Maria Langs böcker hör till vistelserna hos min farmor. Det var där jag först gjorde bekantskapen med Puck och Einar Bure, Christer Wijk och Skoga. Så i helgen var minst en omläsning given och det blev En skugga blott för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Jag älskar bibliotek och antikvariat som miljöer där böcker utspelar sig och 1950-talets Stockholm är också det en litterär omgivning jag trivs i så den här boken har goda förutsättningar. Det börjar dock inte med ett lik i ett bibliotek, utan i ett badkar, närmare bestämt Pucks badkar, och fortsätter med en försvunnen äkta man, studenter, doktorander, litterära diskussioner (Stagnelius!) och citat (Shakespeare!) på Hum B och en upplösning med de misstänkta ordentligt samlade - i ett rum på biblioteket. Det är pusseldeckare och små grå celler; även om dessa inte omnämns finns det naturligtvis likheter med Agatha Christies Hercule Poirot. Personerna är ganska schablonartade men på ett sympatiskt sätt.
Man vet vad man får och det är kanhända tråkigt men jag tycker om det och återvänder gärna då och då, även om jag inte längre känner lusten att läsa femton Maria lang på en vecka; en överdos av beskrivningar av hur stilig Christer Wijk är, för att inte tala om alla superlativer kring Camilla Martin (den kattögda Wagnersopranen med mannekängkropp) ter sig numera lätt avskräckande. Däremot är jag väldigt förtjust i de ständigt återkommande listorna över medverkande personer med en kort beskrivning, oftast formulerad med torr humor; här finns en studentska som beskrivs med orden "som inte läser".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar