Februari blir inte någon bra läsmånad för mig om man ser till antal böcker men det behöver man ju inte göra. Middlesex av Jeffrey Eugenides har tagit sin lilla tid att läsa men så är den också årets näst tjockaste bok hittills. Dessutom relativt finstilt och på engelska och jag läser tre gånger, eller åtminstone dubbelt, så fort på svenska. Men den var värd tiden och särskilt mödosamt var det inte.
"I was born twice: first, as a baby girl, on a remarkably smogless Detroit day in January of 1960; and then again, as a teenage boy, in an emergency room near Petoskey, Michigan in August of 1974."
Så börjar den, historien om Calliope och hens (ja, här är nog hen väldigt adekvat) genetiska defekt, eller snarare om vägen fram till Calliope, far- och morföräldrarna, föräldrarna. Tre generationer grekamerikaner under femtio år, en familj i förändring och ett land likaså. Inveckling åt ena hållet, utveckling åt det andra.
Det är en roman med ett stort anslag men samtidigt så ofta så specifikt inne i familjen att det nästan inte märks. Det är ellips på ellips men ett ständigt flöde att läsa. Från den lilla turkiska byn till Detroit och en av dess förorter, till Berlin i nutiden. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den och för en gångs skull om alla tider, alla delar. Aldrig en längtan till något annat avsnitt utan lika bra hela tiden.
Jag läste The Virgin Suicides för en massa år sedan med högt ställda förväntningar och blev besviken, varför jag nu blev snarare positivt överraskad. Som om jag siktade på böcker jag inte tror är bra - så är det ju inte, jag läser bara sådant som jag tror är bra på ett eller annat sätt; ibland har jag ett behov av den litterära motsvarigheten till skvalmusik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar