lördag 9 augusti 2014

Tove Jansson 100 år - Hur gick det sen?

Trots att jag som tonåring och vuxen läst i stort sett allt Tove Jansson skrivit och gått på utställningar med hennes måleri (och studerat litteraturvetenskap och försökt skriva C-uppsats med en Tove Janssonexpert som handledare), var inte hennes böcker en särskilt stor del av min barndom. Den bok jag minns därifrån är egentligen bara bilderboken Hur gick det sen?, boken med utsnitt där man hela tiden får en antydan om vad som komma skall - och om vad som skett tidigare.


Mumintrollet har varit och handlat mjölk och är på väg hem. På vers får vi följa den slingrande långa vägen och möta faror och fasor tillsammans med honom, Mymlan och lilla My.Varje avsnitt avslutas med omkvädet "vad tror du att det hände sen?" men det är sällan några självklarheter, bortsett från att det hela slutar ganska lyckligt.

Det är en bok som är ett konstverk och en teater, en omsorgsfull konstruktion på alla plan, som också krävde modelltillverkning och omsorgsfulla instruktioner till förlag och tryckeri vid tillkomsten. Det är texten och bilderna i sig men sedan utsnitten och även hur själva texten utformats. Genom utsnitten inbjuds man på ett annat sätt att både läsa framåt - och bakåt. Vad var det egentligen som skedde där, som här ser ut att vara - ja, vad?


Som barn upplevde jag det som en skrämmande bok och även som vuxen tycker jag att det är det hotfulla som dominerar, även i avsnitten då det egentligen är bra, kanske just på grund av den dramatiska färgsättningen - mycket svart samt ett par tre färger per sida med en stark övervikt åt kombinationen lila och orange. Utsnitten gör dock att det förekommer fler färger, även på de uppslag som "i sig själva" enbart är tryckta i svart och ytterligare en färg.


 Det blir också en skarp kontrast mellan delar av texten som genom rimmen känns ganska "snäll" och "ofarlig", eller som åtminstone mjukar upp skeendet och all svärta i bilderna.


Något jag aldrig riktigt såg som barn är hur illustrativ själva skriften är. Texten är handskriven men i en mängd olika stilar; grunden är en variant av Tove Janssons egen skrivstil men sedan är det versaler i olika storlek, fetstil och kursiver och extrasnirklar när mamman nämns - och när hon talar blir alla prickar till hjärtan. Dessutom tar texten skutt, klättrar och kryper eller blir taggig när någon är sur. Faktum är, att det är just det jag nu tycker är allra roligast, vad man faktiskt kan göra grafiskt och visuellt av text.


Eftersom det här är ett firarinlägg avslutar jag med en liten kuriositet. En av min farmors väninnor var keramiker och hette Vera Haij och något spännande med henne var att hon studerat tillsammans med Tove Jansson, vilket av farmor och andra nämndes med vördnad men aldrig berättades mer om. Så blev jag vuxen och läste mer om Tove Jansson och häpp, där nämndes hennes första bok, Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar, som hon skrev och ritade som fjortonåring, som fem år senare gavs ut under författarnamnet - Vera Haij, antagligen eftersom hon inte riktigt ville stå för den längre.


Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Yttreligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyrans noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.

10 kommentarer:

Bokbabbel sa...

Hur coolt med pseudonymen? Fast lite fräckt av Tove också, jag hoppas hon frågade om lov?

Hanna på Feministbiblioteket sa...

Verkligen supercoolt med pseudonym! Det är väl då författare kommer på sina alteregon :)

Sara Pepparkaka sa...

Den där boken blev alldeles sönderläst hos oss.

bloggbohemen sa...

Kul med texten som en del av det grafiska i boken. Sånt gillar jag! Och pseudonymen - häftigt!

Boktjuven Ingerun sa...

Den boken kände jag inte till! Verkligen kul att höra om den. Jag älskade "Hur gick det sen?" som barn!

boktok73 sa...

Boken är ett konstverk, åtminstone med vuxna ögon sett. Pseudonymen är ju urcoolt!

MonsterSteffa sa...

Känns som att Tove måste gillat din farmors namn! Nyfiken nu om Tove frågade din farmor om lov eller något sånt! :P

Västmanländskan sa...

Är också mycket förtjust i att typografin blir en alldeles egen del av berättelsen.

Koko sa...

Det är roligt med maraton! Jag måste ju se vad andra skrivit:-)

Jag minns att jag tyckte de där böckerna var svårlästa när jag var barn, skrivstil kan jag inte läsa lika snabbt som tryckt. Numera kan jag stora delar av dem utantill, men jag har inte tänkt på den grafiska texten - tack för att du pekade ut det. Nu måste jag genast läsa om!

Anonym sa...

Jag tyckte som barn att Tove Jansson och mumintrollen var skrämmande... Det är först som vuxen jag kommit att uppskatta henne.
Birgitta (som tydligen blir anonym här, eftersom jag inte klarar av att logga in på något konto)