Utläst: Agaat av Marlene van Niekerk

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jo, läs den! Ta er den lästid som krävs och läs den! Om det så tar ett halvår eller ett år! För jag har gnällt både här och där om hur lång tid Agaat av Marlene van Niekerk tagit mig men samtidigt är den en av de bästa böckerna jag läst i år. Och en av de absolut obehagligaste.

Det är 1996 och på sin gård ligger den 70-åriga vita ägarinnan Milla döende. Långsamt har hon förlorat all sin rörelseförmåga och även sin förmåga att tala - nu är det blinkningar som återstår när hon ska kommunicera med sin svarta hushållerska Agaat, som i sin tur tar hand om sin matmor med en blandning av oändlig omsorg och utstuderad grymhet. Under bortåt sexhundra sidor får man följa deras gemensamma historia, en historia som också handlar om ett land och dess värderingar och hur de förändrats genom åren.

Skildringen rör sig genom fyra tidsplan, varv efter varv, in mot kärnan, hjärtpunkten, smärtpunkten. I samtliga är det dock Milla som står i fokus - i nuet och i dagboksavsnitten som ett jag, i det konventionellt berättade dået som ett du. Oftast har jag inga problem med den här typen av berättarteknik men här finns det kursiverade avsnitt som gäckar mig länge, länge innan de slutligen faller på plats.

Det är en förfärlig historia, så mycket bitterhet och hårda ord, så mycket förtäckt i något annat, så mycket utstuderat återhållet våld. Det är fruktansvärt sorgligt och ändå fäller jag inte en tår - det är som om jag internaliserat den ickegråtande Agaats förhållningssätt.

Det är allt det där som står mellan raderna, och det som ibland står på dem. Eller hur det gör det. Hur man rättfärdigar sina tillkortakommanden inför sig själv. Hur man så till den grad är en produkt av ett system, fast i ett tankemönster. Eller är även det en bortförklaring?

En berättelse om bara förlorare. Med små, små glimtar av det som kunde ha varit om bara, om inte. Men räcker om bara, om inte, är det det större, övergripande som bär skulden eller finns det också inom dem själva? Det är inte lätt, inte någonstans lätt. Och det är aldrig svart eller vitt - eller hela tiden svart och vitt men det skiftar, vem är ond och vem är god? Vem är offer och vem är bödel? Sympatierna växlar när bilden blir tydligare och här kan man verkligen tala om komplexa gestalter. Svar ges, svar som väcker nya frågor och det som tett sig ganska självklart blir med ens något helt annat. Också - inom litteraturvetenskapen talar man om "opålitliga berättare" och Milla är verkligen en sådan, även om hon på sätt och vis avslöjar mer än vad hon själv tror.

Det är en väv av så mycket känslomässig bråte, så många svek och brustna förhoppningar, så många avståndstaganden, så mycket fysisk och psykisk misshandel och ändå - där bakom finns ljuset, hoppet, kärleken. Det är den starkaste kärleken som kan förvändas i det starkaste hatet, men även där kan den finnas kvar, kärleken. Det som en gång var gott var ändå gott då, och då finns kvar, som minne, som känsla, som grund för det som komma skall.

Jag gjorde misstaget att läsa den på engelska, vilket ändå inte är originalspråket, och fick tampas med såväl facktermer inom jordbruk och hushåll samt den ständiga sarkasmen och tvetydigheten. Min engelska brukar räcka till men här kändes det som om jag fick en lite för hög barriär mellan mig och berättelsen. Och ändå - en av de bästa böckerna jag läst i år.