Varulvsvalsen

Jag har inte läst särskilt många böcker som handlar om beroende ur någon annans synvinkel, jag vet faktiskt inte om jag läst en enda. Normalt identifierar jag mig med den Olyckliga Flickan, som kämpar eller inte orkar kämpa, och sympatiserar med de anhöriga vid sidan om, sidan av, men här vänds detta upp och ned. Plötsligt lider jag med de närstående i stället, följer med i hopp och förtvivlan (men mest förtvivlan) och förbannar så smått Rebecka, som inte kan låta bli att ta all kraft, allt utrymme, särskilt i sin frånvaro och den oro denna leder till.

Sigge Eklund beskriver skickligt den nedåtgående spiralen för de inblandade, hur de snärjs in allt hårdare och dansar tätare och tätare intill - men också längre ifrån - alltings centrum, alltings kärna: Rebecka. Tillvaron slås sönder och fokus förflyttas från eget barn och väntat barn till det stora lillasysterbarnet som blivit en varulv. De söker samhällets hjälp men kommer ingenvart, eftersom det finns så många regler och så lite resurser. Man skyddar den enskilda från andras inflytande men inte från sig själv. De söker andra metoder men allt strandar ändå därför att det gör för ont, det går inte att gå hela vägen och Rebeckas svarta, tomma blick är så lätt att drunkna i, krafterna mot är så starka att de knappt går att föreställa sig.

Glimtarna av ljus är korta men de finns ändå där och de behövs, för utan dem går det inte att tro på att familjen ändå skulle orka så långt som den gör.