Utläst: Bag of Bones av Stephen King

Jag har ju skrivit lite om Stephen King på sistone men det är trots allt halva mitt liv sedan jag läste något av honom så det var med lite blandade förväntningar jag tog itu med Bag of Bones. Den har fått ett högt betyg av Helena, som ju inte bara är min boktipsare assoluta utan även Kingexpert, vilket bådade gott.

Mike Noonan är författare, precis nedanför den högsta bestsellertoppen, men när hans fru plötsligt avlider drabbas han av en skrivkramp av astronomiska mått; snarare panikångest vid minsta ansats att skriva. Egentligen kan han leva skapligt på sina sparade pengar och nya royalties men vem och vad är han utan såväl sin familj som sitt yrke? Så börjar han drömma mardrömmar om sommarhuset i närheten av den lilla ickestaden TR och bestämmer sig, mot allt förnuft, för att återvända dit efter fyra års frånvaro. Han möts av en förändrad stad - och ett förändrat hus. Sara Laughs heter det men det är inte skratt han hör om nätterna. Så träffar han den hälften så gamla Mattie och hennes dotter Kyra och dras in i den vårdnadstvist hennes stormrike svärfar driver - han vill ha sin avlidne sons dotter, till varje pris. Skrivkrampen lättar; ja plötsligt är nästan det enda som går riktigt lätt att skriva, när resten av tillvaron blir på sitt sätt allt krångligare och tyngre.

Mer än så vill jag nästan inte skriva, jag vill inte förstöra för någon annan genom att avslöja för mycket. Samtidigt känns det som om man skulle kunna avslöja en hel del, för det är inte så mycket vad som händer som faktiskt hur det skildras. Det är en tjock bok, på gränsen till tegelsten (var nu gränsen egentligen går), men samtidigt känns det inte som om det är så mycket som är överflödigt. Jag tycker att dramaturgin är väldigt bra, det smygande, krypande, och jag, som är lättskrämd och mörkrädd, tycker att det är väldigt skönt att ha en jagberättare som uppenbarligen har klarat sig till andra sidan det hela, för visst är det i ett efteråtperspektiv han skriver. Ångesten inför skrivandet, ensamheten, drömmarna som gick i kras och så spåren efter något annat; vad är det han har missat medan han skrev, skrev, skrev? Skrivandet som rus och verklighetsflykt, skrivandet som närmast transcendens - och den totala oförmågan att nå dit.

Den ickemänskliga huvudpersonen Sara Laughs, det hemsökta huset där det en gång fanns så mycket lycka, nej, inte bara en gång, fler gånger, men däremellan... Kampen mellan det onda och det goda återigen, i den här världen och kanske i en annan. Men det är stämningen mellan de stora spökerierna som är bäst, vardagen med hotfulla kanter, gränsupplösningen.

Det är nog dags att läsa/läsa om lite fler Stephen King.