början på en ny era, som jag inte är helt säker på att den passar mig.

Men det är ju de tomma hyllorna som är sorgliga, tänker jag mig, bokhyllor utan böcker är en oxymoron och om de inte stod där skulle kylan ge vika.

Men min svärfar in spe frågade igår hur det kommer att kännas tills vi flyttar in och svaret är ju att det känns som att bo någon annanstans, inte riktigt hos oss men inte heller hos någon annan.

onsdag 9 april 2008

Utläst: Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger

Årets femtionde utlästa bok blev Alltid redo att dö för mitt barn, en svartvit betraktelse över moderskapet. Svartvit såväl bokstavligen som bildligen, eftersom serierna enligt Rubin Drangers vanliga metod ter sig lätt manodepressiva (i en väldigt ickeklinisk betydelse). Och som vanligt är jag lite ambivalent - ibland sätter hon huvudet på spiken, ibland slår hon in (vid)öppna dörrar och ibland avslutas något som är bra och tänkvärt med en korkad knorr som, i mina ögon, tar udden av det tidigare.

Det är som sagt moderskapet som avhandlas, från graviditet över förlossning och amning tills barnet är kanske tre-fyra år. Föräldraträning och "den allmänna vårdens" inställning till smärtlindring får sig en känga, liksom amningsprofeter, icke genusmedvetna dagis och föräldrar och en del andra. Och det är här jag finner de öppna dörrarna; humorn tillför inte så mycket som jag hade hoppats, perspektivet blir inte så annorlunda.

Däremot tycker jag mycket om "boken i boken" om hur det är att ha barn, en före/efter-skildring där "före" är svart och hopplöst och "efter" är ljust och hoppfullt. Också tvivlen på den egna förmågan, kursraset på föräldravärdet och en del av raljerandet med prestationsinriktade föräldrar är inslag som jag uppskattar.

tisdag 8 april 2008

Att stryka från önskelistan

Dagens mycket korta biblioteksbesök resulterade i Joanna Rubin Drangers Alltid redo att dö för mitt barn och Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.

Önskelista

Jag svär (nja) över mina böcker men önskar mig ändå fler. För det mesta tycker jag att det går utmärkt att bara låna böcker för att efter läsningen bestämma om jag vill äga dem, men Ted Hughes brev skulle jag vilja ha, och Virginia Woolfs dagböcker, liksom delarna jag saknar av På spaning efter den tid som flytt i Bonniers pocketutgåva. Rob Ryans This Is for You med de fantastiska siluettklippen, Joanna Rubin Drangers Alltid redo att dö för mitt barn, Alberto Manguels Nattens bibliotek... Och någonstans finns ju den där lusten att gå och köpa en ny roman medan den fortfarande är riktigt ny, trots att priset ter sig hutlöst för mitt inre studentjag.

Utläst: Två hus vid slutet av en väg av Conny Palmkvist

Jag tyckte mycket om Conny Palmkvists dokumentärroman Hej då, allihop, om hans mors döende i cancer, men är lite mer ambivalent till denna romanroman, som använder sig av klassiska förskjutningsgrepp vad gäller tidsplan och fantasi kontra verklighet.

Det är tidigt 1982 och den kallaste vintern i mannaminne i den lilla byn Sorgen i Skåne och en trettonårig pojke blir svårt misshandlad av sin far, medan hans mor, eventuellt galen, inte kan ingripa. Trösten finns i de historier en äldre man i byn berättar - och de historier han själv fantiserar ihop. Det är många år senare och pojken som blivit vuxen söks upp av en jämnårig kvinna som vill tala om det som hände.

Jag undrar om det som gör det så svårt för mig att ta till mig den här boken är att jag inte är så långt ifrån huvudpersonen i ålder och har växt upp i samma land men att allt det yttre för mig ter sig som en femtiotalsskildring. Min storstadsverklighet vill inte släppa in den här versionen av nutid. Jag ser en svartvit film och inte samma GB-glassar jag själv åt. Jag undrar vad det är som får mina associationer att gå snett, var jag läser mig in på fel spår.

För egentligen är det en ganska fin skildring av hur fantasin kan vara den enda utvägen när verkligheten är för plågsam, hur vänskap kan ta sig många olika uttryck och hur ensam och osedd man kan vara, trots att alla ser.

Utläst: Lucky av Alice Sebold

När Alice Sebold var 18 år gammal blev hon våldtagen när hon var på väg hem till sitt studentrum. På ett ögonblick kastades världen omkull och allt som varit självklart blev något helt annat. Lucky är hennes skildring av denna händelse, av vad som verkligen hände den natten och under den närmaste tiden, då hennes omgivning inte visste hur de skulle hantera henne, läsåret därpå, då hon fick syn på förövaren som greps och rättegången som därefter följde.

