Utläst: Två hus vid slutet av en väg av Conny Palmkvist

Jag tyckte mycket om Conny Palmkvists dokumentärroman Hej då, allihop, om hans mors döende i cancer, men är lite mer ambivalent till denna romanroman, som använder sig av klassiska förskjutningsgrepp vad gäller tidsplan och fantasi kontra verklighet.

Det är tidigt 1982 och den kallaste vintern i mannaminne i den lilla byn Sorgen i Skåne och en trettonårig pojke blir svårt misshandlad av sin far, medan hans mor, eventuellt galen, inte kan ingripa. Trösten finns i de historier en äldre man i byn berättar - och de historier han själv fantiserar ihop. Det är många år senare och pojken som blivit vuxen söks upp av en jämnårig kvinna som vill tala om det som hände.

Jag undrar om det som gör det så svårt för mig att ta till mig den här boken är att jag inte är så långt ifrån huvudpersonen i ålder och har växt upp i samma land men att allt det yttre för mig ter sig som en femtiotalsskildring. Min storstadsverklighet vill inte släppa in den här versionen av nutid. Jag ser en svartvit film och inte samma GB-glassar jag själv åt. Jag undrar vad det är som får mina associationer att gå snett, var jag läser mig in på fel spår.

För egentligen är det en ganska fin skildring av hur fantasin kan vara den enda utvägen när verkligheten är för plågsam, hur vänskap kan ta sig många olika uttryck och hur ensam och osedd man kan vara, trots att alla ser.