Utläst: Om man håller sig i solen av Johanna Ekström

En kvinna i fyrtioårsåldern skildrar sin barndom. Skuggorna av de berömda föräldrarna är mörka, bristerna i relationerna stora, bristen på förståelse för det lilla barnets behov skriande. Det skulle nästan kunna vara en mycket vag beskrivning av Felicia Feldts Felicia försvann men är det inte, utan i stället av Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. De stora skillnaderna är två: i den förra är det närmast övergrepp som skildras, i den andra mer just brist på omtanke, förståelse, vilja till något mer.

Och så är Johannas bok så väldigt mycket bättre - som väntat, med tanke på att hon är författare. Den är bättre som text, som skildring, som det mesta - och så innehåller den ett resonerande, ett försök att förstå både sig själv och föräldrarna, de människor de var innan, då och nu och den hon själv har varit och blivit.

En barndom där allt är yta, yta såväl visuellt som språkligt. Man definierar sig genom sitt språk, genom att tala, men man lämnar avgrunder i det man inte talar om, inte kan, inte får tala om. Sprickor mellan den offentliga och privata bilden av den litterärt och estetiskt överklassiga familjen i det vackra huset i Stora skuggan. Ett barn som är alldeles för vuxet, för att sedan, med tilltagande vuxenhet, söka slippa det kontrollerade, söka sig till något mer levande med inte alltid så lyckade följder.

Det är en text som till viss del handlar om sig själv, resonemang kring skrivandet av den, känslorna kring den. Johanna Ekström söker upp sin far och kvinnan som han var gift med när hon föddes för att få fler svar, för att kunna göra något annat i sitt eget moderskap, föräldraskap, för att komma in under den där blanka ytan. Texten är inte så blank men ändå väldigt välbalanserad, ett sådant där välkomponerat stilleben av föremål som ska se lite slarvigt hopkommet ut, men med en del utbrottsförsök.

Jag tycker om den här boken, tycker om det resonerande i det utlämnande, försöken att förstå i det dömande. Och jag är övertygad om att hon kommer att undvika en hel del av sina föräldrars misstag - och i stället göra sina egna. För det är så det är att vara förälder.