Omläst: 84 Charing Cross Road av Helene Hanff

84 Charing Cross Road, eller Brev till en bokhandel som den heter på svenska, var en klassiker redan när jag läste den för första gången för sisådär tjugo år sedan. Det är helt enkelt en brevväxling mellan en amerikanska som älskar äldre böcker och en bokhandelsanställd i London, senare fler av de anställda samt den förstes fru. Det börjar 1951 med en förfrågan och fortsätter år efter år, men det affärsmässiga blir snart något mer; Helene Hanff viftar med ett varnande pekfinger när någon bok inte levt upp till hennes förväntningar men skickar också matpaket i julklapp, med varor som är mycket svåra att få tag på i ransoneringstidens London.

Jag kan se tre riktigt bra anledningar att läsa den här boken. För det första - sättet att skriva om böcker. Böcker som vänner, kärlek och liv, men samtidigt objekt att ha ett osentimentalt förhållande till. För det andra - som tidsskildring. Här i Sverige är vi nog inte så medvetna om hur lång tid länderna som deltog i andra världskriget var synnerligen påverkade, hur lång tid och hur mycket resurser återuppbyggnaden tog. För det tredje - den är väldigt rolig. Jag läser inte så mycket böcker som är roliga, vilket kanske gör mig mindre kräsen men här är det väldigt mycket av min typ av humor.

Volymen innehåller också The Duchess of Bloomsbury Street, den dagbok Helene Hanff förde när hon till sist kom till London. Den är också väldigt rolig men kan ibland bli lite för mycket Helene Hanff på något sätt. Det finns en sorts kokett hjälplöshet, samtidigt som hon framstår som ytterst kapabel till det mesta om hon bara vill.