Kleopatras kam

Jag gillar Maria Ernestams böcker men Kleopatras kam är den i mitt tycke svagaste av dem. Kanhända har hon lite bråttom? Tre skapligt tjocka romaner på lika många år är ganska mycket.

Tre vänner startar ett gemensamt företag med affärsidén att lösa människors problem och snart får de ett uppdrag de har svårt att ta ställning till: en misshandlad kvinna ber dem att döda hennes man. Och så rullar det på, det ena leder till det andra och det snurrar fort för vännerna, som också inser att de inte känner varandra så väl som de trodde. Som vanligt spelar döden en stor roll, döden och livet, döden i livet, men den här gången är såväl över- som underbyggnaden rangligare.

Det är fyra längre historier som berättas; återblickar på vardera av huvudpersonernas liv och så det som sker i nuet och det blir lite plottrigt. Jag tror att boken hade vunnit på mer koncentration, vilket kanske också lett till ett lite större engagemang för personerna. Det är för många förutsägbara och schablonartade händelser som återges och det hela känns betydligt mer konventionellt än de tidigare Caipirinha med döden och Busters öron. Jag saknar också den språkliga skicklighet och den formuleringsförmåga hon tidigare givit prov på men hoppas att hon hittar tillbaka till nästa bok - och att hon ger den lite mer tid.