Brorsan är mätt

Det är samma sak varje gång jag läser Mirja Unge; hennes språk gör mig nipprig, samtidigt som det är språket som är behållningen. Hon är så oerhört konsekvent i sina ordval och formuleringar att jag omedelbart befinner mig på plats i Unge-land men samtidigt får upprepningarna mig att vilja fly därifrån. Det är så många sker som bara står, sitter och finns.

Den här gången är det noveller, korta utsnitt ur människor liv där något händer - eller något inte händer. Persongalleriet är bekant sedan tidigare vad gäller typerna och delvis gemensamt mellan novellerna; eller är det det? Några personer tycks återkomma men jag är inte helt säker, eftersom dessa saknar namn. Det är arbetarklass från mindre orter, eventuellt kvar där, eventuellt i färd med att göra någon sorts klassresa, vilket får dem att känna sig främmande lite överallt. Det är ganska mörkt, mörkare än tidigare, tycks det mig. Det är övergrepp av olika slag och människor som är så förtvivlat oföretagsamma att det kryper i mig.

Och så är jag tillbaka i språket. Det är de ickeverbalas språk men med något poetiskt över sig, vilket får det att skava och skeva, så som benen skevar hos allt och alla. Det känns som om de som uttalar orden, eller tänker tankarna, inte själva skulle formulera dem som de står skrivna. Det är ord lagda i fel munnar. Jag kan inte förklara det bättre än så.