Utläst: Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger

Årets femtionde utlästa bok blev Alltid redo att dö för mitt barn, en svartvit betraktelse över moderskapet. Svartvit såväl bokstavligen som bildligen, eftersom serierna enligt Rubin Drangers vanliga metod ter sig lätt manodepressiva (i en väldigt ickeklinisk betydelse). Och som vanligt är jag lite ambivalent - ibland sätter hon huvudet på spiken, ibland slår hon in (vid)öppna dörrar och ibland avslutas något som är bra och tänkvärt med en korkad knorr som, i mina ögon, tar udden av det tidigare.

Det är som sagt moderskapet som avhandlas, från graviditet över förlossning och amning tills barnet är kanske tre-fyra år. Föräldraträning och "den allmänna vårdens" inställning till smärtlindring får sig en känga, liksom amningsprofeter, icke genusmedvetna dagis och föräldrar och en del andra. Och det är här jag finner de öppna dörrarna; humorn tillför inte så mycket som jag hade hoppats, perspektivet blir inte så annorlunda.

Däremot tycker jag mycket om "boken i boken" om hur det är att ha barn, en före/efter-skildring där "före" är svart och hopplöst och "efter" är ljust och hoppfullt. Också tvivlen på den egna förmågan, kursraset på föräldravärdet och en del av raljerandet med prestationsinriktade föräldrar är inslag som jag uppskattar.