Barnahandlerskan är en kort brevroman bestående av brev från en barnbordellägarinna i Paris till hennes nyblivna kollega i Bordeaux. Mestadels rör det sig om skildringar av hur hon får tag på barn till verksamheten, vad hon och kunderna gör med dem och hur man gör sig av med barnens lik. Därtill finns det i förbifarten små referenser till samtiden - giljotinen och avrättningarna, de politiska omvälvningarna, fattigdomen som är en förutsättning för hennes framgång samt även mordet på Gustav III.
Det blir en märklig kontrast mellan grymheterna som skildras och sättet de skildras på. Övergrepp som regelmässigt leder så långt som till döden besrivs närmast frejdigt och det är förmodligen detta som gör att även en känslig själ som jag kan läsa boken - allt ter sig så orealistiskt att det inte riktigt går in. Det utstuderade är just utstuderat och barnen som är objekten blir knappt ens objekt för mig som läsare.
Vad jag förstår, är det språket som gjort att denna bok givits ut; att språket skulle förläna det tabubelagda ämnet en status av litteratur. Själv undrar jag om inte ämnet är det enda skälet till utgivningen: nog finner många det tabubelagda kittlande just för att det är tabubelagt, även om det pornografiska värdet för dem är ringa; nog är det lite speciellt att vara konnässör inom dessa så nyligen föraktade områden. Men visst är språket bra (såvitt jag kan bedöma det utifrån en översättning från ett språk jag inte alls förstår), även om jag inte finner det så fantastiskt som andra och inte tror att det hade räckt som argument om boken behandlat något mer vardagligt ämne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar