Lördagsfilmen

Allrakäraste Syster av Astrid Lindgren och Hans Arnold är en av mina älsklingsbilderböcker, som jag dessutom fått såväl fyra- som tvååringen att gilla. När jag fick se att en filmatisering av berättelsen (som ursprungligen ingick i samlingen Nils Karlsson Pyssling) började jag fundera på om det kunde vara något för i alla fall fyraåringen. När jag föreslog det var första reaktionen ”JA!” Och den andra ”är den läskig?” Jag svarade sanningsenligt att jag inte visste men att vi kunde spola förbi det i så fall; de ska ju igenom skogen där de elaka bor.

Så vi tittade, och pausade, och spolade förbi det läskiga och nästa kväll gjorde vi samma sak igen. Jag blir irriterad på småsaker, som att de konstgjorda rosorna är så tydliga eller att de pratar om pannkakor men äter plättar, men annars tycker jag att det fungerar bra. Jag har ju en idé om att jag inte gillar filmatiseringar men den stämmer inte riktigt när det kommer till kritan, även om jag nog hade föredragit en animerad film med utgångspunkt i hans Arnolds bilder.

Fyraåringen tycker dock inte om när jag på vissa av hans frågor svarar att det är Barbro som har fantiserat ihop Ylva-Li för att hon behövde henne. Jag tycker att det är jättesvårt att svara på hur det ”är” när det kommer till fiktion – nej, X finns inte i verkligheten men är tusen gånger verkligare för mig än en mängd verkliga personer jag aldrig träffat.