Sorglig natt

I natt var det kallt i sovrummet: hyllrona på min sida av sängen gapade tomma och ensamheten blev fysiskt påtaglig. Och då fanns ändå böckerna på andra sidan kvar. Hur ska jag kunna vänja mig vid att sova i ett rum med bara en liten behändig boktrave på nattduksbordet? Jag har sovit med mina böcker inom bekvämt räckhåll de senaste tio åren och det här är början på en ny era, som jag inte är helt säker på att den passar mig.

Men det är ju de tomma hyllorna som är sorgliga, tänker jag mig, bokhyllor utan böcker är en oxymoron och om de inte stod där skulle kylan ge vika.

Men min svärfar in spe frågade igår hur det kommer att kännas tills vi flyttar in och svaret är ju att det känns som att bo någon annanstans, inte riktigt hos oss men inte heller hos någon annan.