Omslagsbloggande

Igår kväll läste jag Bokmanias inlägg om Bonniers nya klassikeromslag och konstaterade att visst, det är ju på sitt sätt snyggt med det enhetliga i att samtliga omslag visar en person i profil men samtidigt tyckte jag att de var fula och så undrade jag lite över kombinationen av just dessa fyra klassiker. Vad var den gemensamma nämnaren mellan George Eliots Bror och syster, Francoise Sagans Bonjour tristesse (den enda av de fyra jag har läst), Vladimir Nabokovs Tala, minne (har någon läst något annat av honom än Lolita? Kanske en ytterst befogad utgåva, det här) och Truman Capotes Frukost på Tiffany's? Tidigare har det ju varit t.ex. fyra böcker om ångest eller fyra om kärlek.

Så gick jag och lade mig utan att ha skrivit någon kommentar. Idag hade Marcusbiblioteket också hyllat omslagen och jag tittade lite närmare på dem men utan att känna någon entusiasm för något annat än enhetligheten. Det är något med det 1960/70-talsaktiga som inte riktigt passar mig. Och så tänkte jag elakt "kan inte illustratören teckna människor framifrån?" Men min kompetens vad gäller bild/illustration/grafisk formgivning är ytterst begränsad; min utbildning sträcker sig till grundskolans bildundervisning så det är rent obildat tycke och smak jag sysslar med.

Min 1970-talsutgåva av Émile Zolas Thérèse Raquin som jag aldrig riktigt gillat.

Till sist var det dags för Bokhora att uppmärksamma dem och vid tredje titten började jag se att de nog ändå har något visst, särskilt omslaget till Tala, minne, men det är inga omslag som skulle få mig att vare sig köpa eller läsa böckerna så även om de ter sig finare nu är det inte tillräckligt för mig.

Påminner de inte en aning om Penguins utgåvor av Evelyn Waughs romaner?  Den här versionen av Brideshead Revisited har jag bytt bort på ett bokbyte där någon annan blev helt salig över att få den.

Jag ber om ursäkt för bildlayouten i detta inlägg (liksom i alla; jag är helt enkelt kass på att få Blogger att göra som jag vill och måste välja det absolut enklaste, annars blir det gräsligt, men det blev det visst nu också).