Utläst: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson

Jag har en gammal hang-up på 1700-talet, troligen inledd sisådär 1988 när jag såg Farligt begär, en av filmatiseringarna av Choderlos de Laclos Les liaisons dangereuses. Det är naturligtvis den extrema överklassens 1700-tal jag vurmar för, klänningarna och korsetterna, menuetterna och moucherna, musiken, bildningen etc. etc. Samtidigt vet jag ju hur det såg ut under perukerna, hur de sällan tvättade kropparna stank under parfymen men "[d]är låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill", som Esaias Tegnér skrev 1836, och det släpper inte taget om mig. Så naturligtvis vill jag läsa Anna Laestadius Larssons roman om livet vid Gustav III:s hov, Barnbruden.

Barnbruden själv är den femtonåriga tyska Sofia Albertina som lämnar familj och hemland för att bli maka åt Karl, en av Gustav III:s yngre bröder, och förhoppningsvis föda en son som kan säkra tronföljden, eftersom det kungliga äktenskapet tycks förbli barnlöst. Själv ett barn ska hon bli landets anmoder men fullt så enkelt är det inte. Maken är måttligt intresserad av henne och hovlivet är ett veritabelt minfält av intriger. Ensam och mörkrädd får hon sig tilldelat en sorts nattligt sällskap i form av en liten flicka som hjälper henne med toalettbestyr, och då inte som någon eufemism. Johanna, pottungen, som hon kallas, är den lägsta av de lägsta, barnet som utför de smutsigaste bestyren och som aldrig klagar, eftersom hon är stum efter ett tidigare övergrepp. 

Pottungen ger Anna Laestadius Larsson möjlighet att ge den flärdfulla tillvaron en kontrast i det tunga och smutsiga arbetet som utförs längst ned i slottet, utom syn- och hörhåll för de mest privilegierade och vid några tillfällen frossar hon nästan överdrivet i osmakliga men fullt realistiska detaljer (och ja, även inte så realistiska).

Det är knepigt att göra skönlitteratur av verkliga personer, att lägga ord i munnar, skapa tankar och känslor på ett sätt som gör det hela trovärdigt både i den historiska kontexten och för läsaren. Bitvis blir 1700-talets Stockholm levande, bitvis förblir det en kuliss, den sedvanliga bilden av den tiden, och på samma sätt är det med en del av personerna. De ter sig en aning som karikatyrer då de tas ned på jorden, samtidigt som deras handlande motiveras av dåtida konvention som i nutid kan framstå som ytterst märklig. 

Det finns också ett feministiskt spår i form av diskussioner mellan Sofia Albertina och änkedrottningen Lovisa Ulrika som har en hel del modern litteratur i sitt bibliotek men det känns ändå inte helt trovärdigt. Bättre fungerar det när det i praktiken tydliggörs hur lite dessa rika och förnäma kvinnor har rätt att bestämma över sig själva och hur begränsningar och förbud ändå kan kringgås.

Barnbruden är den första delen av en planerad trilogi och även om jag nog kommer att fortsätta läsa dem känner jag vissa farhågor efter den första delens avslutande kapitel.