Utläst: Jag kan se i mörkret av Karin Fossum

Jag har läst alla Karin Fossums böcker som utkommit på svenska utom Brott, som av någon anledning slunkit igenom maskorna i mitt nät. Från början tyckte jag att hon var väldigt bra, senare har min entusiasm mattats av något. En känsla av upprepning har infunnit sig och det utan att jag egentligen minns så mycket av de senare. Inbillar jag mig bara att man ständigt har vetat vem som är skyldig - troligen. Fokus har i alla fall gått från "vem gjorde det" till "vad pågår i en mördares hjärna egentligen".

Att läsa Fossum brukar alltså innebära att umgås med ganska osympatiska människor och Riktor i Jag kan se i mörkret är mer än osympatisk; han är nog den värste hittills. En manlig sjuksköterska i yngre medelåldern som har ett nästan obefintligt socialt liv men får ut sin frustration genom att plåga patienterna på den klinik där han arbetar, en sista anhalt inför döden för gamla, svaga och svårt sjuka människor, ofta dementa. Fritiden tillbringar han i en park och där träffar han den äldre alkoholiserade Arnfinn och en ytterst ojämlik vänskap tar sin början. Den får ett abrupt slut då han kommer på Arnfinn med att försöka stjäla från honom.

Allt skildras ur Riktors perspektiv, och det är ju det som är det intressanta, hur hans rättfärdiganden då och då nästan ter sig rimliga men ändå är helt barocka. Kontrasten mellan hans tankar och handlingar och hur han ter sig för omgivningen, kanske en kuf men en anonym och harmlös sådan. Det andra spåret handlar om rättvisa: om två brott begås och den som begått det ena misstänks för det andra, åtalas, kanske t.o.m. straffas, har han då "gjort rätt för sig"?

Fossum är väldigt skicklig men samtidigt är jag inte på riktigt rätt våglängd. Jag sitter och ifrågasätter saker under min läsning, börjar fundera över grader av ondska. Visserligen är det så att de som väljer sina offer bland de svagaste framstår som de allra ondaste, liksom de som graderar människor på det sätt Riktor gör men jag kan komma på så många litterära mördare som jag tycker är värre att han blir just... nästan harmlös och då blir det så fel.

Men jag tror att jag ska sätta upp De galnas hus på min att-läsa-om-lista; den är min verkliga Fossumfavorit.

Andra som läst: Helena, Eli.