Jag påbörjade Åsa Anderberg Strollos Bryta om igår kväll och avslutade den i morse, på kontoret, framför datorn. Jag kunde inte, ville inte sluta läsa om Minna, måste veta hur det skulle gå. Det är länge sedan jag läste några andra barn- och ungdomsböcker än Harry Potter (ja, jag vet att de läses av alla åldrar men ursprungligen var det mest till barn de var tänkta och jag ser inte ned på böcker för yngre läsare, tvärtom, men vi tar det någon annan gång) och jag har saknat det.
Minna från Södermalm börjar på gymnasiet i Skärholmen och ser sin chans att börja ett nytt liv, ett liv där hon kan bli den hon vill vara, men planerna grusas omgående: den populära tjejen från högstadiet börjar inte bara i samma skola utan i samma klass och det finns inte så mycket utrymme för skola när man har en mamma som skrivs ut från en psykiatrisk avdelning utan att vara ens någotsånär frisk och en pappa som har nya barn och ny fru - med förlossningsdepression - och skygglappar av grytlocksformat. Allt som kan slås i spillror slås också i spillror och Minna jagar och jagas - av livet, av tiden, av krav som blivit alldeles för stora och drömmar som hon inte ens kan drömma. Den enda ljuspunkten är förhållandet med Eddie, som visserligen är jobbig med sina krav men som också erbjuder en tillällig flykt in i orgasmernas värld.
Under några timmar följer jag Minnas höst då allt svämmar över och jag lider med henne och blir rasande om vart annat. Rasande på att ingen ser henne men också rasande på Minna själv, trots att hon inte kan rå för sin obrottsliga lojalitet som leder henne i fördärvet. Och rasande över att det finns många, många som har det som Minna. Och när jag slår ihop boken måste jag springa till toaletten och torka ögonen för man kan väl inte stå på kontoret och gråta, än mindre över ett uppdiktat öde? Eller också är det precis sådant som skulle göra den här världen lite bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar