Utläst: Dark Places av Gillian Flynn

Mina förväntningar var på ett plan skyhöga när jag tog itu med Dark Places av Gillian Flynn - jag menar, min boktipsarguru nummer ett, Helena, har döpt sin blogg efter den - och de superlativfyllda bloggrecensionerna går knappt att räkna längre. Samtidigt vet jag ju att förväntningar kan sabotera, att det kan krävas ganska lite för att en gnutta besvikelse ska sippra in i läsupplevelsen, så jag försökte hålla dem tillbaka.

En januarinatt 1985 mördades Libby Days mor och två systrar på ett bestialiskt sätt och hennes bror Ben dömdes för brottet, delvis för att den sjuåriga Libby vittnade mot honom. Drygt tjugo år senare är Libby ensam och vilsen och på väg att bli helt pank, eftersom de pengar som samlades in till henne av olika välgörare tagit slut. Libby har inte varit kapabel att skaffa sig vare sig en utbildning eller ett arbete och när hon får ett erbjudande om att mot betalning ställa upp på ett möte med en grupp människor som är besatta av mord ställer hon upp. Det blir dock mer än ett möte; det finns gruppmedlemmar som ägnar all sin tid åt att få Ben frigiven och Libby ser sin chans till mer pengar genom att ta reda på mer om vad som hände den där natten för så länge sedan. Hon söker upp fler och fler och får hela tiden fler frågor än svar och mer än en gång tvingas hon omvärdera sina minnen och sin uppfattning.

Det är så smutsigt och sorgligt, så sjaskigt och eländigt. Både nuet och dået, för vartannat kapitel är Libbys nutid, vartannat är Bens eller deras mor Pattys upplevelser dagen som föregår mordnatten. Det är en familj på ruinens brant på alla plan; fadern är egentligen frånvarande men dyker upp då och då och vill ha pengar men ägnar sig också åt att skrämma och förnedra sina barn, Patty försöker få gården att gå ihop men det är en omöjlig ekvation efter felsatsningar, och att förstå sig på tonårssonen är henne också övermäktigt, Ben jobbar extra och försöker finna en plats i tillvaron, försöker slippa skämmas hela tiden för vem han är och var han kommer ifrån, systern Michelle ägnar sig åt utpressning med hjälp av skvaller...

Och i nuet mår Libby dåligt på olika sätt, hon stjäl saker närmast tvångsmässigt, kryper ihop i trånga utrymmen när hon blir stressad o.s.v. Och är fruktansvärt trovärdig. Hennes bakgrund och familjens öde har skadat henne men katastrofen har kanske också räddat henne, med tanke på hur det gått för andra i hennes omgivning. Hon är osympatisk men hon är en överlevare, och i och med att det osympatiska är så lätt att förstå, att delvis sätta sig in i, går det att känna en hel del sympati för henne.

Det som biter sig fast är små, små detaljer som vrider om kniven ett extra varv, några små ord här och där, något föremål som dyker upp där det inte hör hemma. Hur orden "it takes one to know one" öppnar för så mycket mer. Hur det som hände bara var en sak av så många som kunde ha hänt, hur man knappt vill veta hur det hade gått om inte. Och hur det smutsiga, sjaskiga, eländiga kanske ändå inte vinner över allt i slutänden. Och hur vägen fram till svaren kan vara så mycket viktigare än svaren i sig. Jag är inte begeistrad men fascinerad och imponerad och jag vill läsa mer av Gillian Flynn, även om jag inte känner att jag måste skaffa allt direkt utan kan vänta på biblioteksböckerna.