Att (äntligen) bli berörd

Scenografi av Herbert Murauer, ljusdesign av Torben Lendorph. Foto: Markus Gårder

Till sist kommer jag dit, till sist får också jag se den bejublade uppsättningen av Puccinis Madama Butterfly på Operan. Vi bokade biljetter till matinéföreställningen där titelrollen sjungs av Asmik Grigorian så snart de släpptes och äntligen är dagen inne.

Madama Butterfly – historien om den femtonåriga flickan som ingår äktenskap med en amerikansk löjtnant – hon för livet, han för några månader, den tid han är stationerad i Japan. Faktum är, att han på denna bröllopsdag skålar för den dag då han kommer att gifta sig på riktigt med en amerikansk kvinna… Trots att löjtnanten varnas flera gånger för att Butterfly tar det hela på ett annat allvar än han fullföljer han det hela. Efter första aktens bröllopsfest och pausen har det gått några år, tre år sedan löjtnanten återvände till sitt hemland. Men Butterfly väntar troget på sin man, döv för andra äktenskapsförslag, döv för alla ord om att hon skulle vara övergiven, åtminstone på ytan.

Till en början blir jag en aning besviken – trots att Asmik Grigorian ser liten och finlemmad ut lämnar hon en del att önska vad gäller såväl stereotyp geishalik värdighet som barnslighet, annat än glimtvis. Men det finns ett ögonblick, kanske oavsiktligt, när en gest, en blick från Jesper Taubes Pinkerton antyder att han plötsligt ser igenom charaden, ser att det han håller på att genomföra är så fel. Butterfly har ur en väska plockat upp ett antal föremål hon har med sig och dessa ting visar hon upp med en barnslig entusiasm. Det är när hon kommer till dockorna som symboliserar förfädernas själar det händer – eller, jag tror att det händer; han ser att hon är ett barn, han ser att hon tar det här på allvar, men han är fast i sin besatthet och åtrå till den ”docka” han kallar sin alldeles för unga hustru. Hennes hanterande av sina dockor, hans av sin…

Men sedan… Madama Butterfly har aldrig varit någon favoritopera för mig, trots att jag alltid fascinerats av Japan och det japanska och jag har aldrig blivit riktigt berörd av den men nu är det som om alla spärrar släpper och alla fördämningar brister. Kanhända beror det på att jag inte sett den sedan jag fick barn, kanhända är det faktiskt just den här uppsättningen, Kirsten Harms regi – och huvudrollsinnehavarinnan. För hon hinner knapp börja sjunga ”Un bel di vedremo” innan mina tårar rinner. Det här är inte första gången hon sjunger den, inte första gången hon ser ut i fjärran på det sättet – och absolut inte första gången hon sliter tag i sitt barn på det sättet. Det är just det, hur barnet får ta emot kärleken, sorgen och vreden som berör. Den här Butterfly har passerat gränsen mot galenskapen och hur barnet används i detta – det är outsägligt sorgligt.

Butterfly och barnet, barnet Butterfly, som inte borde ha ett barn. Den vuxna fernissan är så tunn, så skör, närheten till vansinnesscener à la Lucia total. Hon samlar sig korta stunder men det är bara halvhjärtat, det finns så lite kvar nu, hoppet är så uttunnat. Kanhända blir det en aning för mycket viftande, för mycket gester när mindre skulle räcka. Kanhända blir det en aning vasst på höjden. Men det spelar ingen roll. Jag är där, jag är hon och jag gråter – över henne och hennes son, men inte över Pinkerton, som till sist inser vad han ställt till med. Ångern kommer för sent, kommer alltid för sent.

Hela operan utspelas i Butterflys hus, huset Pinkerton hyr med samma uppsägningstid som äktenskapskontraktet. Här är det inte några pappersskärmar utan något mer plåtliknande som utgör yttervägg men byggets skörhet blir ändå tydlig genom förfallet som skett - golven tycks ha rämnat, vattnet som var dekorativt tycks ha trängt in på fler ställen. Det som förblir är den ena scenväggens enorma körsbärsträd, målat på vad som från min plats ser ut som bambustolpar. Där silar ljuset in, det barmhärtiga och det obarmhärtiga, första aktens varma mot sista aktens kalla. 

I mångt och mycket står och faller Madama Butterfly för mig med den som sjunger titelrollen. Hon är ständigt i centrum och även om Pinkerton sjunger mer i första akten lyckas han aldrig riktigt fånga mitt intresse – kanske beror det på att jag tycker att hans handlande är så osympatiskt. Alltså ska ingen skugga falla över Jesper Taube eller för den delen Karl-Magnus Fredriksson, som i rollen som Sharpless är den som ändå försöker tala Pinkerton tillrätta, varna och förmana, eller Daniel Ralphsson, vars plastik passar den lismande äktenskapsmäklaren Goro som hand i handske. 

Ingen skugga men ändå helt i skuggan av det Asmik Grigorians Butterfly gör för mig, med mig. Och det är så jag vill att det ska vara - de eventuella intellektuella invändningarna faller platt och jag blir berörd så in i h-e.