Utläst: Du hasar av trygghet av Elin Grelsson

Jag har läst Elin Grelssons blogg lite mer sällan än regelbundet och lite oftare än sporadiskt de senaste åren så när hon gav ut en roman var det självklart att jag skulle läsa den. De recensioner jag läst har både lockat och avskräckt mig men det som avskräckt mig mest är omslaget, som är ett av de fulaste jag sett. Jag kan läsa en bok nästan för omslagets skull, och de med oansenliga eller icke tilltalande omslag behöver något annat för att fånga mig. Här var det tur att jag hade min "läsarrelation" sedan tidigare, för såväl omslaget som titeln Du hasar av trygghet skriker "nej - pretto".

Sara är knappt trettio, vantrivs på sitt arbete som vikarie på en administrativ avdelning, vantrivs i sitt förhållande med en man som inte riktigt ser henne, vantrivs i sin kropp som, trots att alla ser henne som smal ändå har lite fett på fel ställen, vantrivs egentligen med allt men saknar förmågan att förändra sin tillvaro. Hon sover inte och har nästan ständig huvudvärk.

Egentligen känns hon väldigt, väldigt vanlig; jag känner så många som hon, verkliga och litterära. De som önskade sig någon annanstans men hamnade i en ständig vantrivsel, i ett det näst bästa. Skillnaden är att Sara inte tycks ha några drömmar, något som hon hellre vill till. Att hon vill bort är mer än tydligt men vart? När jag tänker mer på det är det väldigt intressant att den delen saknas. Samtidigt känns det som om det finns något överlägset hos författaren och därmed läsaren, vi ser ned på Sara för att hon inte gjort något bättre av sitt liv, för att hon så länge nöjt sig med detta. Och då är det också som om hennes vantrivsel är något vi kräver, vi som implicit gör något bättre av våra liv, för att ha ett liv som Saras (bortsett från sömnproblem och huvudvärk då, symtomen på att något är fel) och vara nöjd med det, det är väl en omöjlighet?

Så finns det avsnitt från Saras barndom och där finns väl en del av förklaringen till Saras oföretagsamhet och hennes kroppsliga självbild. De grälande föräldrarna som ser till sig själva först, modern som då hon inte är lamslagen av depression konstaterar att Sara gått upp i vikt, vännerna som inte är några riktiga vänner, ensamheten, utanförskapet. De här avsnitten är för mig det bästa i boken. Allt är så levande och jag vill ta den lilla Sara i famnen - och ge hennes mamma en stor fet smäll.

Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om den här romanen men den får mig att fundera en hel del och det tycker jag väldigt mycket om.

Andra som läst: Fiktiviteter-Helena, Johanna Lindbäck, Bokomaten