Bitterfittan

Maria Svelands Bitterfittan är både deprimerande och upplyftande. Statistik i mängd talar för dysterhet men den där kärleken som bryter igenom leder någon annanstans. Jag känner igen mig vad gäller tankarna, samtidigt som jag, liksom antagligen 90 procent av läsarna, tänker att så där kommer det inte att bli för mig. Så fast i vår vilja att göra annorlunda, att bli annorlunda, och alltid med förutsättningar som skiljer sig tillräckligt mycket för att det inte ska vara applicerbart.

Jag lider med Sara, som försöker få ihop feministisk ideologi med familjelivets praktik, som vill skapa något annat men fastnar mitt i det hon inte ville. Som hamnar hos terapeuter som menar att så här har det varit sedan stenåldern och alltså är det lika bra att fortsätta på den vägen. Som ser sin idol rasa ned från piedestalen när hon deklarerar sin tacksamhet.

Jag vet inte hur mycket som är "ren" fiktion och hur mycket som är direkt hämtat från Maria Svelands eget liv men jag vet inte om det spelar så stor roll; bitterheten och förvirringen känns autentisk, det mesta självupplevt. Men jag blir lite besviken över att det inte blir mer; av uppståndelsen att döma hade jag trott att boken skulle innehålla något mer laddat än en kvinna som reser bort från man och tvåårig son i en vecka. Att det blir sådant sprängstoff hade jag inte väntat mig och jag antar att min bild av världen inte överensstämmer med verkligheten.

Och så får jag lust att läsa om Erica Jongs Rädd att flyga. Jag trodde att jag hade den men jag verkar ha gjort mig av med den. Eller är det bara en bok som jag tio gånger stått på Myrorna och tänkt köpa?