Utläst: The Lover's Dictionary av David Levithan

Ibland säger en bild mer än tusen ord, ibland säger ett enda ord allt. Och ibland säger ganska få ord betydligt mer än mångdubbelt fler.

David Levithans The Lover's Dictionary är en sådan bok. En ordbok för älskande, varje ord försett med en kort berättelse, en betraktelse, ett minne. En kärlekshistoria som berättas i ögonblicksbilder, nej, ögonblicksord, ickekronologiskt. Ett jag och ett du, inga namn, inte ens helt säkert om det rör sig om en man och en kvinna, även om jag tycker att det finns tillräckligt många små markörer för att jag ska läsa den så, som om det egentligen skulle spela någon roll.

Jag tycker så mycket om dem, och blir så arg på dem. Varför måste de säga/göra/tänka så där? Och så känner jag igen mig och andra. Ett litet ord här, ett annat där. Och alla de där orden som inte står där, hur mycket de faktiskt säger. Hur snabbt man som läsare fyller tomrummen.

Berättargreppet påminner också om en skrivövning jag läste om för många år sedan - skriv en massa ord på små lappar, dra en lapp om dagen och skriv något, minst en mening, max en sida på högst en halvtimme om det som faller dig in när du läser ordet. Här har det säkerligen tagit längre tid i många fall, och allt hör ihop i en historia, men det finns ändå där.

Det enda dåliga (men nyttiga) med den här boken är att jag tvingas inse att min engelska inte riktigt räcker till. "Uppslagsorden" är betydligt oftare än jag trodde sådana som jag vet på ett ungefär vad de betyder men inte exakt, vilket gör att jag förlorar en hel del. Här är det ju associationer som inte alltid är helt självklara och då måste man verkligen förstå. Jag borde nog läsa med lexikon lite oftare.