Jag blir smått omkullkastad själv av denna bok - jag blir gripen men uppfattar samtidigt det hela som väldigt osentimentalt skildrat. Jag påminns om The Year of Magical Thinking, men här fungerar sakligheten och något annat lyser igenom. Det har ju gått betydligt längre tid mellan händelserna som skildras och själva författandet, även om boken bygger på anteckningar hon gjorde när det hände, och det finns ett längre "efteråt" att sila det hela genom men det är ändå något akut över texten.

Alla aspekterna av hur våldtäktsoffers vandel skärskådas in i minsta detalj finns med, i upprepningar av hur hon var klädd och att hennes oskuld är till hennes fördel vid rättegången, och också i samvaron med andra - att de synliga skadorna gör hennes berättelse trovärdig. Och ändå finns det ett tvivel hos hennes far: hur kunde hon göra det hon gjorde utan att bokstavligen ha kniven mot strupen? Den sortens ifrågasättande måste vara värre än alla andra. Det är en märklig familj hon växt upp i och jag finner avståndet och kylan rejält besvärande, särskilt vad gäller modern, men så läser jag "författarens tack" i slutet och inser att det nog finns något mer, något som inte riktigt går fram i texten.

Och "lucky" - ja, hon hade tur, hon överlevde, men hon fortsatte att betala ett högt pris under en lång, lång tid av sitt liv. Men hon gjorde som en av lärarna rådde henne: kom ihåg allt och det resulterade i en mycket bra bok.

måndag 7 april 2008

Jag hinner inte skriva heller

... i alla fall inte något vettigt. Bara småplock. Någon annan gång ska jag skriva en recension, någon annan dag. (Och inte ens då hinner jag vara särskilt analyserande; jag lever ínte upp till mina krav på mig själv här heller.)

söndag 6 april 2008

...och snart hinner jag ändå inte läsa dem

Det börjar bli vår - det börjar bli dags att cykla till kontoret, den futtiga tid jag har kvar boende på ett avstånd som gör det möjligt. Och då blir inte många böcker lästa, med tanke på att det är de dagliga tunnelbane- och bussresorna som innebär mest lästid för mig. Nåja, det är nyttigt med motion också och innan fyra månader har gått av det här året kommer jag att ha läst lika många böcker som jag läste under hela 2007.

Jag ska sluta köpa böcker

Nej, det ska jag inte men jag känner att jag borde. Ryggen värker och då har jag ändå bara packat ned barnböcker och pärmar. Tur att jag är ensam hemma så att Fästmannen inte hör mitt suckande - för honom vill jag inte erkänna att jag har jobbigt mycket böcker när det är flyttdags.

lördag 5 april 2008

Litteraturskymning

Jag läser i DN att den sista bokhandeln i Härjedalen ska läggas ned och blir sorgsen i hela kroppen. Visst kan man köpa böcker på Internet och, handen på hjärtat, jag själv köper ju faktiskt väldigt sällan nya böcker, men det känns ändå så fel.

fredag 4 april 2008

Nu börjar packandet

Vi hade mäklare på besök igår och domen var att en av bokhylleväggarna i sovrummet måste bort inför fotografering och visning. Fem överfulla Billybokhyllor. Och så naturligtvis en massa andra saker men det är framför allt böcker som ska packas ned i kartonger under de närmaste dagarna. Sedan kommer vi att bo i vad som känns som ett mellanrum i minst två månader. Jag rivstartade igår med att placera min samling Barnbiblioteket Saga i papperskassar, sedan orkade jag inte mer.

Det är kanske fegt att göra som mäklarna säger men samtidigt håller jag ju med om att vårt sovrum/bibliotek är ganska udda och kanske inte optimalt för att visa lägenhetens potential. Förhoppningsvis kommer vi att få till helheten bättre i villan - om vi inte gör det så är det nog något fel på oss, med tanke på hur mycket vi kan sprida ut våra disparata föremål.

Utläst: Den andra himlen av Oline Stig

Jag borde ta till mig lärdomen att läsa novellsamlingar i portioner för att låta varje novell få landa men det är så svårt. Jag glupar i mig som en roman och ibalnd fungerar det, ibland inte. Vid läsningen av Den andra himlen fungerar det. Novellerna är tillräckligt olika för att lämna sina egna spår, samtidigt som de har såpass mycket gemensamt vad gäller stämningen att jag inte kastas runt.

Det är stora, omvälvande händelser på insidan som kanske inte syns lika mycket utåt och det är något lågmält och eftertänksamt över berättandet. Det är människor som inte vet vad de ska göra av sina liv och det är väldigt mycket ensamhet, också tillsammans med andra. Förhistorierna, som man får små, små ledtrådar till, kan sträcka sig generationer bakåt och ibland ter de sig intressantare än den tänkta framtiden. Ibland kan jag tycka att jag som läsare lämnas i sticket av novellförfattare, att utsnittet är så kort att jag knappt hinner förstå vad det handlar om innan det är över, eller att historien byggs upp mot något som aldrig realiseras. Här är sluten inte heller av det tydligaste slaget men jag har fått tillräckligt mycket för att kunna fundera vidare.

Titelnovellen är en litterär gestaltning av ett verkligt skeende - en gift kvinna i Sverige förälskar sig i en upptäcktsresande från Italien och nu är hon och hennes man på väg dit för att hon ska få träffa honom, vilket hon också får efter en tids planering. Det är en märklig berättelse som ger en känsla av att verkligheten överträffar dikten - skulle jag acceptera denna historia om det inte stod att den var sann?

Utläst: The Eyre Affair av Jasper Fforde

The Eyre Affair utspelar sig 1985 i ett England som skickar trupper till det fortfarande pågående Krimkriget, som troligen förlorade andra världskriget och där litteraturen har en helt annan plats i tillvaron; vem som skrev Shakespeares pjäser debattéras vilt och det utbrister kravaller bland surrealister. En särskild gren inom polisen har hand om litteraturrelaterade brott (piratkopierade förstaupplagor, förfalskade "nya" verk etc.) och där arbetar huvudpersonen Thursday Next. Boken inleds med att hon får ett nytt uppdrag, att hjälpa till med infångandet av en av världens mest eftersökta brottslingar: Acheron Hades, en man som inte drar sig för att mörda såväl vanliga människor som litterära gestalter.

Det är en ganska hisnande historia där det tog mig en stund att acceptera den värld som målas upp. Det finns något av den Harry Potterska parallellvärlden men här är de integrerade på ett annat sätt. Det är hela tiden en mängd anspelningar på historiska händelser som fått en annan utgång och de flesta av namnen är olika ordlekar. Idéerna om förflyttningarna mellan den vanliga världen och de litterära verken är roliga och genomförandet är bra, så jag skrattade en hel del (jag fick inte så hög poäng på litteraturnördstestet men jag är tillräckligt nördig för detta).

Men det är ändå något som fattas, eller som är för mycket: det tar lång tid innan det som är det intressanta i historien börjar och ibland känns det som om det hela går på tomgång men med en extra twist här och där. Och för lite Jane Eyre för att titeln ska kännas fullt motiverad och ja, jag erkänner, det var den biten som fick mig att låna och läsa boken.

torsdag 3 april 2008

Lördagspussel

Jag skulle verkligen vilja gå på Bokhorornas bokbrunch på lördag, särskilt med tanke på att jag bor så nära, men jag vet inte hur jag ska få ihop dagen: min mor fyller år, klockan tre är det Operahögskolans uppspel på Operan och eftersom jag känner några av de medverkande vill jag vara där. Och så skulle jag ju vilja hinna sjunga lite själv också.

tisdag 1 april 2008

Mer Maria Ernestam

I en kommentar angående läsbokslut hos Bokhora läser jag att Maria Ernestams kommande bok Alltid hos dig är hennes bästa hittills. Det låter lovande, tycker jag, som blev lite besviken på den senaste.

Comments Actual March 2008

När nu så många ägnar sig åt kvartalsbokslut borde väl jag om någon göra likadant; jag som gör dem på yrkesmässig basis. Dessvärre innebär de inkomstbringande boksluten mindre tid till förströelsediton men här är ett mycket kort.

Årets första kvartal lästes 46 böcker, vilket innebar en kraftig ökning gentemot samma period föregående år. Eftersom budgeten för året är oklar är sådana jämförelser inte möjliga men utfallet får ändå sägas vara över förväntan. Ökningen har orsakats av bl.a. en återgång till tidigare läsmönster men en viss effekt härrör sig också från en längre sjukdomsperiod i februari.

De 46 böckerna fördelar sig på följande vis:
Tre var omläsningar.
Fem varn barn- och/eller ungdomsböcker.
36 var på svenska och tio på engelska.
31 var skrivna av kvinnor och 15 av män.

De fem bästa nya läsupplevelserna, utan inbördes ordning:

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz
Bryta om av Åsa Anderberg Strollo
Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg
Fingersmith av Sarah Waters
Prep av Curtis Sittenfeld