Utläst: Niceville av Kathryn Stockett

1962 var min mor 20 år gammal. Hon är alltså jämnårig med Skeeter, en av de tre huvudpersonerna i Kathryn Stocketts Niceville*. För mig låter 1962 både avlägset och nära, i den här romanen är det väldigt avlägset. I alla fall vill jag tro det, utifrån hur de svarta behandlas. Nog vet jag att rasismen frodas men i huvudsak har det väl ändå blivit bättre, i alla fall i västvärlden.

Nåväl, Skeeter kommer hem till staden Jackson efter sina universitetsstudier. Hon vill bli författare och journalist men hennes mor är besviken över att hon inte är gift. Hon umgås med sina gifta vänner och får faktiskt ett litet jobb på den lokala tidningen - en husmorsspalt. Kruxet är att hon inte han något alls om hushållsarbete men hon börjar ställa frågor till en väninnas svarta hembiträde Aibileen och frågorna börjar gälla annat än fläckborttagning. Från hembiträdets avlidne son får Skeeter idén att skriva om hur det är att vara hemhjälp i Jackson och så påbörjas ett riskabelt projekt som kommer att förändra mångas liv, i det lilla och det stora.

Det hela berättas ur tre perspektiv; Skeeters, Aibileens och Minnies - Minnie är det svarta fåret (ingen ordvits) bland Jacksons hembiträden och hon har det rejält tufft även på hemmafronten. Man får följa dem hemma, på arbetet i bokprojektet och i reflekterandet kring det som pågår i rasfrågan och de känns alla genuina och sammansatta, även om jag ibland kan sucka över Skeeters naivitet. Ytterligare en person får man lära känna ganska väl, även om det är helt ur Minnies perspektiv, och hon är mycket intressant som fond och kontrast; en kvinna som inte hör hemma någonstans och som inte följer reglerna i staden - eftersom hon inte känner till dem, och vad det leder till.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken, tycker om huvudpersonerna, känner för och med dem och förundras över hur omänskligt de svarta behandlas i denna inte så avlägsna tid. Och jag tycker om att Kathryn Stockett lyckas ta sig ur några fällor där jag trott att hon skulle fastna, och att hon gör det på ett snyggt sätt. Det är feel-good-litteratur men inte på något enkelt sätt, inte med entydiga svar och självklara lösningar; frågorna i sig är för komplexa för det.

Nu när jag läser Sophie's Chioce är jag glad att jag just läst Niceville - den förra utspelar sig visserligen femton år tidigare i New York men Södern och dess behandling av de svarta finns där med.

* Niceville är den svenska titeln, originaltiteln är The Help, men för en gångs skull har jag läst en engelsk/amerikansk bok översatt till svenska. I början var det jobbigt, eftersom jag inte tyckte att den klassmarkerande delen fungerade men efter ett tag vande jag mig och slutade översätta tillbaka till det jag trodde att det egentligen stod.