Utläst: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell

Jag är ganska världsfrånvänd, ointresserad av samhällsutveckling och politik, dagsaktuella händelser har en tendens att gå mig förbi, liksom skolans historieundervisning var något jag snabbt glömde stora delar av. Egentligen är det genom skönlitteratur större delen av min eventuella bildning på dessa områden kommer och nu skäms jag inte lika mycket för det längre. Skönlitteraur kan göra så mycket mer än debattartiklar och informationsskrifter. Skönlitteratur kan placera en mitt i någon annans liv och tillvaro, försätta en i situationer man aldrig skulle hamna i annars. Skönlitteratur kan också tvinga en att minnas, både sådant man råkat och sådant man velat glömma. Och tvinga andra att minnas, att aldrig glömma. För det som hände då, på 1980-talet, är något vi bör komma ihåg. Det är längesedan för en del men inte särskilt avlägset för andra, och det hände här. I princip här, för mig som är född, uppväxt och bosatt i Stockholm med omnejd.

1982 är det centrala året i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken, även om det nog egentligen är en nästan lika stor del av handlingen som utspelar sig tidigare - och senare. Det är då de träffas, de unga, de vackra, de starka och sköra Benjamin och Rasmus. Men egentligen är det bara en vecka kvar av året vid deras egentliga möte, det är hösten som har varit vägen dit. Rasmus har lämnat Koppom där han växt upp för Stockholm och möjligheten att leva ut sin homosexualitet. Benjamin är ett samvetsgrant Jehovas vittne som ruskas om av ett möte i tjänsten. Kring dem finns framför allt Paul, den snällaste av de snälla av Stockholms bögar, den som tar alla under sina vingars skugga. Och de andra, de som redan eller snart kommer att vandra i dödsskuggans dal. Och det kommer att vara omöjligt för dem att inte frukta något ont.

Det är en via dolorosa redan från början. Skildringen börjar i dödens absoluta närhet och det kommer att sluta med döden för en av dem, två, flera. Det är året då de första rapporterna om HIV och AIDS kommer, rapporter som först knappt tas på allvar men snart blir till fruktansvärda rubriker - och ett ytterligare stigmatiserande av de homosexuella: äntligen har de fått ett litet, litet utrymme i samhället, de är varken brottslingar som ska straffas eller sjuka som ska behandlas och botas och så kommer detta - en veritabel dödsdom genom sjukdom.

Det gör ont att läsa, ont att veta hur det kommer att sluta för så många. Och också ont dessförinnan, att känna utanförskapet, tvivlen, kampen. Och ont, ont, ont att den skimrande kärleken, lyckan, den ljusnande framtiden så snart kommer att förvändas i sin motsats. Nej, det är inte så att det är första gången jag läser något sådant men här känns det väldigt mycket. Och det som alla såg som så "fult" får ta plats. Det är sjaskigt för att det har tvingats bli sjaskigt, om man bara får finnas i mörker så måste man verka i mörker. Och det gör att det kommer nära, tränger sig på, inte går att värja sig mot ens om man skulle vilja. Jag tycker så mycket om dem och önskar att de fått leva i en bättre tid, en vidsyntare - och en där bromsmedicinerna redan uppfunnits.

Någon gång skaver det sig in något som inte känns autentiskt - petunior på fönsterbrädan inomhus, är inte det en rabattblomma? Och när det som ska vara "nu" ändå beskrivs som ett "då"? Men det är pytteinvändningar, sådant som man ska vara en petimäter för att tycka sig se.

Och efter knappt trehundra sidor har det hela bara hunnit börja och nu vidtar väntan på del två och tre, vilkas utgivning tidigarelagts - tack och lov.