Nej, minnena och boken gick inte ihop på slutet heller. Skillnaderna är på sätt och vis små men ändå betydelsefulla och jag saknar något av känslan jag hade när jag läste den första gången. Jag vet inte om jag skulle säga att den är sämre men den är inte lika självlysande.
Det är en utvecklingsroman där utvecklingen mynnar i ett medlemsskap i en krets av hämndgudinnor på den mycket speciella universitetskursen Rädslans geografi. Berättandet sker parallellt mellan olika tidsplan, även om allt är minnen. Man får små ledtrådar om vad som komma skall, vartåt det barkar, men de är samtidigt tillräckligt knapphändiga för att det ska finnas ett spänningsmoment.
Den springande flickan som kräks av oro och blandade rädslor växer upp men hittar ändå inte riktigt sin plats i världen, inte ens i det lilla kvinnokollektivet kursdeltagarna och -ledarna utgör. Det är många teorier och hänvisningar som samsas i boken och själv är jag inte tillräckligt beläst vad gäller feministisk teori för att kunna avgöra vad som är "allmänt" och vad som är Snellmans eget.
Diskrepanserna mellan minnen och omläsning gäller framförallt att barndomen tar större utrymme än jag mindes, samtidigt som ätstörningsbiten är mindre. Slutet går också betydligt fortare än jag förväntade mig; plötsligt är det över. Och "högljuddheten" jag skrev om i en kommentar är inte alls särskilt högljudd, liksom de "gory details" jag nämnde inte var särskilt gory. Faktum är, att det mesta skildras ganska sakligt men att mycket lämnas åt läsarens fantasi; man får redskapen och vissa tillvägagångssätt men inte någon ögonvittnesskildring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag läste den för många år sedan och den gjorde stort intryck på mig, kanske framför allt för att den var så annorlunda. Tanken "men så här får man ju inte göra" slog mig iderligen. Efter att ha läst din omläsings-recension börjar jag fundera på vad en omläsning skulle ge mig.
Skicka en kommentar