Sarah Chrisman älskar viktorianska kläder men skulle aldrig kunna tänka sig att bära en korsett - tills hon på sin tjugonioårsdag får en av sin man. Motvilligt tar hon på sig den och han hjälper henne att snöra åt den - och plötsligt, som genom ett trollslag, materialiserar sig en kropp hon kan trivas i för henne i spegeln. Borta är valkarna och ojämnheterna, borta är de lösa, vaga konturerna. Korsetten blir snabbt oumbärlig för henne och hon inleder sin resa från ful ankunge till mycket midjesmal svan.
Jämte sin egen historia, med stort fokus på ytterligheterna hon möter i form av ifrågasättande och förakt (en del personer är verkligen mer än lovligt ohyfsade) varierat med intresse och fascination, berättar hon mer allmänt om korsettanvändning genom historien men där är hennes slutsatser inte alltid de mest rimliga - även om operasångerskor också bar korsett innebär inte det att de kunde använda särskilt mycket av sin lungkapacitet; de lät absolut inte som dagens operasångerskor.
Det är en ganska märklig bok där författaren går från närmast total naivitet och okunnighet till att bli en korsetternas främsta förespråkare. Eventuellt är det så att hon överdriver också sina bristande kunskaper för att den dramaturgiska effekten ska bli större - inledningsvis har hon samma behov som läsaren av en sorts "Corsets for Dummies" - men snabbt når hon en nivå där hon närmast raljerande beskriver dem som inte nått hennes insikter (då inte de ovan nämnda som kanske förtjänar det).
Det dröjer inte länge innan hon bär sin korsett dygnet runt och vartefter hennes midjemått minskar ändrar hon såväl sitt sätt att klä sig som sitt sätt att röra sig. Vid bokens slut har hon en midja på knappt 55 centimeter, vilket är ganska extremt, men att hon också minskat en hel del i vikt nämner hon inte (det syns dock tydligt på bilderna).
Någon enstaka gång låter hon ana att det faktiskt är obehagligt att vara så hårt snörd men allt hon vinner på det överskuggar det negativa. Dessutom verkar hon vara väldigt smärttålig och kanske även finna en sorts njutning i ett visst mått av självplågeri.
Sarah Chrisman ser korsetten som en sorts svar på mycket av det som fattats henne och det tycks inte falla henne in att mycket av det hon uppnår (bortsett från 55-centimetersmidjan) inte alls kräver sådana drastiska åtärder. Samtidigt tycker jag om att läsa hennes något pratiga skildring och även om jag tittat på korsetter förr har jag då aldrig tillbringat så mycket tid på korsettbutikers hemsidor som medan och efter att jag läst den här boken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar