Utläst: Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

Bergsprängardottern som exploderade är Lo Kauppis memoarer, en livshistoria som först blev en pjäs hon turnerade runt Sverige med och som serdermera gavs ut i bokform. Jag såg pjäsen och den var bitvis som en explosion med en fullkomligt elektrisk Lo i vita kläder på en vit scen. Nu har jag läst boken och eftersom pjäsen för mig framstår som originalet blir boken en inte helt tillfredsställande kopia, trots att det är en hel del som skiljer dem åt. Pjäsens tyngdpunkt låg i slutet, kollektivtiden, med mycket summariska bilder från barndomen, medan bokens tyngdpunkt ligger i Londontiden.

Lo (Lena, som hon hette som barn) är dotter till en alkoholiserad bergsprängare från Finland. Han lyckas dock såpass bra yrkesmässigt att familjen kan flytta till "fina" Nacka men hemma är det kaos. En fullständigt medberoende familj, barn som tjuvröker innan de börjar skolan och leker halvavancerade sexlekar med varandra, för att så snart de kan fly fältet och försöka skapa sig en tillvaro annorstädes. Och Lo lyckas inte. Hon vill bli smal, hon svälter och hetsäter och kräks och hittar amfetaminet och sedan de andra drogerna och flyr till London, flyr till ett annat kaos. Det skulle kunna sluta i elände och katastrof men det gör det inte. Visserligen är vägen lång och krokig och går via tvångsvård och behandling i norrlandskollektiv men sagan om Lo har ett (ganska) lyckligt slut.

Det är en samhällskritisk bok, åtminstone vård- och behandlingskritisk bok. De anhörigas moment 22 när de äntligen lyckas få iväg den svårt alkoholiserade fadern till en läkare, maktlösheten hos den som vårdas i en miljö och med en pedagogik som redan vid den tiden börjat ifrågasättas. Denna kritik var än mer svidande och direkt i pjäsen, där Lo också redogjorde för vad hon kostat samhället och vad hon hade kunnat kosta. För mig var det en extrem förenkling, eftersom jag sett flera som fått den behandling hon önskat men som inte alls blivit bra av den, men samtidigt gav det ett tydligare fokus. Å andra sidan, jag vet inte om man behöver ett fokus - det är bara att läsa och följa med.

Det är en fascinerande och engagerande historia men samtidigt håller den sig en bra bit ovanför botten. Det är möjligen på kollektivet Lo slutligen är längst ned men annars tycks hon ha en ovanlig styrka och klara sig oväntat bra. Hon har någonstans att bo, eller vänner att övernatta hos, hon får ihop pengar genom att arbeta, utom vid något enstaka tillfälle, då hon förfalskar namnteckningar och stjäl en större summa pengar. Jag vet inte varför jag så gärna vill ha de där rikitiga mörkret, som om det skulle bli verkligare då, mer autentiskt. Det känns som så städat när jag läser om det, på ett annat sätt än i pjäsen.

Språket är ganska talspråkligt och ordet "och" stavas i 99 % av fallen "å" men jag förstår inte varför det plötsligt stavas "normalt". Sådant är förvirrande när allt annat ter sig så medvetet.